Ursprungligen publicerad på Nordfront.se.
Marcus Hansson skrev en artikel om barnuppfostran och politik. Som kvinna och mamma säger jag inte att han har fel i sak eller att artikeln är dålig, för det är den inte. Däremot så ger den mig anledning att ta upp en aspekt av kampen och barnuppfostran som jag länge tänkt på. Den här artikeln är inte ett svar på Hanssons artikeln utan mer ett komplement eller en fortsättning på en viktig diskussion om kvinnor, män, relationer och kampen.
En del av er som läser det här känner mig. Jag har varit aktiv i Nordiska motståndsrörelsen i snart 10 år och i andra nationella kretsar sedan början av 00-talet. Sedan valet 2018 har jag dock inte synts eller hörts lika mycket då jag lyckats skaffa två barn till sedan dess. Sedan några veckor tillbaka är jag alltså fyrabarnsmor. Jag är dock fortfarande aktivist i organisationen och har inga som helst planer på att pausa mitt engagemang mer eller längre än nödvändigt. Jag är alltså inte den typiska hemmafrun som våra fiender gärna vill få samhället att tro att alla nationella kvinnor är. Även min sambo är aktivist i organisationen och således också väldigt engagerad. Utan tvekan så är organisationen och kampen mer eller mindre hela vårt liv. Den finns ständigt med och avgör varje steg vi tar. Vart vi bor, hur vi bor, vad vi äter, hur vi är och vad vi gör med våra barn. Nationalsocialismen är den röda tråden i våra liv och vår relation och utan tvekan något som våra barn lever i dagligen. Allt vi gör färgas av nationalsocialismen. Så jag vågar nog påstå att våra barn fostras i nationalsocialismens tecken.
Med det sagt så ska jag i den här texten ta upp en annan avgörande del för barnens uppfostran, nämligen vikten av att ni båda går på samma spår och stöttar varandra. Detta gör jag då givetvis med utgångspunkt i mitt eget organisationsengagemang.
Att både jag och min sambo är delaktiga i organisationen och förstår vikten av kampen skulle jag säga är avgörande för vår relation. Därför blir jag förundrad när jag hör män prata och säga att de vill ha kvinnor som inte är aktiva eller med i organisationen.
Jag vill tro att de flesta män som är aktiva i kampen för vårt folks överlevnad även vill ha en sund relation med en kvinna och utöka vår ras med egna barn, men det är vad jag har förstått inte alltid lätt att hitta en kvinna i dagens samhälle. Kanske ännu svårare om man har lite extra krav eller önskemål, så att säga.
Allt för ofta har jag dock stöttat kamrater där relationer gått i kras eller sett bra män lämna efter ultimatum från deras kvinnor. Det som är återkommande i dessa fall är att kvinnan inte har varit delaktig i organisationen. Det har varit något mannen har varit involverad i och allt för ofta har det varit mannens önskan att ha det så. Varför tänker jag inte spekulera i, men låt mig vara väldigt tydlig:
Det absolut sämsta du som man kan göra för din relation, organisationen och kampen är att inte involvera din kvinna!
Utan en egen förankring till organisationen så kommer relationen sluta med att ni går isär när trycket från systemet ökar. Hon kommer lämna dig och hon kommer ta barnen med sig.
Vill du slippa bråken om att du lägger för mycket tid på kampen så lär du involvera din familj. När du är på aktivitet så är det väl alldeles förträffligt om hon och era barn umgås med andra kvinnliga kamrater och deras barn?
Ha i åtanke att det är din kvinna som kommer stå där när polismannen gör husrannsakan. Det är hon som kommer få ta utskällningen från skola eller förskola. Det är med största sannolikhet även din kvinna som kommer få försvara dig inför släkt och vänner. Allt detta då kvinnor naturligt är mer sociala än män och därför har mer kontakt med världen utanför familjen och organisationen.
Med detta sagt så är det av yttersta vikt att du som man faktiskt värdesätter det din kvinna gör för eran familj. Vill du att hon ska stå pall inför statens påtryckningar så lär du för det första se till att hon också är förankrad i nationalsocialismen och organisationen samt ser vikten av kampen.
För det andra så lär du stötta henne i hennes del av kampen, den sociala mot samhället. Du har ditt kontaktnät i organisationen. Är din kvinna inte engagerad eller involverad så har hon sitt utanför. Är hon involverad i organisationen så är det ändå till största del hon som har kontakt med det vanliga samhället, särskilt om ni har barn. Du kan inte vifta bort den som världslig eller patetisk eller inget att bry sig om bara för att du inte bryr dig. För det är hennes del av kampen precis som du har din del. Du är skyldig att stötta henne precis som hon ska stötta dig.
För det tredje så lär du ha en kvinna som är stark och klarar sig själv. Jag säger inte att hon behöver vara aktivist i organisationen, men hon måste kunna klara sig själv om det krävs. Det kommer en tid då du är borta från familjen och då måste hon kunna hantera ert liv utan att gå under. För att dra paralleller till historien som jag vet att ni gillar så har kvinnor alltid klarat sig själva när männen är på fälttåg, plundring eller andra upptåg. Kvinnan har då alltid varit chef i hemmet och skött gård, barn och allt däromkring. Myten om den svaga hjälplösa vita kvinnan måste få ett slut och det är absolut inte det du ska söka en relation med.
Med det sagt så har kvinnan aldrig varit helt ensam. Att kräva att din kvinna ska sköta hem och barn och diverse helt utan hjälp från dig och tro att hon kommer dansa på rosor hela tiden är befängt. Det är jobbigt att ha barn ibland och det måste man få säga högt och du måste förstå att det är så. Man har alltid varit flera på gårdarna eller i hemmet och avlastat varandra.
För det fjärde så måste du redan i ett tidigt skede klargöra för kvinnan du dejtar vad som gäller. Dölj inte organisationen eller ditt engagemang på något sätt av rädsla att hon kommer dra. Det är bättre att hon lämnar dig innan ni får barn än efter. Vet hon från början vad hon ger sig in i är chansen dessutom större att ni håller som par. Ingen kvinna tycker om att bli vilseledd eller förd bakom ljuset. Det kommer straffa sig att försöka försköna kampen eller organisationen. Var ärlig från början. Tumma inte på något, då vet du om hon kommer stanna kvar eller inte.
Betänk hur det kommer bli när det blir tufft, och tro mig det blir det till slut. Det kommer en dag när du inte kommer hem, antingen på något dygn eller flera månader. Då vill du förhoppningsvis att din flickvän och era barn finns kvar när du kommer hem. Det kommer bara hända om hon själv förstår och värdesätter kampen. Om hon själv får stöttning av kamrater och inte fientliga makter. Vill du att dina barn ska välja en likvärdig väg som du så börjar det med att din livspartner väljer samma väg som du.
Det krävs också att du när du sen kommer hem uppskattar vad din kvinna faktiskt har gjort medan du har varit borta. Att inte möta henne i hennes känslor av saknad eller oro är dåraktigt och känslokallt.
För att knyta ihop säcken innan jag slutar ska jag återkomma lite kort till just barnuppfostran. Jag hoppas komma tillbaka till det i en annan artikel. Men kort och gott så är det viktigaste du kan göra för dina barn, särskilt om du vill att de ska gå i samma spår som du är att vara närvarande med dina barn. Att intressera dig i deras liv och spendera tid med dem. Kampen kräver mycket av din tid, jag vet. Men att barnen ständigt får flytta på sig till förmån för organisationen kommer leda till negativa känslor inför organisationen och kampen. Från barnens perspektiv så väljer du bort dem för att göra något annat, det är den känslan du måste bemöta. På sikt är risken större att det knuffar dem bort ifrån nationalsocialismen och organisationen om du aldrig spenderar tid med dem. Således är tid med familjen, oavsett om det är utflykter i skogen, matcher eller fredagsmys en del av förberedandet inför kampen. Den lilla tiden du har över bör du spendera med din kvinna och dina barn. Ge din familj den lilla lediga tid du har, annars kan jag lova dig att du snart inte har dem kvar.
