Ännu ett möte på flera timmar har precis blivit avklarat, planeringen har pågått i flera veckor och jag är en kugge i hjulet med minimalt ansvar över den generella planeringen. Jag har därför inte behövt organisera särskilt mycket inför Nordendagarna och lyssnar mest på vad de andra i arrangörsgruppen har gjort mellan mötena och hur de måste ha ägnat timmar åt att bocka av de uppradade uppgifterna.

Slutligen kommer de packa bilarna fulla med livsmedel och utrustning för att redan på fredagen påbörja förberedelserna. Någon längre personlig betraktelse från fredagens förberedelser kan jag inte lämna då jag själv befann mig på resande fot och anländer efter midnatt. Jag får några timmars sömn och jag går upp på lördagsmorgonen med inställningen att jag kommer jobba stenhårt under hela lördagen och samtidigt deltaga i tävlingen Årets nordman.

Medan gästerna äter frukost påbörjas förberedelserna för invigningen lite i skymundan. Anledningen till detta är att målsättningen under planeringen har varit att så många som möjligt skall komma till dukat bord och känna att de kan slappna av från vardagens stressande, denna ynnest har inte de som arbetar med arrangemanget. Istället har de ännu fler uppgifter utöver deras ordinarie uppgifter i det vardagliga livet. Dessa människor har karaktären av eldsjälar.

Eldsjälarna i organisationer

I princip alla människor har en åsikt om hur samhället skall styras, men den absoluta majoriteten som har åsikter lämnar inga avtryck för eftervärlden och anledningen till detta är att de inte kan samla tillräckligt med eldsjälar som är motorn i varje organisation där man inte avlönar arbetet. Dessa eldsjälar är alltså livsviktiga både för ledningen och för de personer som har en politisk strävan men som inte har karaktären eller förmågan till att bli eldsjäl. I helgen såg jag flera av dessa eldsjälar balansera rollerna mellan att vara mamma, pappa, arrangör och som ledare för egna sidoprojekt som gynnar organisationen långsiktigt.

Skrikande hungriga ungar som måste utfodras varvas med att styra upp göromål för nästkommande aktivitet, för att sedan återgå till att ge barnen en trygg famn till att slutligen servera hungriga besökare, diska upp och socialisera med avlägset boende kamrater. I varje sådant här evenemang påminns jag över hur många av dessa människor vi har med självuppoffrande ideal och hur viktiga de är.

Långsiktig planering

Förmågan att långsiktigt planera framåt i tiden och att träna för att förverkliga det uppsatta målet är en stor del av nyckeln till seger och terrorklassningen kommer som yttre påverkan tvinga organisationen till en allt mer långsiktig planering.

Nordendagarna är det största evenemanget som Motståndsrörelsen arrangerar och det har bara blivit större under min tid som medlem. Här testas planeringsförmågan och utförandet övas in, denna övning kan sedan tillämpas inom en rad andra områden. I ett moment föll planeringen igenom, inget allvarligt, men tillräckligt för att skapa en känsla av smolk i bägaren. I detta läge befann jag mig med en slev i handen och skopade upp potatiskompott utan ansvaret över situationen.

Det är ibland en befriande känsla av att vara ansvarslös med ett enkelt jobb, ännu mer intressant blev det att se alla eldsjälar frenetiskt arbeta för att lösa situationen och jag fick en euforisk känsla över att vara mitt i eldstormen, något som också kan infalla när det smäller till vid större demonstrationer. Nu fick jag chansen att observera hur mina kamrater klarade pressen, jag är nämligen av den uppfattningen att du lär känna andra sidor av dina kamrater eller medmänniskor när ni stressfullt eller långsiktigt arbetar mot ett gemensamt mål. Detta knyter andra band mellan individer, starkare band än de som skapas av att man bara sitter ned och flabbar tillsammans.

Missen i planeringen som lämnade lite smolk i bägaren är enkelt löst till nästa tillfälle. Något som däremot jag såg som ett större problem och mycket svårare att justera är att utbudet var större än efterfrågan på marknaden. Detta är inte arrangörernas fel utan ett större problem i organisationen och för dess sympatisörer.

Min analys av detta är att köparna har fula vanor som de fått från barnsben. Människor i Sverige, speciellt de i större städer och byar är vana vid att kunna handla när de behöver produkten, men detta gör såklart att de får betala lagerkostnaden i slutpriset och konsumenterna får också betala genom att de själva och familjen får kemiska substanser inblandade i maten för den skall kunna klara sig längre på mataffärernas hyllor. Istället för att bidra till att bli producenter väljer folk att bibehålla sig endast i kategorin ”konsumenter” med följden av att matpengarna går till folkfientliga grupperingar. För att bryta den här destruktiva trenden så behövs bättre organisering, utbildning om produkterna och marknadsföring hos producenterna, vilket i sin tur förhoppningsvis skapar erfarenhet inför framtiden.

Inför kvällen

Med middagen klar, samt efterarbetet som medföljde, började det nu gå emot kvällstid. Av alla kvällens inplanerade aktiviteter så lyssnade jag endast på Fredrik Vejdelands tal. Tal kan behållas i minnet en viss tid om de är innehållsmässigt bra men har talet både bra innehåll och rytm då blir det mer minnesvärt. Vejdeland byggde upp en bra energi i publiken genom talet med hans val av konstpauser och tydliga språkliga formuleringar som gjorde att hela publiken spontant klappade. Genom ett skiftande tonläge gav han signalen till publiken att talet snart skulle avslutas, han eggade på publiken genom att mata den med känslor i en allt högre bryskhet tills det inte var något tvivel för någon att talet var över och publiken ställde sig rakt upp och armarna stod som spön i backen med avslutningsvis höga applåder.

Det blir ofta så att när man är arrangör så missar man aktiviteter som man vanligtvis hade deltagit på. Jag lyssnade därför inte på Björn Björkqvist, jag kan endast konstatera att han frambringade spontana skrattanfall hos publiken när jag flera gånger gick raskt förbi scenen.

Till slut möter jag vaktchefen som behöver hjälp med vakter för natten, jag är trött men samtidigt vet jag om att det behövs och att jag har förmågan att bara köra på, så jag lägger mig och får några timmars sömn och väcks kl. 03 på söndagen. Jag har alltid gillat småtimmarna på sommaren, långsamt blir landskapet allt mer ljust men det är tyst hela tiden. Det är bara du och din kamrater som ronderar runt platsen, bortsett från Mickel räv som letat sig in på området i hopp om att hitta föda.

Nu är det första gången jag kan sitta ned i en stol och avslappnat bara prata och träffar man på en kamrat som har ett intressant specialintresse så flyger timmarna förbi. Vid 06:00 påbörjas frukostförberedelserna och med en havererad diskmaskin och slut på varmvatten under kvällen på lördagen så dras tankarna till Hiroshima när man ser köket. Men med kamraters hjälp så arbetas berget av disk successivt av samtidigt som man blandar allvarliga diskussioner med lättsamt kiv. Vid klockan 11 är det dags för hemfärd och hörlurarna med elektronisk musik åker på öronen i bilen för att störa ut oljud och man får chansen att äntligen somna in.

Avslutande ord

Genom att jag fick insyn i planeringen och utövandet så anser jag att Näste 2 som stod som ansvariga för det här evenemanget är de som har störst utbud av offervilliga och kunniga människor än alla andra nästen i organisationen när det kommer till skapandet av sådana här evenemang, det är något de bör känna stolthet över. Med det sagt så glömmer jag inte bort alla er individuella människor från de andra nästena som bidrog till att lyfta upp deras arrangemang.

Jag hoppas också att fler sympatisörer väljer att någon gång besöka Nordendagarna då arrangemanget i sig är väldigt trevligt, men också med vetskapen om att arrangörsgruppen drar det tyngsta lasset för att ni skall få hela upplevelsen till i princip självkostnadspris.