Vad finns skrivet som är relevant för tiderna vi lever i? En god kandidat kan vara Ernst Jüngers Skogsvägen (Waldgang på tyska, The Forest Passage på engelska). Den behandlar i grunden relationen mellan tyranni och frihet på ett tidlöst, mytologiskt plan. Mer specifikt vägen från en politisk ordning som har degenererat i tyranni till en ny frihet. Man kan karaktärisera den som en slags ideologisk skrift, ett ideologiskt verktyg för att se och förstå vägen till en ny politisk morgondag.

Skogsvägen har flera innebörder

Skogsvägen behandlar den (oftast) omvälvande tiden mellan politiska ordningar på ett teoretiskt och – i den mån något sådant är möjligt – apolitiskt sätt, och visar på hur denna tid har sina egna nödvändigheter och imperativ inneboende, och vilka dessa är. Som bör inses av de inledande raderna (i denna artikel) så är det inte fråga om en manual i någon specifik bemärkelse, utan om en skrift som målar upp en bild i huvudet på läsaren, där denne får se vägen, att den faktiskt finns och hur den ser ut. Jünger benämner alltså denna ’skogsvägen’.

Detta begrepp har flera innebörder, och det är inte så att den mest uppenbara innebörden med självklarhet gäller i en konkret historisk situation, dvs att det skulle handla om att rent fysiskt ta tillflykt till skogen – skogsvägen finns potentiellt överallt. Inte minst syftar Jünger på skogsvägen som en inre vandring för den som gör valet att uppleva den mytologi han visar oss, vilken kan sammanfattas som en väg till individualisering som blir möjlig i sin absoluta form tack vare tyrannen. Det är vägen till självet, där man blir varse sin potential. Det är också helt enkelt en plats att vara på, ta sin tillflykt till, för den som inte vill reduceras till ett instrument i eller tjäna den nuvarande ordningen. Men denna plats har formen av en väg, dvs den har en riktning, och är alltså fundamentalt den mytiska vägen från tyranni till frihet.

Jüngers syn på den historiska tillvaron

Faktum är att Skogsvägen visar läsaren en slags Jüngersk metafysik, hur han möjligen såg på meningen med tillvaron. Han verkar ha sett historien, åtminstone bland annat, som en ständig avlösning mellan tyranni och frihet, där dessa dock varje gång tar nya historiska former. En frihet stelnar, blir till tomma och döda koncept, och därefter en tyranni som därmed skapar behovet av en ny frihet, en ny utmanare – och därmed män och kvinnor som är villiga att ta risk för den. Detta knyter Jünger till förnyelse av livet självt; människans kapacitet att alltid slå tillbaka tyranni har sin grund i människans outtömliga kreativitet. Denna kreativitet är egendomen hos en liten elit som förstår vad tiden kräver, och eliten i fråga utgörs av människor som är fria till sin essens och vägrar vara något annat. Och det är utifrån detta vi ska förstå vad som här egentligen menas med ”elit”:

Vi åsyftar den fria människan såsom guden skapade henne. Denna människa är inte exceptionell, hon är inte en elitmänniska. Det är snarare så, att hon finns i var och en av oss, och skillnader människor emellan uppstår bara i gradskillnader utifrån hur olika människor lyckas med att realisera den frihet som finns nedärvd hos var och en.

Jünger säger att den dagen då människan förstår och realiserar sin inre styrka, är ordningen återställd.

Ingen vet hur vägen till seger ser ut

Av olika skäl är inte antalet speciellt intressant för den elit som väljer frihet och är beredd att slåss för den. Dels på grund av ytligare skäl, som att de representerar många människor och har många sympatisörer som kommer att hjälpa till på olika sätt, och dels eftersom ingen vet hur vare sig vägen eller målet ser ut när vandringen påbörjas (den är som en serie schackdrag); ”besegrandet” av leviatan kan mycket väl bestå i att denna kollapsar under sin egna tyngd, och Jünger liknar den också vid Titanic; bilden som så väl fångar in en grupp människor som mest berusade av framstegsresan just innan olyckan. Men framförallt är antalet ointressant utifrån att de som väljer skogsvägen representerar en ny kvalité – en ”koncentration av varat”, som Jünger uttrycker det.

Detta ska inte läsas som att Jünger pratar om en slags ”inre seger”, vilket han menar bara är defaitism. Vad han säger är att den nationella befrielsen kommer som en förlängning av att ett fåtal personer bestämmer sig för att välja sitt samvetes röst och sin personliga absoluta frihet, att de väljer skogsvandringen. Han talar om vägen till seger. Att den vanliga människan faktiskt kan besegra tyrannen är bokens poäng.

Historiens eviga kamp

Att frihetsbegreppet står i centrum har sin grund dels i att Jünger här diskuterar det som ligger utanför specifika politiska former, vilka tillhör den historiska manifestationens domän, och att detta således är ”överhistoriskt”, men framförallt i att Jünger ser att världshistorien i sin essens har detta tema, att friheten alltid kräver en ny form, vilket redan har nämnts. I detta ligger att nya generationer ständigt måste kämpa och vinna sin frihet, och således är det inneslutet i historiens gång att den kräver evig kamp.

Historiens essens går inte att lura eller runda, frihet kan inte skapas genom konstitutioner, att en politisk idé övertygar motståndaren eller att ett visst parti röstas till makten. På motsvarande sätt kan man kanske säga att tyranni inte kan förhindras genom juridik eller politiska system; till slut är dessa instrument i händerna på gråa, okultiverade människor vars slutgiltiga gärning är att göra lagen till ett vapen. Det sistnämnda är förmodligen knutet till att Jünger på flera ställen i boken visar att han fullständigt har genomskådat den liberala samtidsmänniskan. Här ett exempel på när det uttrycks kärnfullt:

Typiskt sett är denna människa lågt utvecklad etiskt och andligt, oavsett hur övertygande han är i att rabbla plattityder. Han är alert, intelligent, aktiv, skeptisk, saknar konstnärlig förmåga, har en naturlig fallenhet för att prata ner högre ideal och personlighetstyper, är någon som nyttjar sina fördelar, är lättmanipulerad av propagandan vilket gör att han ofta gör helomvändningar utan att själv märka det. Humanismens lära flödar från hans mun, ändå är han inklinerad mot våldsanvändning bortom både lagens och den internationella lagens gränser så fort en granne eller medmänniska inte passar in i hans system.

I boken visar han på djupinsikter om sin samtid, vilka inte är mindre sanna idag (boken publicerades först 1951), och därför upplever man den som läsare av idag, ca 70 år senare, som smått profetisk. Det kan inses i det som här redan lyfts, andra exempel är att han anteciperar sjukvårdens potential för övervakning och tyranni, liksom att kyrkan går från andlig oas till att gå maktens (ideologiska) ärenden. – Och inte minst att vi rör oss från en ordning med nationalstater mot en planetär ordning.

Skogens lära

Bilden som Jünger på ett kraftfullt sätt visar läsaren kallar han för ’skogens lära’, och menar att det är en myt som ofta syns i sagor och berättelser i vår kultur. Robin Hood skulle väl för de flesta vara ett välbekant exempel. En tyrannisk öken (med starka teknologiska konnotationer) breder ut sig, vilket skapar behovet att vända sig till (eller skapa) den gröna plats där livet gror, antitesen. I denna liknelse ryms också det tidsliga, förgängliga som kontrasteras mot en tidlös plats som är den förnyande kraftens källa. Det är tydligt att Jünger menar att detta är en ursprunglig myt, och det är ur denna myts ramverk han bygger upp sitt resonemang.

Historien tvingar oss till prövning

När man läser känner man att Jünger är den människotyp han talar om, och att detta är skrivet utifrån en direktförståelse av ämnet. Han talar om en slags krigarsjäl, men en krigare är inte nödvändigtvis en soldat, och han är tydlig med att den som väljer skogsvägen inte är det. Det är bara någon som tar sin tids kamp, då denne inser att det egentligen inte finns något annat val. Det är en person som under normala omständigheter egentligen bara vill vara med sin familj eller satsa på en karriär. Onda tider måste förstås som en prövning som varje historisk generation får i sin form. Apokalypsen har alltid hägrat, säger Jünger, det är inget nytt under solen.

Avslutning

I jakten på filosofiskt och ideologiskt material för att förstå och hantera tiden vi lever i så känner jag personligen att Skogsvägen (som vad jag vet inte finns översatt till svenska, vilket ska nämnas) är bland det mest relevanta jag har stött på, vilket är anledningen till att jag vill lyfta den här. Oavsett om Jünger ”har rätt” eller inte i någon absolut mening så bidrar Skogsvägen med en stark och tydlig bild och ett bra teoretiskt ramverk som förhoppningsvis synliggjorts i någon utsträckning redan i denna artikel.

Denna bild är upplyftande, eftersom den visar oss att det som händer runtom oss är nödvändigt, del av ett kretslopp, och därför till och med ”normalt” ur ett högre perspektiv, hur absurt det än kan låta när man betraktar det. Nödvändigt är också att det är skogsvägen man hamnar på om man inte vill vara ombord på det sjunkande skeppet, för jag tror att Jünger också menar att det egentligen inte finns någon annanstans att ta vägen, det finns inget tredje alternativ som är reellt.

I detta ligger att politisk opposition heller inte kan vara någon verklig sådan om den vill hålla sig kvar på skeppet och fortsätta njuta av buffén, liksom att historien tvingas framåt via skogsvägen, och därför är det endast den som kan leda till en framtid, om en sådan finns överhuvudtaget. Således finns det bara en väg att vandra om man inte vill lura sig själv. Jag har svårt att se en rörelse i vår tid som förkroppsligar dessa insikter mer än Nordiska motståndsrörelsen!