Lördagen 8 april började med att man med bil begav sig mot en skog som ligger inte alltför långt bort från nästets mer centrala delar. Tanken var att kunna köra så nära den tilltänkta platsen som möjligt, då man hade med sig packning som vägde lika mycket som en genomsnittlig motståndsman, utöver allas personliga tillhörigheter. På skylten som satt mellan riksväg och skogsväg stod det att bommen kan stängas när som helst då det pågår jakt året om, så alla höll tummarna att jakten skulle pågå även nästa dag, och åkte vidare på den ensliga vägen.

Framme vid sjön man ämnat spendera helgen vid så packades det tyngsta ut ur bilarna. Då det inte fanns någon snö kvar var det lönlöst att försöka dra packningen på en pulka eller liknande, istället beslutade man sig för att tillverka en simpel bår. Tjocka trädgrenar fästes fast med spännband på lådan som innehöll nästets 16-mannatält, så att man skulle kunna bära det över axlarna de runt 500 metrarna som kvarstod till lägerplatsen. En kort men smärtsam stund senare var tältet framme till lägret, och man gick tillbaka till bilarna för att hämta resterande packning. Nu påbörjades dagens första aktivitet, nämligen att få upp tältet.

Detta var första gången tältet kommit till användning i nästet, delvis på grund av dess oerhörda storlek och vikt, som inte lämpar sig för längre strapatser annat än när snön ligger tjock på backen. Avsaknaden av en stor öppen yta och med träd lite varstans gick tältet inte att sträcka ut fullständigt, men med hjälp av rep kunde man använda detta till sin fördel och ankra fast tältets hörn i träden så att det ändå stod stabilt.

Lägret stod nu redo för kvällen, så man begav sig djupare in i skogen för att prova på en nordisk tradition, nämligen att tappa björksav. Björksav är den vätska som flödar inom björkarna i början på våren, som för med sig näring från trädets rötter ända ut till alla de små knopparna längst ut i alla grenarna. I Norden har våra förfäder haft som tradition att tappa upp saven när vintern har dragit sig tillbaka i tusentals år , för att dricka direkt, eller använda i tillredning av andra matvaror. Förr sa man att man ”drack märg i benen” när man fick i sig björksaven, vilket tydligt visar på hur stor vikt det hade för folket; ett vårelexir efter en lång vinter.

En deltagare höll ett kort föredrag om vad själva processen att tappa björksaven innefattar, vilka yttre egenskaper man ska leta efter på träden, vilka verktyg som behövs, samt vad saven innehåller och vad man kan använda den till. När man hittat vad som ansågs som lämpliga, tillräckligt stora träd, påbörjades utvinningsprocessen med hjälp av sterila redskap. Saven skulle sedan sakta droppa ner i de medhavda kärlen under natten då det oftast är en ganska långsam process.

Nu var det dags att göra upp eld och laga mat. En medlem fick uppgiften att försöka få fyr på materialet som fanns i skogen med hjälp av tändstål. Tack vare det strålande solskenet var detta inga problem då allt gammalt gräs intill vattnet var torrt som fnöske. Med en sprakande eld intill tog man sig en stund till att både äta och socialisera lite innan nästa arbetsuppgift.

Då man tänkt elda i tältets kamin under hela natten skulle det behövas väldigt mycket bränsle, så man fick leta i skogen efter lämpliga träd som fallit ned efter tidigare stormar. En död tall som låg horisontellt utan att nudda marken blev det perfekta fyndet för ändamålet, som även skulle innefatta att tillverka ”svenska facklor” i en mindre tävling. Man kapade av ett antal meter från tallen och bar tillbaka till lägret där arbetet med facklorna, samt att kapa upp veden för kaminen, sattes igång.

De färdiga facklorna fick tändas på under en kort stund, för att sedan stå orörda resten av kvällen, vinnaren skulle koras många timmar senare. Intill de brinnande facklorna sågades och klövs stora mängder ved, som bars in i tältet, där man började elda för att få bort fukten från tältet redan innan det blev mörkt.

Röken som producerades både av lägerelden och de brinnande facklorna lade sig som en dimma över den vindstilla sjön, medan solen sakta försvann bakom träden. Med vad man ansåg som en lämplig mängd ved drog man sig tillbaka till tältet och fixade iordning sin sovplats och började förbereda middagen. Här satt man och samtalade och sjöng tillsammans fram tills sent inpå kvällen då folk började bli trötta.

För att hålla elden vid liv under natten delade man upp tiden fram till morgonen emellan sig så att det alltid var någon som var eldvakt. Även om man var ensam vaken under den kallaste och mörkaste tiden på natten beskrev en aktivist det ändå som väldigt rogivande att beskåda ljuset från kaminens eld dansa i tältets tak.

Solen visades sig även nästa dag när kamraterna lämnade tältet och man började genast med att göra upp en eld med veden som blivit över efter natten. En rejäl frukost intogs framför brasan och när alla var nöjda gick man in i skogen för att se hur det gått för skörden. De olika träden hade gett ifrån sig kraftigt varierande mängd sav, och man resonerade att det troligtvis berodde på att träden med minst sav låg i ett kärr där isen fortfarande inte helt hade smält.

Saven hälldes tillsammans i ett tomt kärl och åtnjöts framför elden deltagarna emellan. Saven smakade bara ytterst svagt av sötma, ibland svår att särskilja från vanligt vatten. Den svaga smaken berodde troligtvis på att vintern hållit sig kvar så pass långt in på året, så att björkarna knappt hunnit vakna trots det sena datumet och den relativt sydliga platsen i Sverige.

Packningen plockades nu ihop, allt skräp samlades in och tältet packades åter ned i lådan det hade burits fram i. När motståndsmännen nu druckit märg i benen tog man både tält, kamin, flaskor med sav, samt all annan packning med sig på en och samma gång och begav sig tillbaka till bilarna, stärkta av naturens kraft.

Väl vid bilarna tackade man av varandra för en trevlig och lyckad helg, och körde åter tillbaka mot civilisationen. Som tur var så hade inte jakten tagit slut, och bommen till riksvägen var fortfarande öppen. Nöjda över att inte behöva jaga rätt på någon med nyckel till bommen saluterade man varandra inifrån bilarna emellan på lämpligt sätt och begav sig åter hemåt.