Ursprungligen publicerat på Nordisk Radio.

“It’s always a good time to doxx yourself”. Nordic Frontier har klippt ut en diskussion på elva minuter om erfarenheter kring doxxning och publicerat det på deras Odysee. Samtalet rekommenderas för alla som oroar sig för att någon gång i framtiden få sin identitet röjd.

De som diskuterar ämnet är programledaren Andreas Holmvall och Warren “Ahab” Balogh, två personer som tidigare varit anonyma men som efter att ha “outats” beskriver det hela som en ren och skär befrielse. Den sanna befrielsen när du är ärlig mot dig själv och andra, befrielsen att veta att dina vänner är sanna och att alla dina relationer kommer bli bättre.

Nu säger jag inte att det alltid är fel att vara anonym eller att jag inte kan förstå att vissa väljer den vägen, men samtidigt kan ingen förneka att kampen behöver personer som är offentliga och använder sig av sitt öppna engagemang för att inspirera andra att våga slå tillbaka och släppa mentala blockeringar.

Anonyma finns och kommer fortsätta finnas inom rörelsen och för vissa kan det finnas goda argument till att vara anonym, men det får aldrig bli idealet som vi förespråkar. Vad vi främst behöver i denna mörka tid är den typ av människor som Balogh beskriver som hjältarna.

I många fall har doxxningen fått motsatt effekt för de som med dessa metoder velat uppnå ett slut på deras engagemang. Holmvall och Balogh är två exempel på personer blivit än mer aktiva, mer beslutsamma och dessutom fått än mer förtroende efter att ha klarat av detta elddop. Andra exempel på sådana är Joseph Jordan (Erik Striker) och Mike Peinovich (Enoch). I en organisation som Nordiska motståndsrörelsen finns gott om människor som efter att ha doxxats beslutat sig för att löpa hela linan ut, dvs. anamma kampen på livstid.

Jag själv kan bara delvis relatera till det som Holmvall och Balogh pratar om. Kanske var jag mer förutseende än vad de var, men jag outade mig själv redan från början för att jag förstod att sådana här saker skulle kunna hända även mig. Färskt i minnet vid den här tiden var den stora uthängningen 1999.

Ändå kan jag erkänna att jag fick en klump i magen då jag för några år sedan kom in på City Gross i Ytterby och, utan att jag egentligen hade gjort något (dvs. jag var inte alls förberedd på det), såg mig själv på löpsedlarna med namn och bild och beskriven som om jag skulle vara kriminell och ondskan själv. Det varade några minuter, sedan kände jag också själv av hur befriande det var att alla visste vem man var. Folk fortsatte titta och jag brydde mig inte mer om det.

Idag utgör detta inget som helst problem. Snarare tvärtom eftersom det då och då kommer fram människor som vill prata om saker som de vet att de kan prata med just mig om, lämna information eller säga några uppskattande ord. Motsatsen har jag, med några väldigt få undantag, faktiskt inte stött på. Jag har bara sett fördelarna.

Om du är rädd för att bli doxxad så tycker jag att du ägna de nästkommande elva minuterna av ditt liv till att lyssna på detta vitpillrande samtal, för att dels få inspiration men också för att kunna vidta förberedande åtgärder ifall detta skulle hända även dig.

Önskar du lyssna på hela avsnittet finner du det här.