Ursprungligen publicerad på Nordfront.se.
Expressen publicerade i måndags (den 3 juni reds. anm) en debattartikel av Jimmie Åkesson där han berörde frågan om folkutbytet. Den antisvenske aktivistforskaren Christer Mattsson publicerade ett svar till SD-ledaren i samma Bonnier-blaska.
Om vi börjar med Åkessons artikel har jag tre reaktioner på den:
- Det är valfläsk. Ett lite radikalt utspel som får SD att sticka ut från mängden och höras genom bruset. Något som är tänkt att motivera mer nationalistiska väljare att gå och rösta på partiet i EU-valet.
- Även om artikeln är en populistisk testballong från SD:s håll får man ändå säga att detta utspel i viss mån flyttar ramarna för den politiska debatten i Sverige och normaliserar begreppet ”folkutbyte”, som de facto är vår tids stora ödesfråga. Så det är positivt att utspelet gjordes.
- Artikeln är försiktigt formulerad. Rubriken säger att ”man kan hävda att det pågår ett folkutbyte” och Åkesson inleder med att citera ordboksdefinitioner av ordet ”folk” och ”utbyte”. Åkesson förnekar vidare att han är rasist och förklarar att han – som vi redan vet – är en kulturnationalist som tror på ”öppen svenskhet”.
Kulturnationalismen
Svenska folket är för mig en grupp, som kollektivt förenas av en gemensam kultur, snarlika synsätt, värderingar och normer, formade av en gemensam historia och utifrån närbesläktade moraliska referensramar. Man kan förstås formulera detta på olika sätt, men en viktig poäng är att det inte handlar om exempelvis hudfärg eller andra biologiska egenskaper. Jag och Sverigedemokraterna står för en öppen svenskhet/Jimmie Åkesson.
Som vana läsare av Nordfront känner till delar vi inte denna syn på vad som utgör ett folk. Kultur, traditioner och normer behövs för att hålla ihop ett folk, men de sakerna utgör en del av den civilisatoriska toppen av en pyramid som har det biologiska folket som bas. Folket, eller rasen om man vill använda det begreppet, utgör fundamentet och det ser vi eftersom olika folk alltid skapar olika kulturer. De olika kulturerna på jorden har inte uppstått helt slumpmässigt, utan de har formats och präglats av folken som skapat kulturerna.
Det är därför kultur inte är ett klädesplagg som individer kan byta från dag till dag. Kulturen du föds in i harmoniserar ofta med ditt inre väsen och dina faktiska förmågor, så en kultur är svår att ta sig ur.
Integration är därför en onaturlig process, där man genom grupptryck och social ingenjörskonst försöker få invandrare att byta kultur. Särskilt med väldigt rasligt främmande folkgrupper är detta mycket svårt, men investerar man tillräckligt mycket resurser och riktar dessa mot rätt individer kan man förstås lyckas konvertera dem kulturellt i rätt stor utsträckning. Frågan är bara vad nyttan med detta skulle vara? Och vill verkligen invandrare som inte skäms över sitt eget ursprung ”byta kultur”?
Även om man skulle ha något vettigt svar på de frågorna, så har vi idag facit som klart och tydligt säger att integration av den typ av människomassor som vi tagit in i Sverige de senaste fem decennierna är fullständigt omöjlig. Detta förnekar inte heller Åkesson och därför vill SD ”bygga murar” för att Sverige ska kunna köpa sig tid att lösa våra redan befintliga ”integrationsproblem”.
Trots det faktum att Åkesson själv i artikeln använder ordet ”vänsterliberal” som ett skällsord är kulturnationalismen han förespråkar i stora drag vänsterliberal, åtminstone sett ur ett större historiskt perspektiv. Båda grupperna har i alla fall samma syn på dessa punkter:
- Man ser människor som atomiserade individer som fritt kan välja kultur och nationalitet. (Vilket påminner om HBTQ-extremisterna som tror att man kan byta kön…)
- Alla invandrare i Sverige ska därför integreras och bli svenskar.
- När detta funkar dåligt är det inte för att integration i sig är dåligt och onaturligt, utan för att samhället har en ineffektiv integrationspolitik.
Den stora skillnaden mellan kulturnationalister och vänsterliberaler är att de har olika syn på vems fel det är att integrationen misslyckas. Vänsterliberaler menar att det är ”samhällets fel” och att fler resurser måste kastas på invandrarna för att de ska kunna integreras. Kulturnationalister menar istället att många invandrare själva är ansvariga för att de väljer att inte integrera sig, varför kulturnationalisterna vill att samhället ska ställa ”mer krav” för att piska fram integration. Båda grupperna är dock överens om att alla invandrargrupper kan och bör integreras, man har bara olika teorier om hur den utopin ska kunna förverkligas. Kulturnationalisterna är lite mer pessimistiska och realistiska när de erkänner att integrationen är en dragkamp mellan olika grupper och att det därför är lättare att integrera en liten invandrarpopulation än en stor. Vänsterliberalerna har istället en mer pluralistisk och flummig vision där invandrare ska behålla trevliga och ”exotiska” inslag i sin gamla kultur men ändå bli moderna västerlänningar som älskar feminism, sexuella avvikelser och liberal demokrati – så deras integration går mer ut på att blanda kulturer än att underkuva främmande kulturer och när vänsterliberalen kallar invandrare för svenskar är det för att inkludera dem, inte för att säga att de faktiskt har blivit kulturellt konverterade till någon form av svenskhet.
Man kan säga att kulturnationalismen är en reaktion på vänsterliberalismens misslyckande, men istället för att avveckla vänsterliberalernas folkutbytesprojekt vill man lappa och laga det. Detta är den enda rimliga tolkningen om man tar kulturnationalisterna på orden, men man kan förstås hoppas att vissa av dem (tvärtemot vad Åkesson säger) ändå är rasmedvetna och bara är för fega för att stå för det.
Ropar ”konspirationsteori” när argumenten tagit slut
Samtidigt som Åkesson i sin artikel förnekade att han är rasist fastställde han att han inte är konspirationsteoretiker heller, även om de som brukar prata om folkutbytet ofta anklagas för att vara just det. Det är denna aspekt som systemagenten Mattsson ensidigt fokuserar på i sin svarsartikel.
Mattsson och hans gelikar befinner sig dock i reträtt och tvingas därför erkänna viss fakta. Han skriver:
Att Sverige har genomgått en mycket kraftig demografisk förändring de senaste 50 åren som en konsekvens av invandring till Sverige är ett faktum.
Det är, precis som du skriver, ingen åsikt och absolut ingen konspirationsteori. Att denna förändring medfört både positiva och negativa konsekvenser tror jag också de flesta är överens om, även om det finns olika uppfattningar om balansen däremellan.
Detta innebär att Mattsson likt Tobias Hübinette avviker från Expos gamla misslyckade strategi. Expo gjorde tidigare en stor sak av att påstå att folkutbytet är en konspirationsteori för att det inte finns ett svenskt folk, så invandrarna som väller in i vårt land byter inte ut svenskarna utan är bara nya svenskar – enligt Expos obskyra logik. Den strategin var ohållbar eftersom den var för fräckt verklighetsförnekande och för mycket går på tvären mot allmänhetens uppfattning. Som Chang Frick belyste på Twitter med anledning av kritiken mot Åkessons artikel blir det också absurt när svenska vänstermänniskor erkänner andra folks rätt till en egen nation – som man oftast gör med till exempel palestinierna och kurderna – samtidigt som man inte ens kan erkänna att det existerar ett svenskt folk. Det finns gränser för hur mycket man kan hyckla helt enkelt och det är anledningen till att Mattsson i sin artikel ändå får erkänna att Sverige genomgått en stor demografisk förändring och att man kan kalla det ett folkutbyte.
Den punkt Mattsson istället vill angripa är att det här folkutbytet bygger på en medveten politik förd av ”en illegitim, ibland dold, elit som agerat i strid med folkets egentliga vilja”. Mattsson menar sedan att den här konspirationsteorin ofta säger att det är ”judarna som är ansvariga för folkutbytet”. Noterbart är förstås att han inte bemöter detta i sak, utan bara implicerar att det är falskt genom att kalla de som för fram teorin för ”nazister” och ”konspirationsteoretiker”.
Mattssons enda konkreta argument för att folkutbytet inte bygger på en svenskfientlig konspiration är att svenskar faktiskt fått gå och rösta vart fjärde år under alla år som vi har haft massinvandring. Så massinvandringen och folkutbytet har skett demokratiskt och lite slumpmässigt, utan någon speciell bakomliggande plan eller agenda. Då jag själv aldrig pratat med Mattsson vet jag inte om han faktiskt är lågbegåvad eller om han bara utgår från att Expressens läsare är det och därför ska svälja den här väldigt tunna analysen.
Det finns så många hål i Mattssons resonemang att det är svårt att veta vart man ska börja bemöta honom, men jag får väl försöka så gott det går. Vi kan börja med att återgå till judarnas inflytande över svensk invandringspolitik.
Den judiska invandringsagendan
Det var David Schwarz tillsammans med andra judar som bland annat genom DN gick i bräschen för att göra Sverige ”mångkulturellt”. Detta skildras bland annat i boken ”Hur Sverige blev en mångkultur” och dokumentären som är baserad på boken.
Efter det tidiga genombrottet och öppnandet av Sveriges gränser har judar som Peter Wolodarski och Jerzy Sarnecki agerat apologeter och agendajournalister för massinvandringen. Robert Aschberg, Gabriel Urwitz och George Soros har stött Expo och andra extremvänsterprojekt som syftat till att bekämpa svensk nationalism och invandringsmotstånd. Ingrid Lomfors har förnekat att det finns någon svensk kultur och Barbara Spectre har själv erkänt att judar har en ledande roll i att göra Europa mångkulturellt.
Det skulle gå att lista många fler exempel och diskutera varför många judar har denna agenda, men det skulle göra denna artikel långrandig. Min poäng är i alla fall att judar uppenbart varit pådrivande i att öppna upp Sverige för massinvandring. Sverige är inte heller ett isolerat exempel, det ser liknande ut i många andra länder. Sverige påverkas dessutom av USA och amerikanska judar, framför allt på två plan:
- Kulturellt genom Hollywood som sprider liberal mångfaldspropaganda till massorna och till stor del ägs och styrs av judar.
- Genom akademiska idéer som ofta är sprungna ur den judiska Frankfurtskolans kulturmarxistiska teorier.
Så det finns en judisk agenda kopplad till invandringen. Det betyder inte att alla judar är aktiva med att förverkliga den agendan eller att judar är de enda som stödjer folkutbytet, det betyder bara att det judiska kollektivet har stått för väldigt stora insatser med avgörande inflytande i denna fråga. Sverigedemokraterna brukar inte vilja erkänna detta, men SD-politikern och juden Kent Ekeroth gjorde det lite försiktigt förra året när han i en artikel på Samnytt beklagade sig över att judar i Sverige har haft en ”väldigt långtgående liberal inställning till invandringen”.
Fria val och folkviljan
Mattsson menar att då Sverige har haft fria val så har den förda invandringspolitiken alltid varit folkets demokratiska vilja och inget som tvingats på folket av någon elit. Det enda som är sant med det påståendet är att folk har fått rösta och teoretiskt sett hade man kunnat rösta bort de invandringsliberala partierna.
Problemet har varit att innan SD:s riksdagsinträde var alla partierna i riksdagen invandringsliberala. Så de partierna har fått partistöd och lyfts fram i media, medan SD och andra invandringskritiska partier motarbetats och tystats ned. I det läget är det svårt att bryta igenom och konkurrera ut de etablerade partierna, men det betyder inte att väljarna stödjer den förda invandringspolitiken. Att dra den slutsatsen är samma sak som att säga att svenskarna skiter i klimat och miljö eftersom en majoritet aldrig har röstat på Miljöpartiet. Folk röstar nämligen på partier av flera olika skäl och många svenskar som har röstat på till exempel Socialdemokraterna eller Moderaterna har gjort det trots deras invandringspolitik, och på grund av att man gillar något annat som partierna står för. Om stödet för invandringen varit så högt tidigare, varför har det då aldrig hållits en folkomröstning om denna rent existentiella fråga?
Sanningen är att det har funnits en diskrepans mellan de etablerade partiernas inställning till invandringen och folkets, för SD har successivt vuxit och blivit ett av landets största partier och flera andra partier har behövt kopiera deras invandringspolitik för att inte fortsätta att tappa väljare. Alltså har det hos folket funnits en invandringskritisk inställning och representationen för den folkviljan har laggat efter i parlamentet. På grund av den här demokratiska trögheten har inte den invandringskritiska opinionen fått det politiska genomslag den förtjänat i tid och nu trängs de svenska invandringskritiska väljarna med miljontals invandrare vid valurnorna.
Om vi tittar bortom partierna ser vi även att Sveriges journalister tenderar att stödja S, V och MP. Det är inte en konspirationsteori utan fakta som visar att vi har en vänstervriden journalistkår, som vurmar för massinvandring oavsett om de jobbar åt public service eller den judiska Bonnier-pressen.
Utöver eliterna inom politik och journalistik är jag villig att medge att det också finns rent ekonomiska motiv till invandringen. Medan arbetare och skattebetalare generellt sett missgynnas av invandringen tjänar storföretag på att få tillgång till ny och billig arbetskraft och en större skara potentiella konsumenter. Jag vet inte om detta gör att Mattsson kommer vilja kalla mig marxist eller om ”nazistisk konspirationsteoretiker” fortfarande räcker bra. För egen del skulle jag snarare säga att det är den som tror att alla stora samhällsförändringar bottnar i en aktiv och medveten vilja från folkflertalet som är en konspirationsteoretiker med dålig koll på verkligheten.
Man kan absolut anklaga svenskarna för att inte tillräckligt resolut ha protesterat mot massinvandringen, men vi kan inte anklaga svenska folket för att ha bett om att bli utbytta som Mattsson gör.
