I dagarna utkom en forskningsrapport från Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI) på 161 sidor med titeln Myndigheternas förutsättningar att arbeta mot våldsbejakande extremism och underrubriken En utvärdering med Nordiska motståndsrörelsen som belysande exempel. Rapporten har författats av Anders Strindberg och Victoria Enkvist efter att bland annat ha haft djupa samtal och intervjuer med Nordiska motståndsrörelsens ledning. Rapporten som det arbetats på under åtminstone något års tid är beställd av den statliga myndigheten Centrum mot våldsbejakande extremism (CVE), men med innehållet färdigt och publicerat är det ändå tveksamt att den kom att bli vad dessa hade hoppats på.

Det som ganska snabbt slår en som läsare av rapporten är nämligen att den är förvånansvärt objektiv, på ett vis som man borde kunna förvänta sig att all forskning skulle vara, men som i verklighetens 2023 istället utgör undantag och kanske framförallt när det kommer till kontroversiella politiska ämnen.

Utöver intervjuerna med oss företrädare för Nordiska motståndsrörelsen har forskarna också haft samtal med olika aktörer som arbetar mot våldsbejakande extremism och därmed mot Motståndsrörelsen, förutom med CVE själva, också med Säpo, Polisen, Skolverket och Socialstyrelsen. De har också gått igenom stora mängder skrivet material från exempelvis Motståndsrörelsen.se och Nordfront, men också från Expo och allehanda gammelmedia, samt från forskningsrapporter som tidigare publicerats på närstående områden från runt om i hela västvärlden.

Rapporten tar avstamp i hur de olika myndigheterna idag arbetar mot våldsbejakande extremism, hur detta arbete upplevs av de som insatserna riktas mot och huruvida detta arbete är lyckat ur etisk, juridisk och rent praktisk synpunkt, samt vilka konsekvenser det kan tänkas ha för demokratin och samhället i stort – tillsammans med frågeställningar kring hur myndigheterna kanske istället skulle kunna arbeta.

Motståndsrörelsen står alltså i centrum i rapporten och detta blir logiskt när man läser den, dels då organisationen enligt samtliga myndigheter anses utgöra det tveklöst största organiserade, så kallat högerextrema våldsbejakande hotet, men också för att flera av myndigheternas åtgärdsprogram mot våldsbejakande extremism tycks ha skrivits med just Motståndsrörelsen i åtanke och där flera exempel svårligen kan härledas till någon annan existerande organisation i landet.

Detta gör också att en ganska stor del av rapporten ägnas åt en fallstudie om Motståndsrörelsen där det beskrivs vilka organisationen är och hur vi verkar, samt vad vi står för.

Trots att rapporten konstaterar att organisationen tappat något i makt och kraft sedan 2018-2019, framförallt till mer lösa organisationsformer som inte ställer lika höga krav på sina medlemmar, så menar man att Motståndsrörelsen har en mycket viktig, och kanske rent av totalt avgörande betydelse, för den nationella miljön i stort:

I den postorganisationella miljön har dock traditionella organisationer som NMR inte förlorat sin betydelse utan snarare fått en ny ställning. För NMR har den nya ställningen två nära sammankopplade men distinkta funktioner, eller kanske snarare effekter. Grundläggande är att organisationen förvaltar, gestaltar och förmedlar en dogmatisk och klassisk nationalsocialism inom den bredare synkretistiska radikalnationalistiska miljön.

NMR är en distinkt organisation med en känd hierarki och ett hävdvunnet tankegods, som bedriver öppen och synlig verksamhet, både som kamporganisation och politiskt parti. En stabil organisatorisk och fysisk närvaro av detta slag, i en miljö som har kommit att karaktäriseras av organisatorisk flyktighet och digital verksamhet, kan ha ett antal effekter.

En av dessa är som bekräftelse för sökare – ’de som mest har suttit vid datorn och radikaliserats’ – att radikalnationalismen finns ’på riktigt’ och inte bara i den digitala verkligheten.

En annan är som inspiration för individer som lockas av ideologin och den ofta mycket våldsamma retoriken, men som avfärdar organisationens strikta riktlinjer och regler för faktisk våldsanvändning.

NMR:s organiserade och relativt stabila existens kan på så sätt utgöra en ’klippa’; en beständig ideologisk inspirationskälla i en miljö som i huvudsak befinner sig i flux.

och:

NMR är viktigt eftersom dess existens bekräftar, för individer som radikaliserats individuellt på internet, att högerextremismen har en verklig och ’fysisk närvaro’ i samhället och därmed är mer än ’bara online troll.’

Den största och viktigaste frågan som rapporten ställer och delvis försöker besvara, är ifall Nordiska motståndsrörelsen är våldsbejakande extremister eller inte (beroende på hur begreppet ska tolkas), och om vi är det – ifall vi är det med anledning av brottslig våldsam verksamhet eller med anledning av vår ideologiska hemvist, fristående från några kriminella handlingar.

Hur och varför anses Motståndsrörelsen utgöra en stor fara för det demokratiska samhället – är det med anledning av den våldspotential och så kallat våldskapital organisationen besitter, eller är det för att organisationen öppet och tydligt förfäktar den nationalsocialistiska världsåskådningen som står i diametral motsats till den rådande liberala parlamentariska demokratin?

Svaret på frågan, menar författarna, är viktig för att myndigheter ska kunna agera korrekt, och gällande det förstnämnda konstateras:

Om NMR har en förmåga att hota demokratin grundat på organisationens våldsbrott och våldskapital innebär detta dels att den svenska demokratin är mycket skör; dels att motåtgärder bör fokusera på att motverka eller beivra brott genom repressiva strategier och operativa polisinsatser.

Rapportförfattarna menar att Nordiska motståndsrörelsen som politiskt parti borde kunna hanteras genom politik och debatter och att Nordiska motståndsrörelsen som våldsverkare borde kunna hanteras med traditionellt polisarbete och att den istället stora utmaningen för demokratin är ”NMR som organiserad förvaltare av och företrädare för ett nationalsocialistiskt tankegods”.

Är alltså Motståndsrörelsen farliga för att man är våldsamma eller för att man är nationalsocialister och är hotet därför riktat mot medborgarna eller makthavarna?

Man konstaterar i rapporten att även om det visst finns våldsbrottsdömda medlemmar i Motståndsrörelsen och att organisationen i vissa sammanhang har använt sig av våld, så är ändå den extrema särställning som ondskefulla och hypervåldsamma kvasiterrorister som organisationen i många fall är ökända som, kanske framförallt grundlagd i sensationslysten journalistik:

Inte heller journalistiken, som i fråga om NMR ofta fokuserar på att rapportera om just våldshandlingar och våldskapital, kan sägas bidra till mer övergripande förståelse i sammanhanget. Det pressetiska regelverket är annorlunda än de forskningsetiska reglerna.

Rapportering kan vara sensationslysten såväl som otydlig, till vilket även bör läggas möjliga effekter av redaktionella vinklingar. Exempelvis, när en gärningsman sägs ha ’kopplingar till’ NMR kan det vara svårt att avgöra om det rör sig om en medlem, en före detta medlem, någon som observerats i en NMR-demonstration eller varit i besittning av organisationens litteratur vid tiden för en husrannsakan. Är kopplingen faktiskt viktig i sammanhanget som rapporteras, syftar den till att driva en politisk linje eller helt enkelt till att göra rapporteringen mer intressant för läsaren?

I rapporter om våld och tumult vid demonstrationer och manifestationer kan det på liknande sätt vara svårt att uttyda om våldet har begåtts av NMR-medlemmar eller av andra på plats, exempelvis motdemonstranter.”

Det uttrycks också en oro för att när journalister och även politiker oriktigt beskriver Motståndsrörelsen som väldigt våldsfixerade riskerar detta att bli självuppfyllande. Om organisationens medlemmar beskrivs och bemöts som våldsamma terrorister trots att dessa främst ägnar sig åt opinionsbildande verksamhet, kanske steget är mindre för att de faktiskt ska börja använda sig av olagliga metoder.

Rapporten utmynnar i att det kanske istället är hängivenheten till nationalsocialismen som gör Motståndsrörelsen till våldsbejakande extremister och även farligare och svårare att hantera än andra nationella grupperingar:

Nationalsocialismen har ett starkt inneboende chockvärde som förstärker NMR:s förmåga att generera medial och politisk uppmärksamhet och ger sken av NMR som ett konkret och organiserat hot mot demokratin. Dessutom skapar ideologin ett robust och mycket svårpåverkbart narrativ inom
gruppen.

Det framgår också i flera stycken med tydlighet att Motståndsrörelsen just är nationalsocialister och att ideologin är avgörande för organisationens existens, roll och samhällshot:

NMR har varit konsekvent och relativt orubblig i ett centralt hänseende: organisationens självpåtagna uppdrag att gestalta och förmedla en ’traditionell och därtill mycket renlärig nationalsocialistisk världsåskådning.’ Länkarna – intellektuella, organisatoriska, personliga – till mellankrigstidens svenska nationalsocialism och vikten av dessa länkar för NMR:s själv- och världsbild är så påtagliga att det är svårt att tala om NMR som en ’nynazistisk’ organisation. Expo har noterat att NMR ’fungerar som ett ankare i den högerextrema miljön, en slags garant för att nazismens ideal ska hållas levande.

Och:

Det är viktigt att ta på allvar att NMR inte bara ’kallar sig’ för nationalsocialister – de är en nationalsocialistisk organisation med ett partiprogram som är en direkt uppdatering och rekontextualisering av de ’25 punkter’ som proklamerades av NSDAP i München i maj 1920. Den biologiska rasismen, den konspirationsteoretiska antisemitismen och betonandet av socialismen är sålunda helt naturligt centrala delar av NMR:s ideologiska tankegods, inte något i vilket man bara ’bitit sig fast.’

Samt:

Nationalsocialismen utgör NMR:s existensberättigande och fungerar som ramverk för i princip alla NMR:s aktiviteter och för dess interna struktur och disciplin. Nationalsocialismen ligger till grund för dess själv- och världsbild och för taktik och strategi. De som går med i eller stöder NMR, oavsett om de ursprungligen lockats av ideologin eller av andra faktorer, omfattas förr eller senare av nationalsocialismen. Utan detta ideologiska tankegods vore NMR helt enkelt inte NMR.

Enligt rapporten är det ett problem att media, politiker och myndigheter inte tar denna världsåskådning på allvar när man hanterar Motståndsrörelsen och förklarar varför:

Avsaknaden av fokus på NMR som bärare av det nationalsocialistiska tankegodset är en potentiellt mycket allvarlig kunskapslucka. Den är dock inte förvånande. Inom journalistiken och den allmänna debatten förefaller det överväldigande fokuset på anti- och icke-intellektuella aspekter – brottslighet, våld, tumult och hat – ha bidragit till en stereotyp bild som reducerar NMR till just dessa attribut.

Forskning visar att ett fokus på skillnader mellan grupper skapar ett överdrivet intryck av homogenitet, i synnerhet i konfliktsituationer. ’De andra’ ses med lätthet som mer uniformt representativa för de tongivande negativa attribut som tillskrivits dem än de faktiskt är (samtidigt som ’vi’ ser oss själva som mer homogent representativa för ’våra’ goda och sunda värderingar).”

Teorin som tar form när man läst större delen av rapporten är att Motståndsrörelsen är farliga för att man är nationalsocialister snarare än för att man begår brott och att med anledning av detta kanske man inte borde behandla Motståndsrörelsen och dess medlemmar som gängkriminella utan istället fokusera på att bemöta och motverka nationalsocialismen.

Det i sig är inte enkelt utan innebär en stor utmaning för systemet. Kan exempelvis nationalsocialistisk organisering, och i förlängningen ett registrerat nationalsocialistiskt parti som ställer upp i allmänna val, förbjudas utan att demokratin våldför sig på sig själv? Om svaret är nej, kan då istället fulla friheter och demokratiska rättigheter tillåtas för anti-demokrater utan att detta riskerar att hota demokratin?

Slutsatsen i rapporten blir en mängd frågeställningar som myndigheter, forskare och politiker uppmanas ta ställning till, exempelvis gällande om demokratin bäst försvaras genom att vara öppen och accepterande eller mer sluten och repressiv, men det framkommer också en stark anmodan om att olika begrepp måste redas ut och klarläggas för att tydligare kunna bestämma hur Motståndsrörelsen och andra aktörer ska kunna bemötas på ett korrekt sätt och av vem. Vad är våldsbejakande extremism och hur står sig detta begrepp i förhållande till terrorism, och vad innebär det att vara en del av en våldsbejakande miljö?

Rättslig tydlighet är grundläggande för myndigheternas förmåga att samverka och samordna hanteringen av våldsbejakande extremism på ett effektivt och rättssäkert sätt. Avsaknaden av rättslig tydlighet kan skapa situationer där myndigheter saknar befogenheter för uppdrag som de tilldelats eller åtagit sig. Detta kan i sin tur skapa behov av att agera på sätt som inte ingår i deras instruktioner, på grund av ett upplevt politiskt tryck och/eller medial rapportering och moralpanik bland befolkningen.

Denna rättsliga tydlighet kräver omfattande begreppsutredningar. Att reda ut begreppen kan kräva betydande insatser från den samhällsvetenskapliga och rättsvetenskapliga forskarvärlden men handlar alltså inte om att tillgodose akademiska specialintressen. Snarare är ett sådant arbete helt nödvändigt för riksdagen, regeringen och myndigheternas operativa och strategiska förmåga. De grundläggande begreppen i arbetet mot våldsbejakande extremism saknar allmängiltiga definitioner med juridisk bärkraft.

Rapporten innehåller också en del unika resonemang från oss i Nordiska motståndsrörelsens ledning och intressanta citat från andra källor.

Exempelvis framgår det genom dessa citat från andra källor att Motståndsrörelsens aktivister tycks slåss mer och knarka mindre än i den högerextrema våldsbejakande rörelsen i stort.

Rapporten är bättre än mycket annat som skrivs om Motståndsrörelsen, men inte på något vis positiv. Dess syfte är bland annat att hjälpa systemet att bekämpa organisationen, den framställer nationalsocialismen som djupt problematisk och lyfter fram Expo som en tämligen trovärdig källa.

Samtidigt vågar den i flera sammanhang kalla en spade för en spade och är kritisk mot framförallt medias roll. Den sätter också fingret på en hel del av det vi själva uttrycker som problematiskt, som att det inte ens finns ett klart definierat begrepp för vad våldsbejakande extremism är för något. Organisationens företrädare citeras korrekt (nästan för korrekt med tydligt talspråk och felsägningar) och slutsatserna är ändå intressanta. Om vi ska bekämpas som samhällsfarliga våldsbejakande extremister blir i varje fall jag det hellre för att våra tankegångar anses farliga än med anledning av medialögner om hur våldsamma vi är mot allmänheten.

Ett citat som återges i rapporten från regeringens utredning Samverkan och utbildning 2013:81 får avsluta denna artikel. Citatet avser beskriva vad extremism är för något och det behövs ingen större fantasi för att tolka det som att regeringen klargör att det är den liberala demokratin som är de verkliga extremisterna:

Extremism handlar om intolerans mot åsikter och intressen som inte stämmer med de egna. Extremister står själva för det rätta och goda. Alla som har andra åsikter än dem själva har fel och står för det onda. Extremister som går över gränsen och tar till våld använder alltid argument för att få våldshandlingarna att framstå som rationella och rättfärdiga.