Översatt från Frihetskamp.net.

Det har nu gått ett år sedan jag bevittnade surrealistiska videor av brinnande städer och polisstationer i USA efter att brottslingen, tillika USA:s nya skyddshelgon, George Floyd, förklarats död. BLM-upplopp i god bolsjevistisk anda representerade en eskalering av anti-vitt hat. Samma polis som rutinmässigt förtrycker fredliga vita amerikaner som demonstrerar för sina rättigheter föll på knä för anarkister och svarta radikaler.

Det var vid tiden, när dåvarande president Donald Trump gömde sig i en bunker under Vita huset samtidigt som en medieunderstödd laglöshet omfamnade ”världens friaste land”, som jag insåg att jag inte längre kunde rättfärdiga att sitta kvar vid sidan om som passiv åskådare.

Som många andra hade jag mina egna ursäkter, men i slutändan var det just det – ursäkter.

”Jag blir av med mitt jobb.”
”Jag blir av med mina vänner.”
”Jag är rädd för hur det ska drabba mina barn.”
”Det är inte rätt tidpunkt för mig just nu.”

Jag är ledsen att jag måste säga detta, men det finns ingen ”rätt tidpunkt” för att bli en politisk dissident. Att konfrontera den rådande makten kommer alltid att kosta och det kommer alltid att innebära en hel del självuppoffring från dig som individ.

När det gäller resten av ursäkterna har de olika grad av legitimitet, där det mest förståeliga utan tvekan är rädslan för vad som kan hända med dina barn. I slutändan är dock inte heller detta en tillräckligt bra ursäkt, för om du väljer att inte kämpa för dina efterkommandes framtid kommer den uppenbarligen inte att se ljus ut och förr eller senare kommer du då förlora dina barn till systemet.

San Francisco Gay Men Choir släppte nyligen en låt där de klart och tydligt bekräftar det du redan visste – de är ute efter dina barn. Kulturmarxismen handlar om att påverka dina barn negativt och det har den alltid gjort. Den enda skillnaden är att vi nu har nått en Weimar-punkt där de i allt högre grad känner att de har tillräckligt med makt för att släppa vänlighetens mask och helt öppet berätta om sin agenda och håna oroliga föräldrar.

Så ja, du kan fortsätta att vara passiv och sticka huvudet i sanden om du vill. I bästa fall, utan att välja kampen, kanske du kommer att uppnå att det blir ditt barnbarn istället för din egen son eller dotter som kommer att bli helt indoktrinerad med HBTQP och anti-vit ideologi, såväl som hjärntvättat till att hata sina egna föräldrar. Du kommer som bäst bara att lyckas skjuta upp smärtan till en annan tidpunkt.

Kom ihåg att den pro-sionistiska och nyliberala regimen är desperat att isolera och atomisera vita eftersom så mycket av dess maktstruktur beror på att skrämma och förtrycka oss som individer. Befolkningsersättning är nödvändigt för dem eftersom ultrakapitalism och kulturradikalism helt enkelt inte kan åläggas en homogen befolkning – den skulle då istället mötas med ett organiserat motstånd. Exempelvis får homolobbyn bedriva sin agenda i hård motvind i Östeuropa just för att demografin där fortfarande till stor del är intakt.

Även om det ser relativt dåligt ut i Västeuropa skulle du nog bli förvånad över vad en liten grupp vita kan åstadkomma så länge de är målinriktade, hyperpolitiska och solidariska med varandra. Vi har varken de resurser eller kopplingar till makten som våra motståndare har, men vad vi har som du aldrig bör underskatta är att det vi tror på är sanningen och att vi arbetar med, och inte mot, människans djupa instinkter. Det gör det möjligt för oss att åstadkomma väldigt mycket med väldigt lite.

Som vita har vi en sak att lära oss av judarna och det är folklig organisering. Genom att se till att en klar majoritet av deras befolkning har varit politiskt aktiv har denna lilla grupp kunnat ta kontrollen över väst, men det enda skälet till att de har lyckats är att de är ensamma om att spela på denna nivå. Om vita började spela samma spel (som nationalsocialisterna gjorde i Tyskland 1933) skulle den sionistiska världsordningen bryta samman på bara några år och detta är något de själva är högst medvetna om.

Detsamma är fallet på nationell nivå i Norge. Några tiotusentals nyliberala kosmopoliter från Oslo och Bergen kan bara påtvinga resten av landet sina värden eftersom de inte har någon större organiserad opposition emot sig. De som är i stånd att kunna organisera denna opposition, sådana som Helge Lurås, Hans Rustad, Sylvi Listhaug och Vidar Kleppe (Reds anm. Politiskt ”oppositionella” ledare i Norge) vägrar att göra det trots att de egentligen har alla de följare de behöver bakom sig. Som kontrollerad opposition kommer de aldrig att göra det heller.

Den svåraste sanningen jag någonsin tvingats möta är att ingen frälsare uppifrån är på väg. Det var alltid jag. Och det var alltid du. Du är personen som måste befria dig själv och dina barn, annars gör ingen det. Oavsett om det handlar om ödet eller om det var ren tillfällighet som gav dig de specifika psykologiska egenskaper som ledde dig hit är i slutändan irrelevant. Den svåra sanningen är att om du läser detta är DU bland de få som har utsetts till att vara en del av avantgardet som kommer att bana väg för en bättre framtid. Du kan antingen acceptera detta eller fortsätta att gömma dig.

Oavsett vem du är, har du något att erbjuda och det finns många roller i Nordiska motståndsrörelsen att ta sig an. Varje bidrag är bättre än passivitet. Tiden att vara nöjd med att dela memer på Telegram är över.

Rätt tidpunkt att du tar din plats kampen är nu!