Det var en dag i norr som började med ymnigt snöfall och kulen vind. Men i takt med att julrushen började ta fart klarnade vädret upp och erbjöd de bästa förutsättningarna för en lyckad aktion.
Redo att ta vara på de få ljusa timmarna åkte några medlemmar ur kampgrupp 601 ut till köphetsens Mecka i Luleå, nämligen handelsområdet Storheden för en banderollaktion.
Banderollen vecklades ut med budskapet ” stoppa massinvandringen” och två, vackra fanor vajade snart över vägen in mot området. Till att börja med gick allt lugnt till. Bilkön ringlade sig fram i sakta mak, vilket gav bilisterna en chans att ta in budskapet och reagera. Det var många som tog bilder. Där syntes också många tummar upp, någon kvinna i passagerarsätet som förtjust klappade händerna när bilen passerade under oss, och såklart många vinkningar.
Efter cirka en timme bröts dock friden av att en ung tjej med osvenskt utseende närmade sig. Hon stannade först på håll och tog bilder, men efter en stund klev hon resolut fram och frågade kort och gott, med rätt otrevlig attityd, hur länge Motståndsrörelsen hade tänkt stå där. Hon kände sig nämligen ”kränkt” över vår närvaro. Den otrevliga kommentaren mynnade ut i en lång diskussion där hon bland annat menade att vi som fötts i Norden dragit vinstlotten i ”genlotteriet” och därför borde vara så tacksamma över detta att vi tvunget måste dela med oss av allt till de mindre lyckligt lottade. Hon påstod vidare att det inte finns några som helst belägg för att det går dåligt för Sverige nu, att den ökade brottsligheten bara är en myt, och att ingen av oss förmodligen besökt exempelvis förorter såsom Rosengård. Hon surrade med andra ord på likt en dålig grammofonskiva som hakat upp sig.
Att diskutera ras med med henne var dock som att hälla bensin på brasan. Det var också enda gången hon på riktigt kom av sig i sina inövade floskelrepliker. Hon fick nämligen frågan: ”Om jag tar min familj med mig och åker till Afrika imorgon. Blir jag då afrikan?” Efter att ha snubblat på orden i några långa sekunder lyckades hon kläcka ur sig: ”Ja, varför inte? Det gäller bara att lära sig tänka större.”
När denna uppenbarelse avlägsnat sig infann sig åter julefriden, men dock bara för en stund. Ett par snöskotrar gjorde snart en stor grej av att passera strax bakom oss, över gångbron i en sådan hastighet att det sprutade snö över våra ryggar.
Därefter parkerade de vid ena sidan av bron varpå ett yngre par plötsligt dök upp från ingenstans. De verkade vara synnerligen upprörda över Motståndsrörelsens närvaro och tjejen gjorde inte ens ett försök till att vara artig. Hon började genast gapa och skrika att banderoll och fanor skulle bort, att vi inte fick vara där, att det var olagligt och att vi spred hat. När hon upplysts om att det inte alls var en olaglig aktion och att hon gärna fick ringa polisen för att dubbelkolla detta, gick denna ”hatmotståndare” till attack mot en av motståndsmännen i ett försök att slita sönder banderollen. Hon knuffades resolut bort varpå hon gav sig på banderollbäraren på andra sidan. Inte heller där lyckades hon med sitt uppsåt, utan knuffades återigen bort.
Den uppenbart feminiserade pojkvännen försökte nu agera man genom att blåsa upp sig till en något större storlek än vad han normalt är. Det var dock inget som mynnade ut i något annat än tomma ord och strax var polis på plats. Förmodligen efter att det oskyldiga ”änglaväsendet” själv ringt in och gråtit ut inför 112.
Nu råkade det ju dock bli så att denna unga kvinna därefter serverades, kanske sitt livs första riktiga chock. Hon fick inget uppenbart medhåll av poliserna. Hon ledsagades kort därpå bort tillsammans med pojkvän, rödmosig och tårögd. De fick istället ansluta sig till gruppen av skoterligister.
Polisen önskade Motståndsrörelsens representanter en God Jul och uppehöll sig sedan i närheten medan vi återigen i lugn och ro kunde visa upp både fanor och banderoll för Luleåborna, tills vi själva valde att avsluta aktionen.
