Liberalisering och radikalism. I ganska stora delar av den nationella rörelsen är detta verkliga så kallade trigger-ord. Allt för många tämligen sunda nationella partier har liberaliserats till oigenkännlighet under åren, med Sverigedemokraterna som det mest tydliga exemplet. Ingen sant nationell vill tillhöra en liberal eller liberaliserad rörelse. I retoriken blir ibland därför idéer, individer och hela organisationer bedömda enligt mottot att ju mer radikalt det är, desto bättre och mer renlärigt.
Jag håller personligen helt klart med om att detta resonemang i vissa aspekter kan vara en bra värdemätare. Exempelvis är ställningstaganden, eller för den delen uteblivna sådana, i både ras- och judefrågan en mycket sund sådan värdemätare. En annan huruvida man ”slår högerut” med avståndstagande kring de som faktiskt är mer radikala än en själv eller inte. Ett tredje exempel där det kan vara lämpligt att avgöra någons verkliga motiv utifrån denna värdemätare är när det kommer till hur man bemöter systemet. En person eller organisation som öppet samarbetar med systemet där det inte är absolut högst nödvändigt, eller en som är totalt beroende av systemet för att kunna fortgå med sin verksamhet är inte någon jag skulle ge mitt stöd till i varje fall. Sen att vi alla är mer eller mindre beroende av systemet ifråga om deras överlägsna resurser gentemot våra är en annan fråga.
Där någonstans menar jag dock att liberal-radikal skalan slutar att vara korrekt och giltig. Daily Stormer är exempelvis inte per automatik bättre än Nordfront bara för att de skriker ut i ansiktet på folk att de tycker att judar ska avrättas eller för att de provokativt kallar sig nynazister istället för nationalsocialister eller något annat. Brenton Tarrant är inte per automatik mer renlärig med anledning av sina utförda dåd än exempelvis Robert Eklund är då han inte haft ihjäl någon.
Med den inställningen fastslagen kommer vi till frågeställningen i rubriken; hur radikal är egentligen Nordiska motståndsrörelsen och har organisationen liberaliserats de senaste åren?
När vi pratar om liberalisering och radikalisering utifrån organisationens vara eller inte vara, menar jag att man kan se till ideologi och propaganda, samt till metodik och verksamhet.
Ser vi till ideologi är Nordiska motståndsrörelsen mycket tydligt uttalat nationalsocialistisk. De senaste åren har vi också förtydligat att vi är kompromisslösa gällande detta genom att vi gjort flertalet radikala ställningstaganden även i detaljfrågor. I allt från den väsentliga ras- och judefrågan ner till miljö- och skattepolitik är vi otvivelaktigt nationalsocialister.
Detta framgår i Vår väg, i mina och andras tal under åren, i olika ideologiska artiklar och uttalanden och i exempelvis Ledarperspektiv. Till och med under valrörelsen när vi omsatte våra långtgående visioner till faktisk realpolitik stod vi som ett tydligt radikalt och nationalsocialistiskt alternativ. Vi har definierat vad nationalsocialism innebär i 2000-talets Norden och i detta inte anpassat organisationens budskap efter massorna och kortsiktiga framgångar.
Den tydliga nationalsocialistiska ideologin går också igen i all vår propaganda. Vissa må tycka att det är oklokt eller otaktiskt att prata om folkförrädare och hängsnaror, att skuldbelägga de som inte kämpar eller att lyfta fram vunna skärmytslingar med den röda pöbeln, men det är en helt annan diskussion och nog kan dessa exempel i vart fall inte klassas som liberala eller ickeradikala?!
Förvisso kanske ibland vårt språkbruk av rent praktiska orsaker tvingas anpassas efter demokraturens förtryckarlagar, men det vore bara korkat och oansvarigt att medvetet sätta våra representanter bakom lås och bom, när det trots allt går att få fram samma budskap ändå, fast med andra ordval. Ofta ligger vi också precis på gränsen gällande detta och ibland råkar vi till och med överträda den. Vi anpassar oss med andra ord inte onödigt mycket, utan bara precis till den grad vi måste för att vår verksamhet ändå ska vara möjlig. På ett likadant vis måste vi anpassa oss till de regler som gäller på olika internet-plattformar för att ens kunna verka där.
Med det kommer vi också in på verksamhet och metodik. Nordiska motståndsrörelsen har de senaste åren utmanat systemet på ett vis som aldrig skett förut i organisationens historia. Vi har varit rejält högljudda när vi gemensamt pressat oss själva rakt mot systemets dreglande käftar och hela tiden fortsatt framåt. Vi har gjort vårt yttersta för att sprida vår existens och nå ut till vårt folk hur mycket det än har upprört våra fiender. Vi har stått emot deras repression och inte backat en millimeter trots haglande batongslag eller stigmatiserande förtalskampanjer i medierna. Vi har envist kämpat vidare trots fängelsestraff och hotade individuella levnadsvillkor.
Någon kanske menar att vi otaktiskt provocerat systemet för mycket i relation till vår storlek och kapacitet? Det är en fråga det skulle gå att resonera kring, men oavsett kvarstår faktum i sammanhanget, att det givetvis inte är mindre radikalt att agera än att inte göra det.
Vi har gjort oss kända över hela världen som en hårdför och revolutionär organisation och står som föredöme för kämpande nationalister på alla kontinenter. Vi har etablerat oss med samma fanatiska kämpaglöd i alla nordiska stater och tjänat som inspiration till nationalsocialister i många andra länder.
Vi har också genom allt detta väckt systemets vrede på ett sätt som ingen annan nordisk organisation, eller ens vi själva, gjort förut. Vi har fyllt löpsedel upp och löpsedel ned och blivit samtalsämne nummer ett på våra fienders egna arenor. Vi har fått internationella judiska lobbyorganisationer att vilja förgöra oss, statsministern att tappa fattningen i känsloutspel mot oss och ett helt etablissemang att skrika sig hesa om att svenskens grundlagstadgade rättigheter måste inskränkas för att kunna förbjuda oss.
Ingetdera hade varit som det är om det inte vore för att vi utgör en otvivelaktigt radikal rörelse med en framtidspotential som på riktigt skrämmer slag på vårt folks antagonister.
Men det här med att ställa upp i val då? Är det verkligen något som går att kombinera med att vara radikal? Är det radikalt att rekrytera akademiker, datornördar och familjefäder mitt i livet? Kan det verkligen sägas vara radikalt att driva nyhetssidor och poddar som riktar sig till en bredare publik än de kanske 5% av folket som är sant idealistiska?
Att ha ett brett verksamhetsområde och att rikta sig till en bred målgrupp är något som har betydligt mer med taktik än radikalism att göra. Hade vi ställt upp i val istället för att bedriva annan verksamhet kunde argumentet kanske till viss del varit giltigt. Hade vi uteslutande riktat in oss på att rekrytera de som inte var unga och träningsintresserade män hade det möjligtvis funnits en poäng. Hade vi helt sonika struntat i att försöka nå fram till idealisterna på bekostnad av massan kunde man måhända blivit lite orolig. Nu är dock inte fallet så. Istället har vi växt, mognat och breddats som organisation – så till den grad att vi, trots att det innebär en del utmaningar, faktiskt hyfsat bra klarar av att finnas överallt där vi måste vara.
För övrigt skulle också den historiskt medvetne kunna ifrågasätt om det var liberalt av Adolf Hitler och NSDAP eller för den delen av bolsjevikerna att ställa upp i val? En annan fråga som är intressant att titta på är hur våra fiender arbetat för att ta sig till makten och behålla denna. Det är inte genom att fokusera bara på ett verksamhetsspår eller till en målgrupp i varje fall. Deras slutmål att utrota vårt folk är dessutom oerhört radikalt.
Vare sig man ser till ideologi, propaganda, metodik eller verksamhet står det klart och tydligt att Nordiska motståndsrörelsen är en mycket radikal och tydligt nationalsocialistisk organisation och att vi inte har liberaliserats. Så länge jag är vid rodret kan jag också ge mina fulla garantier att så inte kommer ske!
