Efter en bilresa som varat från tidig morgon till eftermiddag anlände kamrater från Näste 1 och Näste 4 till slut till Strömsund, där man sträckte lite på benen och passade på att äta modernt lagad mat för sista gången på ett par dagar. Just i denna stad börjar det som kallas för Vildmarksvägen, en 50 mil lång sträcka som går runt olika mindre orter i norra Jämtland och södra Lappland, med kraftigt varierande och makalöst vacker natur.

Man skyndade därefter vidare mot nästa anhalt, då det började närma sig stängning på dessa breddgrader. I Gäddede fick man tag på karta och information om området man var på väg mot, och bestämde sig för att ta tillfället i akt att besöka ett närliggande vattenfall, då man inte hade någon fast planering förrän dagen efter.

Bilen parkerades en kort stund senare och man begav sig till fots längs med en vandringsled genom skogen. Mot Hällingsåfallet, ett 43 meter högt vattenfall, gick den 2 kilometer långa stigen, som tidvis såg ut som en trollskog, och på andra platser nästan som en djungel.

Det fotades en hel del på vägen upp och kamraterna gick diverse omvägar för att kunna beskåda naturen från alla dess håll. Väl vid toppen på vattenfallet tittade solen fram bakom molnen och uppenbarade en dubbel regnbåge inuti vattnet som slog mot klippväggen. En vacker och nästan andlig upplevelse, i stark kontrast till missbruket av regnbågen som kunde beskådas i Stockholm bara några dagar innan.

På vägen tillbaka tog man en avstickare nedför en väldigt brant passage intill klippan som slutade vid en stenstrand där ett svalkande bad väntade. Uppfriskade återvände kamraterna till bilen och fortsatte resan norrut, mot Korallgrottan, där man slog upp sina tält och övernattade.

Speleologi

När alla ätit klart frukosten och packat undan sina saker i bilen åkte man vidare till en parkering där det var tänkt att dagens aktivitet skulle börja. Längs med en spångad led inleddes vandringen, som gick genom tät skog och öppna myrar. Naturen var som alltid storslagen och den 4 kilometer långa strapatsen gav tid för eftertanke. Väl framme vid platsen som kallas Korallgrottan möttes man av ett stort hål i landskapet med ett vattenfall som forsade rakt ned i det. Det blev dags att byta kläder till något mer passande, så samtliga deltagare fick ta på sig en mer eller mindre vattentät overall, gummihandskar och hjälm.

Det krävdes därefter ytterligare 20 minuters vandring rakt in i skogen för att komma fram till den tilltänkta ingången på grottan. Då denna var låst året om var man tvungen att ha med sig en guide som låste upp. Anledningen till detta var att det fanns vissa naturliga formationer i grottan som är extremt ömtåliga och därför inte får röras av någon, samt att deras ålder uppgår till tiotusentals år gamla, om inte ännu äldre.

Så fort ingången till grottan öppnades kände man en enorm temperaturskillnad på luften utomhus och den som strömmade upp ur marken. Det skulle enligt guiden vara runt fyra grader under marken, medan det ovanför var strålande sol och sommarvärme.

En efter en fick deltagarna klättra nedför en stege in i mörkret, för att sedan krypa på alla fyra till det första marginellt större utrymmet, där alla samlades. Upplägget förklarades av guiden, såsom hur man skulle ta sig fram, vad man inte fick göra, och att det fanns olika alternativa vägar framåt om sällskapet kände att de ville utmana sig själva.

Ganska omgående nåddes en trängre passage som det påstods att alla deltagare kunde komma förbi, trots att så inte tycktes vara fallet. Den mest muskulöse kamraten gjorde ett försök men backade ur då han fastnade, varpå en lite smidigare i sällskapet ålade sig hela vägen genom hålet. Med lite ändring i utgångsläge kom till slut alla i gruppen genom den trånga passagen utan alltför stora problem.

Gruppen fortsatte genom den becksvarta grottan och valde varje gång det var möjligt att ta den krångligare vägen framåt, vilket tog lite längre tid, men var betydligt roligare i och med den större utmaningen. Efter någon timme kom man till ett litet hål i väggen som det rann vatten ur, och via denna trånga tunnel fick man åla sig framåt bäst man kunde, samtidigt som man försökte undvika vattnet. Till slut övergick tunneln till ett större utrymme, och ett väldigt starkt sken kunde ses ovanför. Kamraterna var nu åter ovan jord och kunde beskåda samma vattenfall som man såg när man kom till platsen, men denna gång från botten på hålet i marken.

Samtliga var nöjda med upplevelsen i grottan som var väl värt resan. Overallerna byttes mot vanliga kläder och sällskapet åt lunch innan vandringen tillbaka till bilarna påbörjades. Trots den kalla temperaturen i grottan blev man rejält varma av den tidvis krävande aktiviteten och man beslutade sig för att åka vidare för att bada.

Färden gick till Brakkåfallet, där det var en betydligt kortare promenad uppför berget för att kunna beskåda vattenfallet ovanifrån. Den riktiga sevärdheten var dock den nedre delen, varför man gick ned en annan väg till platsen där vattnet slutar efter sin långa resa längs med berget. Kamraterna badade i den natursköna miljön, både runt vattenfallet och inuti det, tills man hade svalkat av sig ordentligt och kände sig fräscha igen.

Dagens aktiviteter hade lett mot sitt slut, och allt som fanns kvar var att tillaga middagen som man åt intill vattnet. En mindre eld gjordes därefter upp, runt vilken kamraterna samtalade om det ena och det andra, tills det var dags att gå till sängs för att vila upp sig inför morgondagen.

Vandring

Man steg upp tidigt på morgonen för att göra sig iordning. Prognosen för dagen lovade regn efter lunch, så man tog sig vidare mot dagens anhalt fortast möjligt. Vid en parkering intill en sjö parkerades bilen, och sällskapet fortsatte till fots med minimal packning, mot Bjurälven.

Även här var vandringsleden både kuperad och spångad beroende på underlag, och naturen skiftade mellan tät svensk blandskog till öppna vidder av sumpmark. Första anhalten var en stuga några kilometer in på leden där man studerade kartan över området och tog en kort paus.

Vandringen fortsatte sedan genom Skandinaviens största karstlandskap, som har ett väldigt säreget utseende. Skog, doliner, forsar och ”djungel” kantade stigen, en natur som tidvis kraftigt skiljde sig från den svenska naturen man var van vid. Så småningom kom sällskapet fram till det som geologen Fredrik Svenonius i slutet på 1800-talet namngav ”Colosseum”; en vacker dal helt utan träd, med oerhört tätbevuxen och hög vegetation.

Medan man beskådade den unika naturen dök det utlovade regnet upp och alla tog skyndsamt på sig sina regnkläder. Relativt skyddade från skyfallet började man sedan bege sig nedför den branta, och nu väldigt blöta, stigen som gick genom dalen. Vegetationen sträckte sig tidvis över kamraternas huvud och att försöka sig på att gå utanför den smala stigen var inte att tänka på. Längs med vägen stannade man till och tittade in i de olika grottorna som fanns, men dessa var betydligt mer svårframkomliga än Korallgrottan, så man fortsatte vidare.

Efter ytterligare en stund kom man till en relativt stor fors som försvann ned i en spricka i marken. Detta förstod man senare var Bjurälvsgrottan; någon förbipasserande hade dock skruvat loss informationsskylten och tagit med sig den hem, enbart ett rostigt stativ stod kvar. Kamraterna fortsatte längs leden, ända tills den tog slut vid en stor myr. Enligt kartan befann man sig precis intill den norska gränsen, men då man hade varit tvungen att korsa våtmark och eventuellt tappa en sko eller två på kuppen, begav sig sällskapet tillbaka igen.

Vädret hade nu klarnat och färden tillbaka var betydligt torrare. Ett antal timmar efter start hade man kommit tillbaka till parkeringen och beslutade sig då för att ta ett dopp i Leipikvattnet precis bredvid. Blåsigt väder och en lerbotten som fötterna nästan fastnade i, men trots detta ändå en uppfriskande upplevelse, varpå man med bil åter for vidare längs Vildmarksvägen.

Ganska snart befann man sig mitt i fjällvärlden; alla träd var som bortblåsta och det enda man kunde se var hisnande vidder åt alla håll. En kort vistelse utanför bilen var allt som krävdes för att inse att detta inte var en idealisk plats för att slå upp tälten och till råga på allt skulle det även regna under hela kvällen och natten. Kartorna luslästes i jakt på något vindskydd eller liknande, varpå kamraterna begav sig vidare för att slå läger.

I närheten av morgondagens tilltänkta destination uppenbarade ett vindskydd sig, som kanske inte var optimalt, men som fick duga för ändamålet. Alla små hål vid marknivån tätades med sten och gammalt granbarr och en lägereld gjordes iordning för att hålla mygg och knott borta. När middagen var uppäten och man samtalat kring elden en smula kröp alla ned i sovsäckarna och försökte vila upp sig inför den största utmaningen resan hade att erbjuda.

Bergsbestigning

Solljuset lyste upp himlen genom molntäcket och sällskapet tog sig upp och fixade iordning frukost, samt packningen inför dagens strapats. En liten by kallad Fatmomakke skulle bli vandringens utgångspunkt och med regnkläder, ordentligt med mat, och en del verktyg begav sig motståndsmännen till fots mot det högsta berget i området, Marsfjället, på 1590 meter över havet. Ett lustigt sammanträffande, då Mars var namnet på krigsguden i den romerska mytologin, som vi i Norden kallar Tyr.

Redan från utgångspunkten var himlen helt täckt av moln, så några höga berg kunde tyvärr inte skymtas vid horisonten. Ihållande skyfall var utlovat till eftermiddagen, varpå planen blev att åtminstone ha bestigit toppen innan regnmolnen rullade in. Kraftigt kuperad terräng väntade på kamraterna som marscherade på genom skog och myr, enbart stannande för hjortron längs vägen, eller ett och annat foto.

Molnen låg förhållandevis lågt och omsvepte alla bergen runt omkring, och ju längre man gick desto lägre blev vegetationen. En liten kåta två timmar efter start fick bli platsen för en kort matrast, varpå sällskapet fortsatte mot högre höjder. Ett tag efter att man kommit in i det riktiga fjällandskapet, där det enda liv man stött på var växterna, dök Hugin och Munin upp som från ingenstans, bara för att kraxa en kort stund som för att ingjuta hopp om att de vakade över kamraterna.

Väl framme vid bergets fot kunde man konstatera att sikten framåt var runt 10 meter och att hålla koll på de markerade stenarna var av yttersta vikt, då vägen uppåt såg likadan ut på alla sidor och det skulle vara enkelt att tappa bort sig. Vandringen uppåt började relativt lätt med en tydlig stig, för att sedan övergå i inget annat än stenar av varierande storlek och en lutning på cirka 45 grader. Halvvägs uppför branten kom en kort skur som försvann på en minut, vilket fick kamraterna att dra på sig regnkläderna då resten av regnet säkert inte var långt bakom. Så sant som det var sagt kom det första skyfallet några sekunder efter att regnbyxorna dragits på och vandringen fortsatte lite försiktigare mot toppen, då stenarna blev allt halare.

Fem och en halv timme efter att vandringen påbörjats stod man nu på den högsta punkten på Marsfjället. Sikten var usel, blåsten väldigt stark och regnet ihållande om än lite mindre intensivt än tidigare. Detta var inget som påverkade kamraternas glada humör över att ha klarat utmaningen, trots de inte fullt så optimala förhållandena och ett antal bilder togs på sig själva och omgivningen för att föreviga tillfället.

Vandringen tillbaka gick lite snabbare, men var framförallt mindre ansträngande. Dock så var det nu dags för regnet att dyka upp på allvar, i form av skyfall som höll i sig i över fyra timmar. Stigarna blev till åar på sina ställen och prognosen påstod att det förväntades 30 mm regn under tidsintervallen, men den förutsägelsen överskreds nog med råge. Kort sagt så var man inte särskilt torra när man kom fram till byn på kvällen. Över 40,000 steg hade tagits under dagen, en sträcka på lite över 3 mil tillryggalagts, men trots detta var det ingen som hade skadat sig, samtliga var dock lite trötta i fötterna.

Hemresa

Då man inte direkt hade något inplanerat för dagen passade man på att sova ut lite extra innan man åkte vidare söderut. På vägen tillbaka kollade man in Trappstegsforsen, ännu ett vackert vattendrag som var uppdelat i många små istället för ett massivt fall. Kyrkorna i Vilhelmina och Dorotea besöktes också då man hade vägarna förbi. Ståtliga exempel på svensk arkitektur då den hade som avsikt att vara upplyftande, inte nedbrytande likt dagens anskrämliga konstruktioner.

Dorotea kyrka var särskilt intressant för kamraterna då nationalsocialisten Carl Milles hade skapat två statyer som fanns i kyrkan, samme skulptör som skapat statyn av Poseidon i Göteborg. Kyrkan hade ritats av Carls bror, Evert Milles, och det var först tänkt att bara en staty skulle pryda kyrkan, men då denna gick sönder i frakten valde Carl att donera en andra staty till kyrkan utan kostnad.

Nu väntade en lång bilresa för att komma tillbaka till hemtrakterna, för vissa längre än för andra, och man hade tid för många samtal om veckan som varit och vad som hänt medan man varit borta. En fantastisk upplevelse av de nordvästra delarna av vårt vackra land och något som samtliga deltagare gärna gör igen!