Onsdag eftermiddag, den 14 november, påbörjade vi vår resa till det tyska Faderlandet. Färden gick från Malmö till färjehamnen i danska Gedser. Därifrån tog vi färjan över till hamnstaden Rostock, belägen i norra Tyskland.

Från Rostock gick resan vidare mot huvudstaden Berlin och strax norr om Berlin övernattade vi hos en kamrat från Der Dritte Weg. Med öppna armar välkomnades vi av vår tyska kamrat och dennes familj till det tyska riket. Då klockan var efter midnatt, och vi skulle stiga upp tidigt samma dag, gick vi till sängs för att få några timmars välbehövlig sömn.

Huvudstaden Berlin

Tidigt på torsdagsmorgonen begav vi oss vidare in i hjärtat av Berlin. När vi närmade oss utkanterna av huvudstaden möttes vi av en fasansfull syn. Närmast fallfärdiga byggnader med graffiti på husfasaderna, nedskräpade gator, bordeller och mängder av rasfrämlingar. Människorna i staden vandrade omkring likt zombies, bleka i ansiktet och utan livsglädje. Jag fick en stark känsla av obehag och tänkte för mig själv ”så detta är resultatet av de allierades seger 1945?”

Vi kom till slut fram till stadens kärna och efter en lång stunds sökande efter parkeringsplats påbörjade vi vår vandringstur i staden. Det var en oerhörd lättnad att se att det fortfarande fanns högkultur i rikets gamla huvudstad och inte endast asfalt och fyrkantiga, själlösa byggnader av betong.

Första anhalt var den lutherska domkyrkan Berliner Dom. Kyrkan som uppfördes mellan år 1894 och 1905 och designades av Julius Raschdorff tjänar bland annat som viloplats för flera preussiska härskare så som Fredrik II (Fredrik den store).

Bredvid Berliner Dom ligger också ett museum vid namn Altes Museum som har en antik konstsamling. Den vackra byggnaden uppfördes mellan år 1823 och 1830 av arkitekten Karl Friedrich Schinkel i syfte att förvara den preussiska kungafamiljens konstsamlingar.

Vi fortsatte mot Brandenburger Tor för att sedan gå vidare till det tyska riksdagshuset där folkförrädaren Angela Merkel och hennes gelikar arbetar med att förgöra det tyska folket genom massinvandring.

Efter att ha tittat på byggnader och monument i Berlin under en halv dag begav vi oss vidare till staden Leipzig i delstaten Sachsen för att möta upp några tyska kamrater från Der Dritte Weg.

Völkerschlachtdenkmal i Leipzig

Väl på plats i Leipzig välkomnades vi av lokala kamrater från Stützpunkt Mittelland. Vi hade äran att få en guidad visning av det gigantiska monumentet Völkerschlachtdenkmal (”Minnesmärket över folkens slag”) som restes och invigdes år 1913 till minne över Slaget vid Leipzig 1813 då Preussen och Österrike m.fl. besegrade den franska armén efter att Napoleon Bonaparte misslyckats med att erövra Ryssland.

Monumentet som ritades av arkitekten Bruno Schmitz är 91 meter högt. Aldrig tidigare i mitt liv har jag skådat något liknande, monumentet är gigantiskt och har en överväldigande detaljrikedom. Völkerschlachtdenkmal är och förblir ett bevis för den närmast gudomliga ariska skaparkraften!

Efter att ha skådat det väldiga monumentet gick vi vidare till en närliggande kyrkogård där Leipzigs fallna hjältar från de båda världskrigen vilar. Vår guide berättade om hur den tyska staten missköter gravarna och låter dem förfalla. Precis som i Sverige vanvårdas arvet från förfäderna. Mörkret föll sakta över kyrkogården och med respekt för de stupade lämnade vi gravarna.

Vi lämnade Völkerschlachtdenkmal och kyrkogården och åkte iväg till en restaurang utanför Leipzig som ägs av en medlem från Der Dritte Weg för att äta en bit mat. Vi blev serverade en traditionell maträtt bestående av kyckling, kokade rödbetor och potatis inlindad i någon form av kokad bröddeg med sås som tyskarna brukar äta innan jul. Efter en händelserik och trevlig dag i kamraters sällskap begav vi oss vidare på vår resa genom Tyskland. Nästa anhalt: München.

München – ”rörelsens huvudstad”

München, som är delstaten Bayerns huvudstad, är en historisk plats och är förmodligen den vackraste staden i hela Tyskland. München, denna sista bastion av den tyska högkulturen, har fortfarande kvar en stor del av sin klassiska arkitektur trots att de allierade under kriget bombade sönder över 50 procent av stadens gamla byggnader.

För en nationalsocialist är staden helig då det var här som den första nationalsocialistiska revolutionen tog sin början, vilket senare ledde till nationalsocialismens första stora seger år 1933.

Den historiska betydelsen av denna stad uppmärksammades redan under Tredje rikets glansdagar då staden fick namnet ”rörelsens huvudstad”. Att vandra på dess gator och torg, där allt började för snart 100 år sedan, var överväldigande.

På förmiddagen, fredagen den 16 november, träffade vi Karl-Heinz Statzberger från Der Dritte Weg utanför vårt hotell. Därifrån tog vi tunnelbanan mot Marienplatz i centrala München för att möta upp ytterligare en tysk kamrat. Klockan var 11.00 och vi påbörjade vår historiska vandring genom ”rörelsens huvudstad”.

Första platsen vi stannade till vid var ölkällaren där det Nationalsocialistiska tyska arbetarepartiet grundades. Det var en mäktig känsla att stå utanför den lilla ölkällaren där den nationalsocialistiska revolutionen och Tysklands folkliga resning tog sin början på 1920-talet.

Efter några timmars vandring gick vi in till en restaurang för att äta middag. Våra tyska kamrater berättade om hur de allierade segermakterna vanhelgade de nationalsocialistiska monumenten efter Tysklands nederlag 1945.

En av dessa platser som vanhelgats av de allierade var minnestavlan vid Feldherrnhalle som tillägnades de 16 nationalsocialistiska martyrerna som gav sina liv för Tyskland och vår ras den 9 november 1923. På platsen vid monumentet gick folkfientliga lärare omkring med sina skaror av naiva studenter och spred vidriga lögner om de fallna hjältarna.

Att skända monument, byggnader och minnesmärken som uppfördes av de tyska nationalsocialisterna var ett återkommande fenomen i München. Vid varje plats som användes av de tyska nationalsocialisterna hade ett plakat eller en ”minnessten” rests för att smutskasta och sprida lögner om deras gärningar.

En märklig känsla fyllde mig och för en stund tyckte jag mig kunna känna de fallna kämparnas närvaro, hur deras andar hade rest sig från jorden och med ett desperat rop manade oss till fortsatt kamp.

Sista platsen på vår guidade rundtur genom München var Königsplatz som byggdes under 1800-talet och användes av de tyska nationalsocialisterna för massmöten. Här restes även två ”Ehrentempel” där de 16 martyrernas kvarlevor förvarades i sarkofager. Templen demolerades av amerikanarna 1947.

Mörkret hade nu lagt sig över ”rörelsens huvudstad” och vi tackade våra tyska kamrater för att de tagit sig tid att visa München för oss.

Namnen på de 16 martyrerna:

Felix Alfarth
Andreas Bauriedl
Theodor Casella
William Erlich
Martin Faust
Anton Hechenberger
Oskar Körner
Karl Kuhn
Karl Laforce
Kurt Neubauer
Klaus von Pape
Theodor von der Pfordten
Johann Rickmers
Max Erwin von Scheubner-Richter
Lorenz Ritter von Stransky
Wilhelm Wolf

Minnesmarschen i Wunsiedel

När vi kom in i staden stod polisbilar och pikébussar utplacerade på i princip varje gata, ockupationsregimen gjorde sig till känna.

Klockan 15:30 samlades vi på tågstationen i bayerska Wunsiedel. Därifrån begav vi oss vidare mot den andra samlingsplatsen där minnesmarschen skulle börja.

På samlingsplatsen fanns ett försäljningsbord där propaganda samt mat och varm dryck fanns till försäljning. Efter en stund av trevliga samtal med tyska kamrater hälsade arrangörerna av marschen oss välkomna.

Då mina färdigheter i det tyska språket är begränsade så kan jag endast återge mycket lite av vad som sades i talen under kvällen. Marschen i sig var tillägnad de tyska soldaterna och de europeiska frivilliga i de tyska väpnade styrkorna som stred och stupade för Tyskland och Europa under andra världskriget. I korta drag handlade talen om att vi har en skyldighet att hedra de soldater som kämpade och offrade sina liv för vårt folk.

Så var det slutligen dags för avmarsch. Vi ställde upp oss i led med fanor och facklor och marscherade sedan genom stadens gator. Inte ett ord sades under hela marschen och det enda som hördes var klassisk sorgemusik från högtalarna på lastbilen som körde längre fram.

Marschen var känslofull och samtliga deltagare visade en oerhörd vördnad för de fallna soldaterna. Efter ett tag kom vi tillbaka till den andra samlingsplatsen och nu skulle en minnesceremoni hållas.

Fanbärarna ställde upp sig på båda sidorna av gatan och trumslagarna slog några gånger på sina marschtrummor, sedan började minnesceremonin.

Fanorna sänktes mot marken för att hedra de stupade soldaterna och deltagarna tog av sig sina huvudbonader. Talaren läste upp namnen på några martyrer och hyllade samtliga soldater som gav sina liv för Tyskland och Europa under kriget och i gemensam stämma svarade deltagarna med kraft i rösten; ”NÄRVARANDE!”.

Trumslagarna drog igång ännu en gång och sedan höjdes fanorna. Minnesceremonin var nu avslutad och vi tackade våra tyska kamrater för en välorganiserad och vördnadsfull marsch.

Avslutande ord
Jag vill rikta ett stort tack till våra tyska kamrater i Der Dritte Weg för deras gränslösa gästfrihet under de fyra dagar som vi tillbringade i Tyskland. Aldrig tidigare har jag blivit bemött med en sådan respekt och genuin gästfrihet. De fick samtliga av oss att känna oss som hemma.

Resan genom det tyska Faderlandet skänkte mig värdefulla minnen med blandade känslor som jag kommer att bära med mig för resten av mitt liv. Det var mycket sorgligt att se hur Tyskland har, likt Norden, förvandlats till en mångkulturell kloak som styrs av hatiska folkförrädare. Dess forna storhet är som bortblåst, men kamraterna i Der Dritte Weg skänker hopp om att solen ännu en gång kommer att skina över det tyska riket.

I denna rasliga ödeskamp för frihet och överlevnad måste de ariska brödrafolken stå enade. Det är min fasta övertygelse att Norden och Tyskland kommer att ha en avgörande roll i befrielsen av Europa.

Slutligen vill jag hedra de miljoner av soldater som osjälviskt offrade sina liv för vår ras under andra världskriget. Deras minne och dåd lever vidare genom oss som har valt att fortsätta deras kamp för raslig överlevnad och frihet. Det är vår skyldighet att aldrig glömma bort deras offer.

För martyrerna som kämpade och gav sina liv för vår ras under det europeiska frihetskriget!

Närvarande!