Max Rosenfors hyllar i en krönika på Nordfront den nationella internetkultur som han skriver var som starkast 2015-2017, och att denna ingick i en medveten plan för den nationella rörelsen att erövra internet, något vi också lyckades med, för att sedan bli närmast totalt censurerade. Vidare problematiserar Rosenfors att han efter detta inte längre tycks se någon plan för hur vi nationella ska kunna segra.

Jag har inte hört en enda nationalist förklara hur vi nu ska gå framåt, än mindre faktiskt visa vägen och att genom handling visa hur ens plan ser ut. Det är ju katastrofalt. Det finns gott om saker att harva på med, tro mig, men att harva på är väsensskilt från att ha en plan.

Detta problem, och inget annat, bör du grubbla över.

Det finns ingenting viktigare att tänka på, och ingen annan än vi kommer lösa det.

Jag ställde mig nämligen frågan hur jag skulle förklara för någon som tycker som oss, men som inte är villig att delta i aktivism för saken: hur ska jag förklara varför vi behöver deras hjälp?

Och jag kan inte förklara. Jag har ingen plan. Jag skulle ha kunnat tala till deras moral, jag skulle kunna försöka skuldbelägga dem för deras passivitet. Men jag kan inte förklara varför jag faktiskt behöver deras hjälp, utan en plan.

Max Rosenfors – Finns det ingen som har en plan?

Då jag och Max Rosenfors bor i samma by har vi umgåtts en del. Oftast känner jag inte av att han, rent åldersmässigt nästan kunde varit min son, men när jag läste hans krönika så reflekterade jag starkt kring det. Med det sagt tycker jag att hans åsikter är värdefulla då jag utifrån mitt perspektiv kanske underskattar meme-kulturens värde för den nationella saken lika mycket som jag menar att han överskattar den.

För honom handlar det nog egentligen, och utan att han själv kanske ens säkert inser det, om nostalgi. Detta var den stora nationella vågen under den tid när han ”vaknade” och kom att engagera sig, precis på samma vis som att skinhead-kulturen och vit makt-musiken var det stora när jag blev nationellt sinnad i slutet av 90-talet. Den kan jag nostalgisera om och lyfta fram, även om den var långt ifrån felfri – att där och då ägde vi i den nationella rörelsen, den rebelliska svenska ungdomen. Alla som var 15 år och var något, och inte var högaktiva inom någon idrott eller förlorade till knarket, de var nazistiska skinheads.

Det skulle kunna uppfattas som att det var en plan av geniala nationalsocialister att med hjälp av musik och subkultur förflytta den vita ungdomen i vår riktning, och till viss del var det väl det också, åtminstone lika mycket eller lite som det var en plan att vi skulle ta över internet för några år sedan.

Sanningen är ju nämligen snarare att den nationella rörelsen mer eller mindre följde samma plan under 1990-talet som under 2010-talet, och som fortfarande är högst giltig också här och nu. Det som gjorde att vi dominerade rebelliska ungdomar på 1990-talet och internet på 2010-talet, var inte så mycket regelrätta planer som det istället var olika tillfälligheter som korrelerade med varandra och att vi hoppade på och gjorde det bästa vi kunde utifrån rådande trender, men med den större planen fortsatt intakt – då som nu.

Sedan vill jag också hävda att den nationella internet-trenden inte var lika viktig här som den var på andra sidan pölen. I USA kom den att bli enormt viktigt för att den uppstod i närmast ett nationellt vakuum där det i stort sett inte fanns någon bredare nationell rörelse och framförallt inte i kött och blod på gatorna.

I Sverige hade vi samtidigt en annan nationell våg som jag menar var ännu mer betydelsefull för oss och den gick ut på att skapa en radikal nationell demonstrationskultur, där vi hela tiden blev fler och fler som såg bättre ut och genomförde det vi gjorde med större spridning. Den gjorde vår kamp känd för massorna och faktiskt inte bara här, utan över hela den vita världen.

För all del lyckades den internetbaserade nationella kampen att få världens vita ungdomar att fylla nätets alla forum och skrymslen med nazism, men inte att förglömma är att den nationalsocialistiska nordiska demonstrationskulturen samtidigt fick vita gatukämpar från väst till öst att sukta efter en organisation som Nordiska motståndsrörelsen och att det i flera länder därför också har bildats nationella alternativ med oss som förebild. Vissa av dessa kommer garanterat att stå kvar till seger eller död och vara avgörande för den vita rasens globala frihetskamp.

Personligen är jag också mer imponerad av Patriot Front än av trollningar från 8-chan, men som jag var inne på tidigare kanske det mer handlar om ålder och intressen i övrigt och alltså utgör en subjektiv smaksak snarare än någon absolut sanning. Bägge delarna har helt klart fyllt sin funktion och de bägge vägarna har också följt samma plan, som för övrigt alltså fortfarande är aktiv och giltig.

En plan som vi också avancerade längs när vi drog ned brallorna på hela etablissemanget under förintelse-aktionen i Malmö, när vi tillsammans med andra fick systemet att svänga i vaccinpass-frågan eller när vi demonstrerade mot Nato och Turkiet i Stockholm här senast.

Så vad är då den stora planen som jag menar funnits och fortfarande finns? Hur ska vi nationella kunna segra?

Vi ska fortsätta ta plats och synas och höras överallt där vi kan. Kanske framförallt så ska vi fortsätta äga gatorna och visa upp oss i verkligheten för folk då det är betydligt svårare att censurera och helt stoppa oss där än vad det är i andra miljöer där vi mer uppenbart bara existerar på den rådande maktens nåder.

Vi ska fortsätta att rekrytera de bästa, mest modiga och fanatiska individerna ur massorna och bland dessa forma en orubblig gemenskap som är benhård, men samtidigt också så pass flexibel att den kan inrymma andra mer tillfälliga och utbytbara deltagare i vår kamp.

Vi ska fortsätta att växa som individer, ledarskap och enhet då vi tar oss igenom olika utmaningar, skaffar oss erfarenheter och kunskap. Vi ska med vår lojalitet som klister fortsätta bygga alternativa ”strukturer” – i sinnet, på nätet, på gatorna och på landsbygden.

Vi ska helt enkelt fortsätta förbereda oss på dagen när verkligt revolutionära förutsättningar råder och vi faktiskt har möjlighet att omsätta allt vi någonsin gjort till något konkret – när vi faktiskt, om vi bara förvaltat vår tid och våra resurser rätt, kan komma att segra.

Sedan ska vi givetvis också fortsättningsvis haka på trender och anpassa oss för att segra i nästa slag om de rebelliska ungdomarna, om internet, eller var och vad det nu må bli, men som utan att det följer den större planen kommer vara i stort meningslöst hur väl vi än lyckas.

Jag menar, även om det är häftigt att Donald Trump blev vald till president delvis tack vare memarnas hjälp – vad ger det oss i den större kampen idag eller om 100 år? Viktigare då är väl att vi i den nationella rörelsen denna väg rekryterade Max Rosenfors och andra till den fanatiska gemenskapen som kommer att bestå oavsett om Donald Trump glöms bort och internetcensuren blir total. På precis samma vis som att det viktigaste med skinnskalle-eran knappast var hur många som heilade till Division S i någon gammal bygdegård, utan att det än idag finns människor som ger riktigt mycket för kampen och som kanske inte hade gjort det annars, däribland eventuellt jag själv.

För att återigen utgå från Rosenfors artikel och använda ett begrepp därifrån, så är alltså planen från 1945 och fram tills vi segrar åtminstone nära nog, just ”att harva på”.

Varför ska folk som håller med oss vara aktiva och gå med oss då?

Jo, helt klart, och som Rosenfors också nämner, så är en aspekt i det hela att tala till människors moral och skuldbelägga dem för deras passivitet, men också att förklara varför vi behöver deras hjälp.

Svaret på det är för att ju fler som engagerar sig och bidrar med sin del, desto större är chansen att vi faktiskt kommer lyckas när vi väl har förutsättningarna för att göra det. Misslyckas vi också denna gång (liksom vi gjorde 1945) kanske vi nämligen inte får fler chanser igen. Det kommer åtminstone att vara betydligt svårare (liksom det är för oss idag gentemot hur det var för nationalsocialisterna i 30-talets Tyskland) för nästa ”generations” nationalsocialister om också vi misslyckas.

Med ditt engagemang och din kunskap ökar vi möjligheten att segra när vi följer nästa trend (plan?), liksom i kampen i stort. Helt säkert är i varje fall att motsatsen, att nationella män och kvinnor inte organiserar sig, kommer göra att vi misslyckas och förlorar på walkover och det helt oavsett plan eller brist på sådan.