Första intrycken från det österrikiska parlamentet
Under sin tid i Wien började Hitler intressera sig för det österrikiska parlamentet och dess ledamöter. Även före han satte sin fot i lögnarnas tempel för första gången såg han skeptiskt på det som blev sagt där. Författaren var tidigt av uppfattningen att Österrike-Ungerns tyska element på många sätt blev åsidosatt av dess demokratiska styre.
Timmarna som spenderades i parlamentet minskade dock inte fördomarna och de hårda ord som Hitler tidigare yttrat om nyligen nämnda instans. Om något stärktes dessa och efter ett tag förstod författaren att parlamentet i sig var problemet, att dess liberala grund var omöjlig att förlika sig med.
Ett års ostörda iakttagelser var emellertid tillräckligt för att fullkomligt förändra min tidigare uppfattning om denna institution. Jag reagerade inte längre mot den missbildade form, denna tanke antagit i Österrike; nej, nu kunde jag inte längre godkänna parlamentet som sådant. Hittills hade jag ansett det österrikiska parlamentets olycka bero på avsaknaden av en tysk majoritet, men nu såg jag dess olycksöde i denna inrättnings hela art och väsen.
Hitler, 2020, s. 80
Även denna gång hade den praktiska verklighetens åskådningsundervisning räddat mig från att fastna i en teori, som vid första ögonkastet verkar förförisk för så många, men som inte desto mindre är att räkna till symtomen på mänsklighetens förfall. Demokratin i våra dagars Västeuropa är förelöparen till marxismen, utan vilken den över huvud taget vore otänkbar. Den bereder jordmånen för denna världspest, där smittan sedan kan breda ut sig. I sin yttre uttrycksform, parlamentarismen, har demokratin skapat sig ett ”missfoster av snusk och eld”, vars ”eld” för ögonblicket tycks mig utbränd.
Hitler, 2020, s. 80
Den utbredda ansvarslösheten
En del av denna liberala grund påstår han vara en utbredd ansvarslöshet. Förutom att beskriva denna ansvarslöshet som han själv bevittnade i dåtidens österrikiska demokrati resonerar Hitler även kring ledarprincipens nödvändighet.
Bland annat så frågar sig författaren om inte all typ av ansvar måste sammankopplas med en specifik person och om en ledare av något slag kan ansvara för handlingar utförda av en grupp. Något som också diskuteras är vilket syfte en ledare utan ansvar verkligen har samt vad denna ansvarslöshet till slut leder till.
Detta särskilt svårlösta fall kom mig att göra problemet i och för sig till föremål för en grundligare betraktelse, än jag kanske annars skulle ha gjort vid så unga år. Vad som allra först och allra mest slog mig, var den påtagliga bristen på varje ansvar hos den enskilda personen. Parlamentet fattar ett beslut, vilket som helst, vars följder kan vara aldrig så ödesdigra – men ingen bär ansvaret, ingen kan någonsin ställas till ansvar. För det kan ju knappast kallas för att överta ett ansvar, när efter ett enastående fiasko den skyldiga regeringen endast drar sig tillbaka? Eller koalitionens sammansättning förändras, ja, parlamentet upplöses? Kan då över huvud taget en växlande majoritet av människor någonsin göras ansvarigt?
Hitler, 2020, s. 81
Den utbredda fegheten
Som ett avslut på sina tidiga tankar kring ledarprincipen belyser Hitler en sista skamfläck för parlamentarismen. I detta fall är skamfläcken fegheten hos dem demokratiska ledare som i många fall gömmer sig bakom majoriteten i avgörande beslut. Författaren beskriver här hur majoriteten förmås stödja beslut till konsekvensen av att de själv blir medskyldiga och något för den ansvarslösa ledaren att gömma sig bakom.
För en sak bör och får man aldrig glömma: majoriteten kan inte heller i detta avseende någonsin ersätta mannen. Majoriteten representerar inte alltid bara dumheten, utan också fegheten. Och lika litet som en vis man kan uppvägas av hundra fårskallar, lika lite kommer det ett hjältemodigt beslut från hundra ynkryggar.
Hitler, 2020, s. 84
Källförteckning
Hitler, A. (2020). Min kamp (första upplagan s. 79-84). Greenpilled förlag
