Uniformerade kamrater ställde upp bredvid gravstenen med den svenska och finska fanan tillsammans med Motståndsrörelsens.

Ett kortare, men väldigt uppskattat, tal hölls av aktivisten Joakim Kannisto. Anförandet lät som följande;

Kamrater!

Vi samlas idag för att traditionsenligt hedra minnet av frontkämpen och nationalsocialisten Gösta Hallberg-Cuula.

Cuula var inte bara vad historien förtäljer, en bra soldat i krig. Han var även en välkänd gatukämpe och idealist som var politiskt verksam här i Stockholm.

När Finland invaderades av bolsjevikerna visste denne unge kämpe vad som stod på spel och vad han måste göra. Kanske går det att jämföra med vad ni, mina vänner, kände för plikt när mångkultur, marxism och dekadens tvingade er till organisering? Cuula anmälde sig som frivillig och förbandet han stred i var ökänt för sina goda stridskunskaper, sitt mod och effektivitet.

Jag skulle vilja påstå, att hedrandet av Hallberg-Cuula, inte enbart handlar om personen utan även en hel del om moralen, hjältemodet, kamplusten och viljan.

Vi ska fortsätta att hedra Cuula och hans gärningar år efter år, och med detta hedrande ha i åtanke att det kan komma tidpunkter och möjligheter där kampen kräver mer än ord, där den enda utvägen är att gripa vapen och som i Cuulas fall hjälpa vårt brödrafolk med att kasta ut angriparen.

Idag sker kampen på många fronter, mot flera olika fiender men de har samma sexkantiga ledstjärna nu som då.

Kamrater, Cuulas engagemang och offervilja ledde dessvärre till hans död i fortsättningskriget. Med vetskapen om detta offer, så frågar jag er : Är ni modiga och offervilliga?

I sådana fall låter vi denna 80-årsdag av Cuulas frånfälle bli mer än en påminnelse av kamp. När vi går härifrån idag ska våra hjärtan vara fyllda av samma mod som de frivilliga visade, våra själar fyllda av tro och offervilja och våra sinnen genomsyrade av fanatisk kampvilja när det kommer till befrielsen av vårt folk!

För Norden, för blod och jord. Mot seger eller död!

Efter talet höll man en tyst minut och började därefter att nedlägga blommor och tända ljus.

Gruppen höll sig kvar ett tag på platsen och småpratade. Många tyckte det var tråkigt att polisen i år igen hade valt att närvara på minnesstunden, dock på ett litet avstånd. När kamraterna lämnade platsen så kunde flera inte hålla sig från att säga både fula saker till konstaplarna, samt att uppmana dem att gå med i kampen istället.