Att vi lever i ett samhälle genomsyrat av feminism och kulturmarxism är väl knappast något vi inte är medvetna om, men en sammankopplad frågeställning är; vad gör det med barnen?
Vi lever i ett samhälle där kvinnor försöker sträcka föräldraledighetsdagarna så länge det går, på bekostnad av familjens ekonomi. De flesta kvinnor vill verkligen inte tillbaka till jobbet när barnet bara är knappt ett år.
Jag har själv sedan den dagen min son föddes tänkt att en dag kommer jag vara tvungen att lämna honom i förskolan, där jag har noll kontroll över vad han lär sig, vem han lekar med eller vem som byter blöja på mitt barn.
Alla nationalsocialister vet hur djupt kulturmarxistiska lobbygrupper sitter i samhället och barn får på förskolan lära sig om Pride och att en tjej kan vara tillsammans med en tjej, en pojke kan vara tillsammans med en pojke och således lär de sig vad en homosexuell är. Tyvärr lär de sig inte vad en homosexuell är på det rätta sättet eller vid rätt ålder.
Ett litet barn ska inte behöva veta vad sexualitet är eller behöva tänka på det. Än mindre ska de behöva ha något alls med pedofili att göra. Vi ska inte behöva lära våra små oskyldiga barn ”stopp, min kropp” och att vuxna kan vara ”dumma”, vi ska istället vara där bredvid barnen och se till att inget händer dem. För sanningen är att pedofiler får leva fritt och det händer att de jobbar i förskolan, det har vi sett. Hur sjukt är det inte att jag som nyförlöst mamma i ”bebisbubblan” redan skall behöva oroa mig för den dagen jag inte längre får vara med mitt barn, eller ännu viktigare, den dagen jag inte kan vara där för mitt barn när han behöver mig 24 timmar om dygnet.
JAG som mamma vill ju tillsammans med pappan vara den som lär barnet vad som är rätt och vad som är fel, efter vår livsåskådning, så vi själva kan forma barnet så som vi önskar. Ska en rasblandad feminist på förskolan lära mitt barn vad han får göra eller hur han ska bete sig? Oron över att han skall lära sig saker utan att jag är där och kan se det och heja på honom, ska man verkligen behöva känna det? För vad? Jämställdhet? På bekostnad av vad? Barnen!
För i all den här skiten mammor mår dåligt över är det i slutändan barnen som verkligen lider på grund av feminismen. Det är barnen som lär sig något nytt eller trillar utan att de får visa mamma vad de lärde sig eller får tröst av den viktigaste och bästa när de blev rädda och fick ont. För det är så det är även om feminismen och önskan om jämställdhet inte håller med, mamma är ändå viktigast och bäst. Visst är pappan också viktig och bra, men en mamma är huvudanknytningsperson. Sedan är det dessutom så att de allra flesta barn börjar gå kring just ett år, tänk att som mamma missa sitt barns första steg. Tänk känslan barnet har när de stolt tar sina första steg, och sedan är inte ens mamma där och ser dem?
Skall man ta ut 100% föräldraledighet sju dagar i veckan och pappan ta sin halva del betyder det att barnet måste vara ifrån sin mamma redan från 6 månader. Lämnar jag rummet händer det att min son börjar gråta och krypa efter mig så snabbt han bara kan, skulle jag lämna honom för en 8 timmars arbetsdag plus resväg?
Det finns de familjer som faktiskt inte har något annat val på grund av ekonomiska skäl. Enligt barnpsykologer borde inte en bebis vara borta från sin mamma mer än en timme per månad, så 6 timmar vid 6 månader. Jobbar man är man nog förmodligen borta mer än 6 timmar om dagen, något som absolut inte är optimalt för varken mamma eller bebis, speciellt eftersom till och med WHO rekommenderar att barnet ska få bröstmjölk i två år. Sedan kanske inte alla har sån tur att man jobbar 08-16, och då kanske varken har tid att laga bra mat från grunden och istället ger burkmat, eller inte ens är hemma tills det är dags att natta som oftast är då barnen är som mest känsliga och har störst behov av mamma.
Sara Andersson som skrev en läsvärd artikel om feminism den 8:e mars, har nyligen berättat för mig om att det dagligen tas upp i olika mammagrupper om hjärnskakningar och diverse andra skador på grund av personalens bristande intresse och uppmärksamhet. Det skrivs även av förskollärare att de hatar sitt jobb, ”skitlön för jävla slit”. Det kanske inte är så konstigt om ”alla” barn i Sverige mellan ett och sex år ska gå i förskolan? Det blir ju rätt många barn på lite personal, speciellt med tanke på hur många barn alla rasfrämlingar får. Är det verkligen bättre att stuvas in här än att få vara med sin familj? Med sin mamma och pappa? Med eventuella syskon? Är det bättre än att spendera dagarna med någon som älskar dem mer än något annat? Nej, det feministiska samhället skadar familjen och barnens första och viktigaste levnadsår.
Vi behöver mer tid att landa, få bygga familjen och faktiskt njuta av den innan vi tvingas stressa in i en vardag vi inte önskar för att överleva ekonomiskt i ett samhälle som hellre slänger pengar på alla som inte är vita. Jag tror i alla fall att längre tid med sina barn hade resulterat i starkare familjer och färre skilsmässor. Jag tror också det föder upp individer som är trygga och mår bra.
Jag kan se tillbaka på min uppväxt i en naturlig familj med en mamma som alltid har varit där för mig, involverad och engagerad. Ge mammor möjligheten att vara en sådan mamma! Ge oss möjligheten att vara där och ge det bästa för våra barn utan att behöva oroa oss för kostnaderna av något så ytligt som till exempel kläder eller drivmedel. Jag själv får ont i magen varje gång jag ska plocka ut mammadagar och försöker ta så få som möjligt, och kollar om summan av pengarna är något jag kan leva med, eller om jag kan plocka ut ännu färre.
I Vår väg står det att Nordiska motståndsrörelsen vill ”fördubbla föräldrapenningens längd och höja lägsta ersättningsnivån till 100% av vad kvinnan hade tjänat på att istället förvärvsarbeta. Alla krav på reservationsdagar åt pappan tas bort så att kvinnan kan välja att gå hemma med barnet under hela perioden.” Skaffar man då många barn har man i princip möjligheten att vara hemma hela deras uppväxt. Behovet av umgänge med andra barn som enligt experter kommer efter ca 3 år kan man såklart lösa på egen hand utan att sätta barnen i statligt förvar.
När blev det kvinnokamp att alla kvinnor ska tvingas göra samma sak fast de inte vill? Är inte det motsatsen till feminismens upphov? Bristen på frihet och möjligheten att få välja att göra det vi vill? För utan den ekonomiska biten har vi inte möjlighet och därav inte valet att få stanna hemma med våra barn om vi önskar.
