Med förträffligt vinterväder i form av strålande sol från en nästan molnfri himmel, ordentligt med snö och minusgrader, träffades vi ett gäng kamrater vid bron som sedan flera år kallas ”vår bro”.

Redan när de tre första bara närmat sig den trofasta platsen, med fanor hoprullade, hördes tutningar till stöd. Rödingars knarkfantasier till trots så är Motståndsrörelsen faktiskt ett väntat och uppskattat inslag i morgontrafiken under helgerna.

Dagens banderoll pryddes av budskapet ”Ett Revolutionärt Val”, vilken spändes upp på bron och kantades av två Tyrrunefanor. Även om det skett flera broaktioner relativt nyligen kändes det ändå att det var något särskilt med årets första, och det fantastiska vädret spädde bara på den positiva känslan av att detta var vår dag.

Fanorna fladdrade i vinden och solen sken över det snötäckta skogspartiet och bilvägen. Många bilister visade sin uppskattning genom att blinka med helljusen, göra tummen upp, vifta med armarna på ett stöttande sätt och ropa positiva slagord genom fönstren.

Ett tag in i aktiviteten drog vi av några rökgranater för att ytterligare visa vår närvaro för folk åt båda hållen under bron. Ingen förbipasserande kunde undgå vad som skedde, vilket tydligen retade upp någon meningsmotståndare som ansåg det nödvändigt att ringa dit polisen.

Då plogbilen lämnat kvar ordentligt med snö på båda sidorna av bron fick polisen vackert gå till fots istället för att köra hela vägen fram. De undrade om någon sett att det eldats på bron, men fick såklart bara nekande svar då vi inte sett någon eld, bara röken från granaterna (även om vi höll det sistnämnda för oss själva). Konstaplarna såg fundersamma ut och gick fram och tillbaka och inspekterade bron för att sedan be om hjälp med att hitta personerna som eldat, om vi skulle råka se något.

De gick därefter tillbaka till bilen, varpå den mest pratglade kom tillbaka för att fota aktiviteten på avstånd, för att sedan återigen återvända till sina kollegor. Vi fortsatte att njuta av solen och vinka till förbipasserande ett tag till innan det blev dags att avrunda, men inte innan en kvinna som med största sannolikhet var en röding kom joggandes mot oss på bron. Hon tvärvände dock så fort hon såg våra fanor och sprang en lång omväg då vår blotta närvaro tydligen var så pass skräckinjagande. Det var ingen som ”slog en nazist” den här dagen.

Vissa drog därefter direkt hemåt medan andra åkte vidare för ytterligare aktivism, vilken inte krävde fullt så många för att genomföra. Vi kände att det var en bra början på året och vi ska göra vårt yttersta för att detta år ska bli mer storslaget än det förra.

Gå med i kampen och hjälp till och känn hur bra man mår av att göra saker för folkets skull, inte bara för dig själv!

/ Martin Holmgren