Då vi i Näste 3 hade ett stort antal mil framför oss till platsen för Aktivistdagarna bestämdes det att vi skulle köra upp under fredagen för att få några timmars sömn innan lördagens program. Vi mötte upp varandra och begav oss iväg på resan norrut. Jag ska inte tråka ut er med att skriva om hur många pauser för bensträckare och tankningar vi tog. Däremot kan jag berätta att en grupp rasfrämlingar under ett kortare stopp vid en bensinmack blev tillsagda att genast sluta upp med att snatta från godishyllorna. Utan att gå in för mycket i detalj så tror jag de förstod budskapet och förhoppningsvis ingöt vi lite mod i butikspersonalen så de på egen hand, när något liknande sker igen, vågar säga ifrån.

Efter den långa bilfärden, där förväntningarna inför den kommande helgen steg efter hand som vi närmade oss slutdestinationen, svängde vi äntligen upp till den vackra byggnaden där Aktivistdagarna skulle hållas. Efter att ha hälsat på nya och gamla kamrater tog vi för oss av fikat bestående av kaffe, te och korv med bröd. Jag kom på mig själv med att sitta och le när jag satt och tittade ut över alla som befann sig i lokalen. Känslan av samhörighet och glädje strålade från alla och ofta hördes hjärtliga skratt genljuda. Ganska snart gjorde tröttheten sig påmind och de flesta började göra sig i ordning för natten. När ljuset släcktes dröjde det inte länge förrän de flesta sov gott.

Efter en välbehövlig natts sömn, som sporadiskt avbröts då och då när nyanlända kamrater smög sig in, väcktes vi i god tid inför frukosten som skulle börja serveras klockan 8. Efter att ha avnjutit starkt kaffe, gröt, mackor och ägg kunde de som var intresserade – och de var många – köpa litteratur av Nordfront förlag som ställt upp ett par försäljningsbord.

Klockan 10 var det dags. Konferencieren hälsade alla välkomna till Aktivistdagarna och Näste 4 och lämnade över till Simon Lindberg som efter att applåderna lagt sig höll ett kortare anförande där han bland annat förklarade att vi har växt de senaste åren, men att vi kommer att växa ytterligare under de kommande åren. Därför måste vi bygga vår organisationskultur för framtiden så att vi är redo att klara en stor tillströmning av nya medlemmar och att vi måste våga ta chansen för att hitta vår potential.

Sedan gick Fredrik Vejdeland, Nordfronts chefredaktör, upp på scen och presenterade besöksstatistik för Nordfront.se som var verkligt imponerande. I snitt var det 250 000 unika besökare per månad med en topp på 339 000! Med tanke på att det nu startats en kampredaktion, ledd av Sebastian Elofsson, och en grävredaktion, ledd av Robin Boström, så är jag övertygad om att besöksantalet kommer att öka ytterligare. En annan sak som jag tyckte var kul att höra var när Robert Eklund och Robin Hermansson berättade om arbetet som de och andra har lagt ner för att få Nordfronts sida mer användarvänlig och framtidssäkrad både när det gäller ökande besöksantal och IT-säkerhet.

Därmed var det dags för lunch. Bord och stolar ställdes i ordning, folk tog frisk luft och dörrar och fönster öppnades för att få in nytt syre i lokalen. Medan den goda kålsoppan åts diskuterades det friskt bland borden och än en gång slogs jag av hur naturligt det känns att vara här. Vi är kvinnor och män, i skiftande åldrar, från olika samhällsskikt med en sak gemensamt. Kärleken till vårt folk!

Mätta och belåtna satte vi oss för att ännu en gång välkomna Simon Lindberg upp på scen. Denna gång gällde det utnämningar av nya nästeschefer. Anders Rydberg tar över Näste 1. Själv fick jag en ny nästeschef i Freddy Nerman. En härlig nyhet var att Näste 7 återuppstår och där går Magnus Wardmo in som nästeschef. De fick presentera sig själva och berätta lite om tankar och planer inför framtiden. Även övriga nästeschefer fick avrapportera om året som gått och sina framtida planer. Något de alla var överens om var att organisationen flyttat fram sina positioner och kommer att fortsätta flytta fram dem under 2017. De följdes av den norska riksledningen bestående av Haakon Forwald, Tommy Nyberg, Jan-Christopher Pedersen och Tommy Olsen, som berättade att trots motstånd från systemet så ökar de i medlemsantal och därmed syns de mer i form av offentliga aktioner vilket sin tur ger än fler medlemmar.

Även i Finland har systemet börjat känna oro för vår tillväxt. Detta har gjort att det talas om ett förbud mot Nordiska motståndsrörelsen. Skulle detta inträffa finns det en plan B, en plan C, en plan D också vidare försäkrar Antti Niemi oss med styrka och övertygelse i rösten. Nyligen etablerade Nordiska motståndsrörelsen sig på Island och glädjande nog fanns det representation därifrån på plats i form av Bror Vakur. Han berättade lite om den falska självständighet som finns i dag då Island står under starkt inflytande av USA.

Traditionsenligt utnämndes nya aktivister som fick ta emot aktivistpinen från Simon Lindberg. Det syntes hur stolta de blev och att de tog utnämningen på allvar då de nu ingår i organisationens spjutspets. Även Jesse Torniainen kallades upp på scen för att ta emot ett pris för sitt mod och hängivenhet.

Efter en kopp kaffe i kombination med en bensträckare var det dags för, i mina ögon, det mest intressanta och tankeväckande föredraget under helgen. Pär Öberg talade om tankens kraft och hur vi kan använda den för att stärka vårt självförtroende och självkänsla och därigenom nå vår fulla potential. Jag såg inte riktigt om föredraget blev filmat, jag var så koncentrerad på vad som sades, men om det blev det hoppas jag att det blir utlagt på Nordfront för det var många viktiga saker som sades.

Till slut kom det som många sett fram emot. Vår Ledare Simon Lindbergs tal om den perfekte aktivisten. Han fortsatte tala om vikten av att alltid förbättra sig, inte bara för kampens skull utan även för sin egen och omgivningens skull. En känsla och vilja att förbättra sig steg inom en. ”Ni kan alla så mycket mer än ni tror”. Sanna och viktiga ord som yttrades och som man alltid kan bära med sig och till exempel ta fram de gånger det känns lite motigt att gå ut och dela lite flygblad. Jag har hört Ledaren tala ett antal gånger men jag förvånas varje gång hur enkelt och naturligt han når fram till publiken. Likadant denna gången. Efter att talet nådde sitt klimax och Ledaren lämnade scenen fortsatte de stående ovationerna en bra stund efteråt!

En välbehövlig middag bestående av köttfärslimpa, potatis och sås serverades innan det var dags den svenska riksledningen att äntra scenen. De berättade att det tillkommit 16 nya ansvarspositioner som skulle fyllas och att det under kvällen gick att ansöka till dem.

Efter en lång och bra dag satte jag mig ner med en kopp kaffe för att samla tankarna och fundera lite över allt som sagts under dagen. Något som slog mig var hur bra allt hade flutit på. Uppsatta tider hölls, maten var riktigt god och det fanns även vegetariska alternativ. Tyvärr fick jag inget riktigt bra tillfälle att tacka nästeschef Ingemar Westerbring för en välorganiserad helg. Så tack Ingemar och alla inblandade från Näste 4. Ert arbete gjorde att allt flöt på bra och jag hörde inte det minsta klagomål. Helt plötsligt väcktes jag ur mina tankar av tonerna från en fiol. Jag fick aldrig namnet på spelmannen som drog till sig många applåder från de som satt och lyssnade på honom. Medan jag satt och njöt av tonerna slöt jag ögonen och för mitt inre såg jag en enklare tid, en tid då vackra nordiska kvinnor dansade med ståtliga nordiska män under en skördefest, en tid av äkta folkgemenskap.

Efter att ha sovit gott ännu en natt, denna gång med öronproppar för säkerhets skull, vaknade jag upp med ett sting av vemod i hjärtat då det snart var dags att åka hemåt. Men samtidigt, och jag tror jag pratar för alla som var där, så var mitt hjärta fyllt med förnyad kamplust och inspiration. Med frukosten avklarad var det för sista gången den här helgen dags för Simon Lindberg att inta scenen. Han avslöjade många spännande nyheter som ännu inte är offentliga – förutom nyheten om 1 maj-demonstrationen i Falun som sedan dess blivit officiellt. Därefter fick vi som inte är aktivister lämna lokalen så aktivisterna fritt kunde diskutera med riksledningen.

Efter detta avslutades Aktivistdagarna och folk började köra hemåt. Vår resa hem gick utan problem eller incidenter. Det enda anmärkningsvärda var, vilket vi missade på grund av mörker på vägen upp, en gigantisk pagod mitt ute i skogen.

Jag avslutar med Simon Lindbergs ord:

Ni kan alla så mycket mer än vad ni tror!

/Micael Persson