Ursprungligen publicerad i tidningen Den svenske folksocialisten den 27 augusti 1948, samt på Nordfront.se.
Någon har sagt: ”Förtvivla icke – men om du gör det, så arbeta vidare med förtvivlans mod!”
Vårt arbete ser många gånger hopplöst ut, och mången finner det meningslöst att fortsätta. Men finns det då verkligen något, som är hopplöst? Finns det något, som man får kalla meningslöst i denna tillvaro? På dessa frågor kan det svaras både ja och nej.
Den svage och vankelmodige svarar ja, ty för den svage måste allting te sig hopplöst, då det tarvas kraft och mod, och för den vankelmodige synes allting meningslöst, som kräver fasthet och uthållighet.
Endast den starke vet icke av något som är ”hopplöst” och ”meningslöst”. För den starke finns det endast kamp och arbete. Den starke kan duka under för övermakten, men han kan aldrig resignera, aldrig sträcka vapen utan kämpar oförtrutet vidare tills han når målet – eller stupar. För honom blir aldrig idealets eller målets fasta konturer skymda av tvivlets eller uppgivelsens moln.
Den starke kan bli hårt pressad av alla motgångar som torna upp sig på hans väg, men han tvivlar icke ett ögonblick på framgången. Han möter motgång efter motgång med sammanbitna tänder, han kämpar sig igenom den ena svårigheten efter den andra med obändig och okuvlig kraft och energi. Han går framåt! Den starke blir starkare efter varje motgång, han blir härdad och stålsatt och är fullt stridsberedd när slutstriden står för dörren.
I vår rörelse har det funnits många svaga och vankelmodiga. Under medgångens dagar, då det icke var ”farligt”, voro de fulla av entusiasm och arbetsvillighet, ja, på många håll kunde man spåra en intensiv framåtanda och verklig kämpaglöd. Men så kom motgångarna och svårigheterna. Redan vid första känningen med fienden hejdade sig mången, tvekade – då såg man de första ryggarna. Med tiden blev sammanstötningarna fler och fler, hårdare och hårdare, och allt fler av våra ”kämpar” lämnade våra led och försvann. Några stannade bakom närmaste husknut för att på avstånd se hur det skulle komma att utveckla sig, men de flesta kapitulerade inför fiendens hot och lade ned vapnen.
Många och häftiga äro de stormar, som ha skakat vårt träd. Många starka och kraftiga grenar ha hållit på att knäckas, men ännu står eken fast. I våra led finns det idag ännu trogna och uthålliga kämpar. Människor, som varit med oss i alla våra motgångar, svårigheter och besvikelser, människor som kämpat, arbetat och offrat i den nationella socialismens namn, människor som med högburet huvud gått sin väg rakt fram genom morrande och gläfsande hopar av fiender. De ha aldrig dagtingat i sin tro, de ha aldrig förnekat sitt ideal, de ha aldrig tvivlat på rättfärdigheten i vår kamp. De stå idag fasta och orubbliga, härdade och stålsatta, redo att kämpa in i det sista. De står segervissa under våra fanor.
För dessa svenska män och kvinnor skall en gång Sveriges folk spontant blotta sina huvuden och tacka dem för deras ståndaktighet. Den dag skall nämligen komma, då alla ärliga och hederliga svenskar skola öppet erkänna, att den nationella socialismen under de gångna åren varit den ende och verklige vägröjaren för Sveriges frihet och oberoende.
Vi veta att våra motståndare komma att göra allt vad i deras förmåga står för att nedkämpa vår frihetsrörelse. Vi veta också, att deras metoder icke äro att hänföra till rent och ärligt spel, deras kamp föres icke med blanka vapen utan med det politiska bakteriekrigets lömska och fega stridsmetoder.
Men vi veta också, att vi trots vår numerära underlägsenhet äro fruktade av fienden. Han vågar icke bjuda oss en öppen och ärlig kamp, ty i den kampen skulle han ömkligen förgås. Den tid, som nu ligger framför oss, är så fylld av svårigheter, att det kräver varje mans och kvinnas fulla insats. Nu måste alla draga med sina sidokamrater, ingen får stanna efter. För varje dag som går, måste rörelsen ha nytt tillskott av frisk arbetskraft, nya armar med nya uppgifter. Nu är det icke tid att dröja. För oss är varje dag – handlingens dag!
Därför skall du, som redan är i elden, ytterligare öka din insats. Och du som har väntat, och du som har tvekat, ni ska båda redan idag ansluta er till oss och lämna oss all hjälp och allt stöd som står i er makt. Alla skola vi skärpa kampen – och gå framåt! Den som motarbetar och försöker bromsa oss i denna strid, han är en förrädare. Ty den nationella socialismen är den enda räddningen för en nation och ett folk, som vill leva ett fritt och oberoende liv. Den nationella socialismen är en barriär mot nöd och elände, mot nationens andliga och kulturella förfall, mot varje yttre och inre fiende. Den nationella socialismen vårdar förfäders arv, skyddar och bevarar våra arbetande folkkamraters heliga rätt till arbete och bröd och giver kommande generationer ett fosterland, där de och deras efterkommande skola framleva sina dagar i fred, frihet, lycka och förnöjsamhet.
Därför är den människa, som anslutit sig till och arbetar för den nationella socialismen, en lycklig människa, ty hon känner innerst inne en stor tacksamhet över att fått ögonen öppnade för innebörden av denna till synes hopplösa och meningslösa kamp. Denna kamp, som skall sluta med sanningens seger. Den dagen skall kallas den Nationella socialismens stora segerdag!
Därför: Förtvivla icke – men om du gör det, så arbeta vidare med förtvivlans mod!
/ Gottfrid Lilja
