Den 9 september vajade Nordiska motståndsrörelsens fana återigen över Nordens högsta berg, Galdhöpiggen.

Efter att ha fått blodad tand för vandringar och bergsbestigningar bestämde sig en grupp, som tidigare i år har bestigit Sveriges högsta berg, att ta sig an Nordens högsta berg. Tiden var knapp eftersom sommarsäsongen redan hade börjat präglas av lägre temperaturer, så låga som -15 grader. Kamraterna kunde dock med hjälp av noggrann planering och uthållighet genomföra de förberedelser som krävdes för att ta sig fram till Spiterstulen. På fredagskvällen var tälten resta och kamraterna förberedde sig nu inför ännu en utmaning där ingen riktigt visste vad som väntade dem.

Målet, om att bestiga Nordens högsta berg, som sedan hemresan från Kebnekaise hade grott, var äntligen i sikte. Med förvånansvärt bra väder och tidig uppstigning började kamraterna nu vandra framåt och uppåt. Trots den omständliga förberedelsen inför det vinterväder som tidigare utlovats veckan innan, gick marschen trots allt snabbt framåt – men framför allt uppåt. På slaget 15:00 vajade Tyrrunefanan äntligen över Galdhöpiggen.

På plats fanns det en del folk som med allt från förvånade till glädjande ansikten såg vår fana, med ordentlig vind, fladdra på 2469 meters höjd. Efter att uppdraget var slutfört bestämde sig kamraterna för att börja dra sig tillbaka till tältlägret, där bestigningen hade startat från åtskilliga timmar tidigare.

På söndagen var det dags för hemfärd med många mil hem. Med målet att ta sig hem samma dag i sikte, men med färska minnen från resan, glada diskussioner och nya mål, gick resan oerhört mycket snabbare än förväntat, vilket också förste man, i fråga om bilförare, bevisade genom att inte ta en enda paus de första 5 timmarna.

Efter kvällsmålet tillbaka vid tältlägret fick motståndsrörelsen.se chans att ställa några frågor till en av deltagarna.

Du har ju ändå viss erfarenhet av vandring och bergsbestigningar. Vad var dina tankar inför denna bestigning?

– Jag trodde att det skulle vara långt mycket värre än vad det faktiskt blev. Att bestiga ett okänt berg, som man dessutom bara veckan innan hade insett att det skulle kunna utsätta en för ordentliga minusgrader, fick en att göra en extra fundering på hur gruppens klädsel skulle vara.

Hur var dina intryck generellt kring berget över lag?

– Jag uppfattade det som en mer explosiv och aggressiv typ av bestigning jämfört mot det jag tidigare i år har varit med om då jag var med på bestigningen av Kebnekaise. Mina spontana reflektioner är att det är helt olika typer av bestigningar. Samtidigt är det så att det för en mer vandringsvan individ inte är någon större skillnad i praktiken, då båda ändå är rätt lätta.

Dock vill jag påpeka att det för en ovan individ är en stor skillnad mellan dessa berg. Sedan får vi inte glömma det klassiska ämnet, vädret. Under planeringen inför själva resan räknade vi inte alls med att det skulle bli bra väder utan vi ville bara lyckas med bestigningen, oavsett väderförhållanden. Vi hade helt enkelt en enorm tur att det blev så bra som det blev.

Sammanfattningsvis kan det sägas att resan gick bättre än resan till Kebnekaise men att detta också i stor utsträckning beror på att det är en enklare resa, eftersom en vandring på 2 mil (som måste göras till Kebnekaise) ej behövde genomföras. Detta blev en både nyttig och utmanande resa trots allt, fast på ett annat sätt. Erhållna kunskaper från den tidigare resan kunde användas vilket gjorde den här bestigningen mycket smidigare.

Hur kommer det sig att du fick idén att genomföra den här bestigningen?

– Jag har som sagt bestigit Kebnekaise ett antal gånger och det har blivit någon form av tradition för mig. Samtidigt är det så att Kebnekaise i vår mening som nationalsocialister inte spelar någon större roll, eftersom Sverige (enligt min mening) endast utgör en geografisk gräns, och att Galdhöpiggen snarare än Kebnekaise, bör betraktas som Nordbons heliga högsta punkt gällande bergsbestigningar. Att då stå på punkten som är vår ras högsta punkt och resa min kniv, som för mig har blivit min symbol för genomförande av liknande mål, kändes mäktigt.

Hur har ditt intresse formats för friluftsliv?

– Personligen, även om vi bortser från ideologi, har jag alltid gillat att vara ute i skog och mark och detta under diverse förutsättningar där den största skillnaden mellan de som man har ingått i grupp med har bestått i att man inte riktigt alltid dragit liknande kaliber av strån till stacken. Det kan handla om alltifrån att man inte har brytt sig om att ta med sig rätt typ av utrustning till att man vägrar att samarbeta kring tyngre uppgifter. Enkelt förklarat vågar jag, trots allt, påstå att scouterna är något som är bra för vit ungdom, men att denna sedan måste fortsätta att dras till något större och viktigare.

På min tid inom scouterna var det inte ovanligt att det fördes samtal kring Robert Baden Powell och hans hjältedåd. Han anses vara grundaren för scoutkåren internationellt sett och den moderna scoutkåren har än idag svårt att kunna förneka vad det handlade om: förberedelse för reell kamp i form av krig.