Ursprungligen publicerad på Frihetskamp.
I en värld efter den 7 oktober och den efterföljande explosionen av antisemitiska attityder har systemet tvingats anpassa sig i ett halsbrytande tempo. Ett av de mest framträdande områden, där detta utspelar sig, hamnar med nöd och näppe inom ramarna för vad som betraktas som acceptabel politisk diskurs. Samtidigt som judiska organisationer arbetar intensivt för att samla och samordna resurser i syfte att censurera politisk kritik mot judar och sionismen, är det likväl så att systemet – åtminstone på kort sikt – är tvunget att acceptera förekomsten av allt mer högljudda judekritiska röster på den politiska högerkanten. Även om detta sammantaget är en positiv utveckling, innebär det samtidigt att systemets fortlöpande anpassningar har lett till att markörerna för kontrollerad opposition har förskjutits, och att det blir allt mer komplicerat att skilja mellan genuin opposition mot judisk makt och en kontrollerad opposition, som tvingas inkorporera ytliga inslag av antisemitism för att behålla sin relevans.
Svåravläst utvecklingsläge
Ergo: vi har nått en punkt där till och med explicit kritik av judar/sionismen eller flirt med traditionell antisemitisk retorik inte längre utgör någon garanti för att en aktör inte representerar kontrollerad opposition.
Mot denna bakgrund vill jag belysa vad jag menar är de centrala kännetecken som skiljer genuint radikala aktörer från cyniska aktörer inom den reaktionära/populistiska högern, vilka kan doppa tån i retorisk antisemitism för att styra denna radikala energi in i återvändsgränder. Det är dock viktigt att understryka att när jag talar om ”kontrollerad opposition” diskuterar jag effekt snarare än intentioner. Jag kan inte bevisa att någon individ eller ideologisk tendens som behandlas i denna artikel medvetet ser sig själv som en grindvakt för politiskt status quo eller för judisk makt, och jag har heller inget intresse av att göra det. Det finns otaliga möjliga drivkrafter bakom de tendenser jag avser att diskutera: från en felaktig världsbild, moralisk feghet maskerad som pragmatism, en genuin tro på att systemet endast kan förändras marginellt, till rent och skärt ekonomiskt egenintresse. Poängen är att oavsett bakomliggande motivation är effekten densamma: Växande radikal energi leds in i återvändsgränder på ett sätt som i slutändan gynnar systemet.
För att hålla diskussionen överskådlig kommer jag att kategorisera de olika politiska strömningar jag diskuterar – kristen nationalism, populistisk antiglobalism och den neoreaktionära rörelsen – under samlingsbegreppet ”den reaktionära högern”.
Det mest centrala draget hos den reaktionära högern, som gör den så förrädisk och kontraproduktiv, är att den adresserar olika symptom på judisk makt samtidigt som den försöker kringgå, nedprioritera eller jämställa judefrågan med andra frågor. Tillvägagångssättet varierar längs ett spektrum från att slå ned hårt på alla former av antisemitism till att använda explicit antisemitisk retorik, men utan någon övergripande, sammanhängande – eller, grovt sett, korrekt ideologisk kritik av judisk makt. I den mån judisk makt erkänns som ett problem, saknas en förståelse av denna makt som ett holistiskt system som överskrider skiljelinjen mellan vänster och höger i politiken.
Det andra huvudproblemet med den reaktionära tendensen är hur den fördunklar fenomenet amerikansk imperialism och främjar föreställningen att vita fortfarande har ett egenintresse i den fortsatta framgången för amerikansk ekonomisk och militär makt. Detta framstår som desto mer relevant i ljuset av den pågående militära operationen i Venezuela, som ägde rum medan jag skrev denna artikel.
Jag blev besviken, men långt ifrån förvånad, över vågen av inställsam dyrkan av den orange mannens agerande i Venezuela bland många som borde veta bättre. Inom loppet av timmar översköljdes vi av en flod av samma tre till fyra argument om varför det är bra att USA krossar en ”kommunistisk diktator” och varför opposition mot denna operation skulle vara ”third-worldistisk” och ”brown-coded”. Spridandet av sådana argument är nästan alltid ett tecken på en pågående propagandistisk påverkansoperation, i detta fall kraftigt förstärkt av det ekokammarsystem, som vuxit fram på Twitter/X efter Elon Musks övertagande av företaget.
Innan vi går vidare är det viktigt att förstå vad den orange mannen och det judisk-amerikanska imperiet försöker uppnå i Venezuela. För detta vill jag hänvisa till ingen mindre än Ben Shapiro.
Underordnandet som inte längre kan överskylas
Ergo har USA:s judiska oligarki ett växande problem med populistisk opposition mot amerikanska militära äventyr, vilka objektivt sett är skadliga för den genomsnittlige amerikanske medborgaren. Efter den 7 oktober och kriget i Gaza har de dessutom fått ett problem med hur öppet och naket det blivit hur underordnat USA är Israel, med en kraftigt ökad medvetenhet om hur stor del av amerikansk imperialism, som i praktiken handlar om att främja sionistiska intressen. Detta blev tydligt bland annat under det tolv dagar långa kriget mot Iran, då den orange mannen även inom MAGA-rörelsen mötte massivt folkligt motstånd mot det amerikanska intervenerandet å Israels vägnar lett av genuina amerikanska nationalister såsom Marjorie Taylor Greene och Tucker Carlson.
Det är därför rimligt att anta att det primära målet med operationen i Venezuela var att sälja in judisk imperialism genom distansering från gamla idéer om nationsbyggande, vilka vita tröttnat på i takt med att de blivit medvetna om de enorma kostnader detta medför. I stället presenterades angreppet på Venezuela som ren imperialism och en maktdemonstration. Snarare än att resurser förbrukas, skulle den amerikanska militären tillägna sig resurser och bekämpa verkliga hot mot amerikanska medborgare. Detta är dock tom retorik. Det finns inga belägg för Trumpadministrationens påståenden om att Venezuela spelar någon betydande roll i smugglingen av farliga droger som fentanyl till USA.
Vidare är det meningslöst för USA att ”ta” Venezuelas olja, eftersom man helt enkelt kan köpa den – vilket man också gjort tidigare, åtminstone fram till den första Trumpadministrationen. Att använda militära resurser för att erövra en råvara som man kan inhandla saknar logik, även ur ett perspektiv präglat av ren imperialistisk cynism. Därtill har amerikanska oljebolag redan avvisat den orange mannens uppmaningar att investera i Venezuela, med hänvisning till den instabila situationen i landet.
Mot bakgrund av allt detta blir det tydligt att poängen med operationen var själva uppträdandet, snarare än de uttalade politiska målsättningarna. Att skapa ett narrativ om orädda vita amerikanska elitsoldater som störtar en ”brun” kommunistisk despot, för att sälja amerikansk imperialism till vita zoomers och ge trumpismen en välbehövlig propagandaboost efter de många misslyckandena under administrationens första år. Samtidigt hånas varje principiell opposition mot det judisk-amerikanska imperiet av legioner av betalda högerreaktionära influencers. På så sätt ska det judisk-amerikanska imperiet – den största antivita kraften i historien – åter göras ”coolt” i unga vita mäns ögon.
Ett av de mest framträdande exemplen på detta är Nick Fuentes, då han ger uttryck för samtliga tendenser som jag kritiserar i denna artikel. Han är själva prototypen för en reaktionär, i och med att han tycks sakna ett verkligt ideologiskt fundament och framstår som en ren opportunist. Han är också en mästare i dubbelkommunikation. Å ena sidan kan man se honom leverera noggrant kalkylerade ”baserade”-uttalanden om Hitler, vilka låter bra i korta klipp på Twitter/X för dem som inte lyssnar noggrant. I nästa stund kan han utan problem stödja ren amerikansk militär aggression mot Europa över Grönland – något som potentiellt kan kosta ett okänt antal vita liv – eller utan ett uns av skam eller ironi säga att den judiske sexualförbrytaren Jeffrey Epstein ”var jävligt cool”. Detta är ett klassiskt exempel på hur ytlig antisemitisk retorik, som enligt konventionell visdom borde placera någon långt utanför ramen för kontrollerad opposition, kombineras med subversiva idéer som förgiftar diskursen. Eftersom många, utan att nödvändigtvis känna till allt dessa högerorienterade influencer-figurer på X står för, ändå vänder sig till dem för en uppdatering av sina respektive politiska uppfattningar, blandas goda idéer med dåliga. Med tiden ges de dåliga idéerna företräde i miljöer, som domineras av kontrollerad opposition.
Idéer utan kärna, förkämpar utan offervilja
Vidare kännetecknas det reaktionära tankesättet av att det definierar sig i opposition till – och som en reaktion på – ett upplevt ideologiskt hot, snarare än att främja en djupt förankrad och sammanhängande världsbild. Här står den reaktionära högern i kontrast till doktrinära nationalister – och i ännu högre grad nationalsocialister – som för fram en positiv samhällsvision och därigenom förankrar sin politik i något konkret. Det reaktionära tänkandet är sårbart för vilseledande och subversion just eftersom denna ideologiska kärna saknas.
Reaktionärer fastnar dessutom vid symptom snarare än vid sjukdomen. I stället för att centrera diskursen kring judisk makt väljer de att tala om kvinnor (Andrew Tate), vänstern/kommunismen (Alex Jones), islam (Tommy Robinson) och så vidare. Även om de ofta pekar på verkliga samhällsproblem – såsom moderna dejtingproblem, antivita vänsterideologier eller invandrarrelaterat våld och kriminalitet – kommer de alltid att lyckas leda den legitima oppositionen mot dessa fenomen in i kontraproduktiva återvändsgränder som i slutändan tjänar något judiskt intresse. Det räcker att observera hur kontrajihadismen efter mer än 20 år inte har bidragit till att avlägsna en enda muslim från Europa, utan i stället skapat en rigid sionistisk stödjepunkt inom den reaktionära högern som inte existerade tidigare.
Avslutningsvis vill jag peka på hur reaktionärer utlovar politiska lösningar utan den personliga självuppoffring som realistiskt sett krävs. Ta till exempel Martin Sellner och hans arbete med att främja idén om remigration, som långsamt men säkert håller på att anammas av reaktionära krafter i hela västvärlden. Även om det utan tvekan är positivt att remigrationsidén populariseras och introduceras i den bredare åsiktskorridoren, är det en farlig illusion att framställa detta som något som kommer att ske bara tillräckligt många ropar efter det på internet – utan att först gå in i en direkt konfrontation med judisk makt. Ett sådant synsätt främjar apati och handlingsförlamning. Allmänhetens ökade medvetenhet kommer i slutändan att visa sig värdelös, såvida inte en autonom rörelse, fullständigt fri från sionistiskt inflytande, kan ta tillvara på den och leda massorna mot konkreta politiska mål.
