Det var med viss osäkerhet man satte sig i bilen då det vid tillfället inte ens hade passerat ett dygn sedan en ordentlig storm hade tagit sig in i södra Norge, som blåst omkull ett stort antal träd på vägarna, och potentiellt kunde orsaka betydligt mer förödelse. Under resan genom Sverige färdades man längs med utkanten av stormen, med tidvis skyfall och starka vindar. Väl innanför Norges gräns avtog dock ovädret och man verkade precis ha slunkit förbi då vädret bara blev bättre ju längre in man tog sig.
Det första som märktes när man befann sig i grannlandet var hur mycket längre tid det tog att färdas med bil, vilket till stor del berodde på de stora höjdskillnaderna överallt. Den som är van vid de svenska motorvägarna där man lätt kan köra 10 mil på en timme, har svårt att tro sina ögon när GPS:en påstår att det tar 4,5 timmar att åka 17 mil i Norge. Förklaringen till den ofantligt mycket längre resvägen kom när landskapet uppenbarade sig, med snirkliga vägar upp för bergssidorna, och sedan ned igen, i ett sicksackmönster där man färdades i en genomsnittshastighet runt 40 km/h. Höjdskillnaderna var så kraftigt varierande i bergsregionerna att man hade som ett konstant lock för öronen genom hela resan fram tills dess att man stannade till för att sova.
Natten bjöd på regn, något man skulle bekanta sig mer vid framöver, och efter uppstigning fortsatte resan mot Odda, en liten stad omgiven av berg och vattenfall åt alla håll. Detta skulle bli utgångspunkten för en planerad heldagsutflykt till Trolltunga, en av Norges mest spektakulära naturupplevelser. Vägen dit gick inte av för hackor den heller, och man stannade till ibland när tillfälle gavs för att beundra naturens skönhet: från trädtäckta dalar och berg till kargt fjällandskap, allt inom loppet av någon timme.
Allteftersom man närmade sig Odda passerade man fler och fler vattenfall, och man stannade till vid ett par av dem för att känna på naturens kraft. Tjørnadalsfossen kollade man in ett kort tag, samt den vackra vyn från strandkanten intill bilvägen, men det var framförallt Låtefossen, och den intilliggande Espelandsfossen som verkligen var häpnadsväckande. Båda vattenfallen slutar precis intill Riksväg 13 och slår ned med en sådan kraft att bilvägen täcks av en konstant blöt dimma, som om man körde rakt igenom en regnskur.
Framåt kvällen fick man ta sig till ett hotell i staden där ett informationsmöte hölls angående den nuvarande statusen för Trolltunga, och vad man kunde förvänta sig av morgondagen. Stormen som svepte in över Norge hade kommit efter två veckors ihållande solsken, och förde med sig ett så pass kraftigt regn att de torra och varma klipporna börjat krackelera, vilket fått stora stenblock att ramla ned över vägarna man planerade att vandra. Det visade sig att man kommit till Odda precis vid rätt tidpunkt, för enligt den lokale geologen var det nu slut på rasen uppe på bergen, och morgondagen skulle vara den första dagen sedan stormen som hela berget var fritt tillgängligt för vandrare.
Trolltunga
Efter en väldigt tidig uppstigning och frukost befann man sig till slut vid Trolltunga base camp där man tänkt anlita en guide och införskaffa utrustning, för att klättra via Ferrata upp till klippavsatsen som kallas Trolltunga. Med utrustning nedpackad skjutsades man en kort bit med bil för att sedan fortsätta till fots. Efter en kortare vandring på 5 km i flack terräng övergick leden till klättring upp mot bergsväggen i 200 höjdmeter, först genom ett mindre skogsparti, och därefter över stora stenbumlingar, för att slutligen ta en matpaus då man även svidade om till klättringsutrustningen.
Tanken var nu att man med hjälp av selen skulle klättra 250 meter rakt uppför en nästintill spikrak vägg. Metallvajern som var fastsatt i bergsväggen, och de två karbinhakarna som satt på selen var livlinan man hade utifall att man skulle ta ett snedsteg eller tappa greppet. Till skillnad från andra platser där man kan klättra via ferrata var denna vägg så pass brant att det var inte möjligt att ta sig framåt utan den sortens utrustning som friklättrare använder sig av. Av denna anledning fanns det metallsteg fastkilade i bergsväggen, då det var tänkt att även människor som inte har någon erfarenhet av bergsklättring skulle klara av det.
Det var med viss besvikelse man följde guiden uppåt, då man några dagar tidigare räknat med en fysisk och kanske även en psykisk utmaning, men nu liknade det snarare en promenad i skogen. Trots att intensiteten och svårighetsgraden var betydligt lägre än väntat, gjorde de spektakulära vyerna som öppnade upp sig ändå att det var värt det. På vissa platser längs med bergsväggen gick det att slå sig ned en stund för att beskåda naturens under, och likt att titta in i en öppen eld var det något man hade kunnat göra resten av dagen utan att tröttna.
Några etapper och 250 meter senare befann man sig till slut högst upp på bergsväggen. På andra sidan dalen kunde man skymta Trolltunga, och vad som såg ut som en lång kö med människor som väntade intill. Guiden visade därefter vägen mot slutdestinationen, vilket var en 2,5 km lång vandring över berget med varierande vegetation och framkomlighet.
Under vandringen passerade man en hel del människor som var på väg tillbaka, och väl vid klippavsatsen hade kön minskat drastiskt då det kanske bara kvarstod runt fem minuters väntan. Trots att man sett bilder på Trolltunga flera gånger tidigare var det föga imponerande jämfört med hur makalöst det var att beskåda i verkligheten. Klippavsatsen skjuter rakt ut ur berget ungefär 1 100 meter över havet, med en fallhöjd på 700 meter över Ringedalsvatnet. Det är inte konstigt att naturupplevelsen drar mellan 80000 – 100000 besökare om året, varav den stora majoriteten kommer under högsäsongen på sommaren.
Alla som tog sig upp till berget fick möjlighet att ensam gå ut på avsatsen för att fotograferas, oavsett om man var där ensam eller med andra, folk hjälpte mer än gärna till. Då det inte var en klarblå himmel för dagen var det ändå tur att berget inte var högre än det var, då man kunde se väldigt långt över landskapet trots alla molnen. En vanlig händelse när det ska bestigas berg är att man anländer vid berget den dagen det är molnigt, och toppen på berget då döljs av molnen, och de annars spektakulära vyerna reduceras till ett tiotal meters sikt.
Efter att ha beskådat Trolltunga från alla vinklar ett tag, och alla foton tagits för dagen, så påbörjades vandringen nedför berget, precis samtidigt som dagens utlovade regn dök upp. Vägen tillbaka till baslägret uppgick till 10 km och inkluderade en kort bilfärd nedför den allra brantaste delen. Även här var vyerna fantastiska, så det var ingen brist på saker att titta på eller fotografera.
Gruppen rörde sig förhållandevis snabbt nedåt, och fick se mer än bara sten då det även var mycket sjöar, bäckar, grönområden, och mot slutet en hel del stugor. Enligt guiden som själv var norrman fanns det i Norge fler stugor runtom i landet än det fanns norrmän. Huruvida det var en överdrift eller ej är för tillfället oklart.
Nio och en halv timme efter att vandringen påbörjats var man åter vid baslägret och lämnade tillbaka klättringsutrustningen och tackade guiden för ett väl utfört arbete. Lite möra i benen men ändå vid gott humör åkte man åter till Odda för att äta och sova ut inför nästkommande dags äventyr.
Preikestolen
Hela natten hade regnet legat på, och himlen såg inte ut att vara på väg att klarna upp på ett bra tag när man steg upp. Efter en snabb frukost åkte man direkt söderut, en bilfärd på knappt 20 mil som skulle komma att ta över 4 timmar. Ju längre man kom från Odda, desto bättre blev vädret, och till slut tittade solen fram bakom molnen. Det var helt klart rätt beslut att ta Trolltunga först då man annars troligen hade haft regn under hela dagarna på båda vandringarna.
På parkeringen intill Preikestolen insåg man snabbt hur omåttligt populär denna plats var. Det var packat med bilar överallt, och registreringsskyltarna var från alla tänkbara länder i Europa. Jämfört med Trolltunga hade denna plats över tre gånger så många besökare om året, och även här var det majoriteten som kom under sommaren. Innan man funderade på någon vandring passade man dock på att äta och förbereda packningen man tänkt ha med sig.
När man kände sig redo satte man igång den 4 km långa vandringen och slogs av åsynen av hur oerhört mycket rasfrämlingar det var som hade tagit sig ut i skogen. Vanligtvis brukar man mest se vita människor när man beger sig ut i naturen i Norden, men här fanns folk från alla tänkbara platser på jorden. Allteftersom vandringen fortgick förstod man varför klientelen på platsen såg ut som den gjorde, samt hur det kunde vara så mycket människor.
Vandringen i sig var relativt kort, men i princip hela vägen upp hade gjorts om till stora trappsteg för att det skulle vara så simpelt som möjligt att ta sig fram. Den norska staten hade 2013-2014 anlitat nepaleser för att förstöra naturupplevelsen som var från början för att göra detta nästintill handikappanpassat. En del av upplevelsen av att vara i skogen förstördes därmed, då detta mer kändes som att vandra runt på en flygplats eller i en mångkulturell storstad, då man överallt hörde språk man inte förstod, det fullständigt kryllade av folk, och vandringen inte var mycket till vandring. Som alltid är det pengar som styr, då Norge säkerligen kan inkassera betydligt mer på turismen genom att se till att så många som möjligt kan ta sig runt längs berget, och därmed tar sig till landet.
Vägen uppåt gick väldigt fort, man passerade en hel del människor som också var på väg mot toppen, men mångdubbelt fler människor var på väg nedför berget, så förhoppningen var att det skulle vara relativt tomt när man väl var framme. Naturen var även här häpnadsväckande så fort man kom förbi skogspartierna och kunde blicka ut över vidderna. Man blev ganska snopna när den 25 x 25 meter stora platån uppenbarade sig, och det säkerligen var 200 personer som uppehöll sig på platsen, antingen väntandes på att få bli fotograferade, eller sittandes bredvid ätandes på något tilltugg.
Samtliga närvarande fick dock erkänna att detta var något utöver det vanliga, och utsikten var precis som vid Trolltunga, helt makalös. Det enda som skulle gjort upplevelsen bättre hade varit om man bestigit berget någon timme senare, när det troligtvis varit betydligt färre människor, men allt som allt var det helt klart värt mödan ändå.
I väntan på att kunna ta sina foton intill klippkanten samtalade man med några andra svenskar som var de första människorna man mött på hela dagen som det gick att förstå, samt beskådade omgivningen från alla tänkbara håll och kanter som man kom åt. Något som slog kamraterna under väntan var hur många fullständigt oförberedda människor som befann sig på platsen, och som man även stött på på vägen upp. Vissa gick runt i shorts och t-shirt och hade ingen som helst packning med sig, något som skulle kunna sluta illa om bara vädret ändrades till det sämre, vilket hör till vanligheten när man vandrar i bergen.
Ett ganska långt tag efter att man tagit sig till platsen kände man sig färdiga med allt fotograferande, varpå man utforskade närområdet en stund, för att till sist börja bege sig nedåt. Även nu svor man över nepaleserna som byggt om allt till en enda stor trappa, då det knappast kändes behagligt att gå nedför stora steg efter steg efter steg i massiv sten, något som kändes mer och mer i skenben och knän.
När man slutligen tagit sig tillbaka till bilen tog man sig en snabb titt på baslägret högre upp, varpå man knappade in vägen hemåt i GPS:en. För att slippa åka precis samma väg tillbaka igen som man redan sett en gång, och möjligtvis få åka på lite mer höghastighetsvägar, tog man beslutet att åka via Stavanger och Kristiansand. Detta visade sig vara en väldigt bra idé då kartläsaren av en slump upptäckte en sevärdhet i utkanten av Stavanger efter att man åkt förbi den, vilket ledde till att man svängde tillbaka och åkte en tio minuter lång omväg.
Intill Hafrsfjorden står skulpturen Sverd i fjell, tre stycken nio meter höga metallsvärd som är nedstuckna i berghällen, tänkta att vara ett minnesmärke av slaget i Hafrsfjorden år 872, då Harald Hårfager sägs ha enat Norge till ett rike. Svärden är väldigt imponerande och det är svårt att ta in storleken på alltsammans när man står precis intill. Till skillnad från tidigare attraktioner var man helt ensamma vid denna och kunde ostört fotografera och beskåda svärden och fjorden som man ville.
Därefter återupptogs resan hemåt och en bilfärd på runt 13 timmar uppdelad på två dagar väntade nu. Bortsett från några få stopp för att sträcka på benen eller äta så åkte man raka spåret hemåt, och kände sig väldigt nöjda med upplevelsen. Norge är precis som Sverige ett fantastiskt land med oslagbar natur, som inte får den uppmärksamhet det förtjänar, då de flesta flyger världen runt i jakt på upplevelser, som egentligen väntar runt hörnet, om bara man öppnar ögonen.
