1. Motståndsrörelsen - Sedan 1997

Nordiska motståndsrörelsen .se

  • Genom att besöka vår webbsida godkänner du delar av vår Datapolicy
  • Ja, det är ok
  • Nej, jag godkänner inte den
  • Jag vill läsa mer
  • Jag bryr mig inte (Ja)

Om mitt uppvaknande och hur Salemmarschen krossade narrativet!

Lukas Lindgren, en av talarna på marschen, gör en personlig reflektion och skriver om hur den revolutionära nationalismen lyckades motverka lögnmedias agenda i Salem.

Den sanna nationalismens efterlängtade återkomst

Jag började engagera mig i Nordiska motståndsrörelsen för snart sju år sedan. Beslutet att gå med togs efter att jag under flera år hade blivit insupen i den kultur och propaganda som skapades och förmedlades runt organisationens stora demonstrationer 2015–2018. Det var en tid då man flera gånger hörde vanliga människor prata om Motståndsrörelsen i offentlig miljö helt av sig själva – det var helt enkelt något i luften, något som jag vet att många håller med om.

Falun 2017.

Detta, tillsammans med flyktingkrisen och den internetkultur som rådde just då i och med althögerns samt memernas framfart blåste upp en perfekt storm i förhållande till de dåliga erfarenheter jag hade av det multikulturella samhället generellt.

Den avgörande inspirationen gick även bakåt i tiden. Den utbredda ungdomskulturen kring skinheadvågen, de stora historiska Salemmarscherna och Folkets marsch visade tydliga exempel på aktiviteter som jag hade velat vara med i och som jag ville vara med och återskapa i framtiden. Jag beslutade mig därför för att bli organiserad 2019 – jag skulle bli aktivist.

Lukas Lindgren talar i Salem.

Det var kanske inget jag tänkte på så mycket då, eftersom jag mest var överlycklig över att äntligen få göra någonting, men jag gick med precis under en försvagning inom den nationella rörelsen, där dessa stora demonstrationer snart skulle avta. Anledningarna till denna försvagning är många och dessutom till stor del utom räckhåll för Motståndsrörelsens ledning, så jag tycker inte att man kan lägga någon skuld på de personer som jag nu under flera år har lärt känna och uppskatta.

Kuppförsök, total censur på internet, althögerns kollaps, coronarestriktioner och hårda angrepp från svenska staten skapade en ohelig cocktail som helt enkelt skickade tillbaka oss till att vara den marginaliserade kamporganisation vi alltid hade varit.

Även om detta såklart är tråkigt, så ångrar jag absolut inte mitt fleråriga engagemang. Beslutet jag tog 2019 är fortfarande det bästa jag har gjort i mitt liv; jag har haft extremt roligt och fått uppleva många spännande och intressanta saker som jag aldrig hade fått uppleva med ett vanligt Svensson-liv. Det viktiga i sammanhanget är dock att jag har gjort min plikt. Jag har gjort något som jag känner måste göras; mitt liv har fått mening genom att jag gick till försvar för mitt folk mot ett förödande angrepp från vår ras största fiende.

Dessutom finns det en stor aspekt i detta som jag tror många utomstående underskattar: att organisationens kärna, ideologi och fanatism har hållit sig oförändrad trots en förändrad värld och motgångar. För att sätta detta i ett större perspektiv kan vi snabbt titta på några av västvärldens största sekter (som inte blir relevanta för att Motståndsrörelsen är en sekt utan för att också dessa står eller stått utanför den rådande samhällsnormen); Jehovas vittnen, Scientologerna och Mormonkyrkan. Medan dessa rörelser under efterkrigstiden starkt har liberaliserat sin konservativa syn på ras och den etniska dimensionen, och anpassat sig efter samhällsutvecklingen, står Motståndsrörelsen lika benhårt fast vid samma ståndpunkter som våra ideologiska föregångare hade för 100 år sedan.

Ett mer aktuellt politiskt exempel är hur vibrationsskiftet i USA mot en mer Nato-vänlig och kontrajihadistisk rörelse – som även har vuxit i Sverige – i sin kritik av palestinska demonstrationer och deras röding- samt rasfrämlingsanhängare står i kontrast till att Motståndsrörelsen har låtit sin syn på sionism och den palestinska frihetskampen förbli oförändrad.

På grund av denna tillbakagång av den nationella rörelsen under de senaste åren måste jag tyvärr erkänna att det har uppstått en del osämja mellan olika nationella grupperingar, något som jag själv inte är helt oskyldig till. Jag måste dock säga att vi nu till stor del håller på att få tillbaka fotfästet och börjar försona våra olikheter. Detta har gjort att både organisationen och Aktivklubb Sverige kunnat bedriva allt mer gemensam aktivism. Resultatet av detta är att vi har kunnat bida vår tid för att gemensamt ha möjlighet att sätta den nationella rörelsen på kartan igen.

Motståndsmän, aktivklubbare och skinheads: Samlade till minne av Daniel Wretström

Och det var just detta som hände. Den 6 december genomförde den aktivistiska delen av den nationella rörelsen en organisationsobunden minnesmarsch tillägnad den mördade ungdomen Daniel Wretström. Nordiska motståndsrörelsens långa erfarenhet, stora medlemskader och kontakter, tillsammans med Aktivklubb Sveriges mediehajp och många hämndlystna ungdomar, resulterade i uppåt 300 radikala nationalistiska demonstranter – ett antal som inte skådats på många år.

De modiga hörsammade också kallelsen. Skinheads, Tvåsaxe, Hammerskins, Blood & Honour och flertalet sympatisörer slöt upp i kamp mot svenskfientligheten och tillsammans blev vi till och med fler än de vänsterextremistiska motdemonstranterna – något som indikerar en positiv förändring i sig.

Inför uppställningen stod jag och två kamrater på en höjd bakom tåget – det var en syn jag sent kommer glömma. Hundratals brinnande facklor fyllde gatorna och det karga vintermörkret. Åren av väntan var nu över. Äntligen marscherade flera hundra revolutionära nationalister på gatorna igen.

En orolig, men imponerad Salembo uttryckte det bäst.

Mediastormen försöker röja undan svensken

Mediastormen av lögner och hets lät inte vänta på sig. Redan när minnesmarschen utannonserades gick journalistklegget till attack. Den som stod på tillståndet blev uthängd, kulturmarxistiska motdemonstrationer och markeringar lyftes fram, och organisationens koppling till marschen försökte utnyttjas på ett fult sätt.

Det var heller inte bara journalister som visade sitt fula tryne i konflikt mot vita människors intressen. Även många av systemets mest inflytelserika politiker uttalade sig efter marschen med anti-vita budskap.

Motståndsrörelsen och andra nationella organisationer har såklart redan skapat mediauppståndelse under de senaste åren — det har vi flera exempel på. Men just denna gång kändes det som att det var någonting alldeles speciellt. Var man än rörde sig på det svenskspråkiga internet dagen efter den lyckade minnesmarschen såg man rapportering, hets och hyllningar av hedrandet av Daniel Wretström.

Ett TikTok-klipp från Al Jazeera English om demonstrationen har i skrivande stund 4,1 miljoner visningar, 321 000 gillningar och 11 600 kommentarer.

Sionistlakejer biter handen som föder dem, och svenskfientligheten huggs ned ursinningslöst

Något positivt i sammanhanget är hur media och politikers hets verkligen inte fick stå oemotsagd. Förutom nationalister reagerade även många vanliga svenskar direkt på vad de uppfattade som systemets hyckleri och dåliga beteende. På många sociala medier kunde jag personligen se hur varje förtal av minnesmarschen möttes av kontrasignalering.

Till och med sionistiska svenskar försvarade hedrandet av Wretström, trots att många i tåget är starkt kritiska till Israel och benämner sig som nationalsocialister. Att svenskar med starka ideologiska skillnader kan ena sig om att våld mot svenskar är fel och att antisemtitiska nationalister ska få demonstrera är dåligt för våra politiska motståndare och bra för oss.

Att revolutionärt nationalistiska demonstrationer alltmer uppfattas som socialt och politiskt acceptabla, där demonstranternas ideologiska hemvist separeras från hyllningen av Wretström, bör ses som en förskjutning av det så kallade Overton-fönstret. Man kan säga att etnisk nationalism “droppar” ned på de socialkonservativa elementen.

Vanligt folk struntar i medias hets och hyllar marschen.

”Not with a whimper but a bang”

Den sanna nationalismen visar än en gång att frihetskampen inte kommer låta sig tryckas ned i bortglömdhet under det vita folkmordet.

Att vi, trots allt förtryck och alla motgångar, lyckas riva upp det politiska landskapet så som vi gjorde den 6 december visar tydligt att om de nu mot förmodan skulle förgöra oss så som de försökte 1945, så kommer vi inte gå under långsamt och tyst, utan med en politisk vilja och stridbarhet som de sent kommer glömma.

Än är det inte över – vi ska ha vårt land tillbaka!

Titel:Om mitt uppvaknande och hur Salemmarschen krossade narrativet! Författad av:Lukas Lindgren Publicerad:2025-12-10 Uppdaterad:Idag 10:08

Läs också: