Förmiddagen var ung och vi åkte gemensamt tunnelbana in till centrala Stockholm. Det var väldigt roligt att se hur folks ögon drog sig till oss redan på väg till startplatsen. Storstadsborna lyfte för en gångs skull blicken från mobilen och vissa började även filma oss som med stadig blick och raka ryggar beslutsamt gick mot vårt mål.
Tåget ställde upp och jag fick uppgiften att vara fanbärare denna gång, något som var nytt och spännande för min del. Temat för dagen var ”50 år av mångkultur” och slagord relaterat till detta kunde höras eka mellan Stockholms husväggar. Under marschens gång kunde jag beskåda många olika reaktioner, alltifrån sympatiska segerhälsningar och segerrop, till psykiskt sjuka som inte kan bete sig som vanliga människor.
Efter en stund skulle vi komma att gå förbi Socialdemokraternas 1 maj-tillställning där de demonstrerade mot den politik som de själva har varit högst ansvariga för att vara med och genomdriva, jag finner då ingen logik i det.
Självfallet ropade vi Socialdemokrati – folkförräderi. Mina tankar gick till hur deras före detta partiledare – som sedan skulle komma att bli bestraffad för sitt förräderi, Olof Palme, den 14 maj 1975 skulle skriva in i lagen att Sverige ska bli en mångkultur.
Nu började vi närma oss Sergels torg och där kunde vi beskåda en man som gick lite framför tåget och gjorde en segerhälsning för att sedan följa upp detta med en tumme upp.
Vi ställde upp oss med 3 banderoller och med fanor på vardera sida av varje banderoll, en enligt mig mäktig känsla hur vi kunde ställa upp oss som vi gjorde samtidigt som de ”Revolutionära kommunisterna” försökte ställa iordning inför deras 1 maj-firande. De började klaga till polisen som faktiskt skötte sitt jobb och tillät oss genomföra vår grundlagsskyddade demonstration.
Nordiska motståndsrörelsens ledare Fredrik Vejdeland skulle nu hålla sitt tal som handlade om hur mångkulturen har utvecklats de senaste 50 åren. Ett tal som var väldigt mäktigt och man kunde höra hur det ekade mellan husväggarna på andra sidan torget. Kommunisterna som hade samlat en publik på hela fem personer ropade så högt de kunde, men hördes knappt upp till där vi stod, utan såg mest patetiska ut.
Vi har alltså 50 år av en utveckling som har förvandlat Sverige från en stark och stolt svensk nation till den mångkulturella katastrofzon vi ser idag. Och det får mig att vilja ställa frågan: Vad är det för fel på ER? Vad är det för fel på er svenskar?
Utdrag ur Vejdelands tal.
Vi stötte även på tre så kallade antifascister som ropade sina vanliga ramsor samtidigt som de rörde sig långt ifrån oss – hur de tänkt jaga bort oss från gatan samtidigt som de själva gick bort ifrån oss förstod jag mig dock inte riktigt på.
Vi ställde slutligen upp oss igen och marschen fortsatte mot Drottninggatan där en hysterisk tant försökte putta polisen men fick en putt tillbaka så hon flög 1-2 meter bakåt, en sannerligen rolig syn som mest troligt skulle resulterat i krigsrubriker i Aftonbladet om knuffen kommit ifrån någon av oss.
Vi närmade oss så småningom tunnelbanestationen och skulle åka tillbaka till bilarna för att bege oss vidare till en eftersamlingsplats, där det skulle komma att bjudas på samkväm och hamburgare. Jag vill tacka de som deltog för en rolig dag så ses vi snart på gatorna igen kamrater!
