Den 9 december 2000 blev 17-årige Daniel Wretström brutalt mördad. Inte av en slump eller genom en olycka, utan som ett direkt resultat av det landsförräderi som de så kallade folkvalda, kallt och medvetet, utövar mot det svenska folket. Hans död är inte bara en tragedi, det är en skändning som brännmärker hela den fega, avskyvärda elit som bytt bort vårt folks trygghet och framtid mot globalismens silverpengar. Hans blod fläckar deras händer lika mycket som gärningsmännens – om inte ännu mer. De tillät medvetet dessa monster befinna sig på våra svenska gator.
Daniel blev misshandlad och halshuggen, inte bara av en simpel gärningsman eller ens ett gäng, utan av ett ruttnande system som hatar sitt eget folk. Ett system som öppnat portarna för brottslighet, misär och hat i en besinningslös jakt på att utplåna allt svenskt. De kallar det ”mångfald”, men vi vet vad det är – förräderi, förnedring och folkmord. De spottar på vår historia, hånar våra förfäder och trampar på vår stolthet. När de som styr borde ha skyddat oss, valde de istället att kasta oss till vargarna. Daniel blev offret för deras antivita politik.
Förräderiet slutade inte där. De bestialiska gärningsmännen fick straff så löjligt låga att det hånar rättvisan i sig. Fega, patetiska ”straff” som knappt förtjänar att nämnas. Efter frigivning fortsatte minst en av de inblandade sitt vidriga värv och misshandlade ännu en svensk.
Staten höll honom om ryggen, medan Daniels blod ropade efter rättvisa. Är det rättvisa att låta rasfrämlingen ta ännu ett andetag när våran kamrat ligger två meter under marken? Detta är förräderi i sin renaste form. Detta systemet spyr på oss och tycks längta efter den dagen då vi nordbor inte längre finns på denna jord.
Det svenska folket borde explodera av vrede. Våra hjärtan borde pumpa av ett hat lika hett som smältande järn. Våra fiender lever skyddat och fritt, medan våra rasfränder slaktas som boskap. Daniels namn borde eka i varenda hörn av vårt land, en krigstrumma som driver oss framåt i kampen. Men vad ser vi istället?
En ynklig, rädd massa som hukar och gömmer sig, som sviker sin egen historia och sina efterkommande. Vi kämpande nationalsocialister är de enda som fortfarande vågar stå rakryggade. Men vi räcker inte till ensamma. Varenda svensk måste vakna och gå man ur huse för att vi ska kunna kräva våran hämnd.
Nästa år markerar 25 år sedan Daniel blev mördad. Ett kvarts sekel av skam, förnedring och förräderi. Det är dags att vi river ned denna falska fred och visar vad som kokar under ytan. Det är dags att fylla Västerås eller Salem med tusentals som skriker efter rättvisa. Inte med blommor och tårar, utan med vrede, med styrka och med okuvlig vilja. Vi ska inte be om rättvisa; vi ska kräva den!
Låt makthavarna darra i sina stolar när de ser vår kraft. Låt statens knektar förstå att vi inte backar, att vi inte viker oss. När deras batonger höjs, ska vi stå orubbliga. När deras pepparsprej sprutar, ska vi möta dem med stål i blicken och eld i hjärtat!
Det är dags att sätta punkt för denna skam. Daniels död ska inte ha varit förgäves. Förrädarna ska jagas tills de inte har någonstans att gömma sig. De ska inte få sova tryggt, de ska inte tro att deras högförräderi är glömt. Vi är rättvisan, vi är domen, och vi kommer aldrig att vila förrän de ansvariga ställts till svars och Daniels namn har renats med handling.
Hans blod ropar, hans namn kräver upprättelse. Och vi ska leverera det. Med kraft. Med vrede. Med hämnd!
/ John Larsson
