Reconquistan på Iberiska halvön

Runt 770 år tog det för spanjorerna och portugiserna att återta sitt land från de icke-europeiska, arabiska horderna och fördriva många av de judar som bodde där. Reconquistan, eller återerövringen som det heter på svenska, började med en ytterst liten motståndsficka i de norra delarna av den Iberiska halvön. De hade lika gärna kunnat kapitulera. De hade lika gärna kunnat komma med samma defaitistiska svammel som vissa gör idag: ”Sverige är kört.” ”Det är dags att flytta härifrån.” Men det gjorde de inte. De insåg att defaitism är fiendens psykologiska vapen. En annan väg stakades ut – en bättre väg.

I små byar och bortglömda dalar överlevde sydeuropéernas tro, språk, kultur och vilja, trots att dessa saker på många andra platser hade komprimerats i deras förlorade hemland. Det var heller inte lätt för dessa värden att bestå. Att bevara genetik och kultur kräver ofta medvetna beslut, och ibland uppoffringar. Även de som levde under fiendens ockupationsmakt valde aktivt att hålla ut och bevara sitt folk. Innan spanjorerna och portugiserna på allvar började kämpa med svärdet, hade de redan länge kämpat med tron på en framtid för sitt folk.

De kungariken som påbörjade återerövringen, Asturien, León och Kastilien, var inga stormakter, inte jämfört med dåtidens imperier. Trots sitt underläge lyckades de med list, tro och tålamod återta sina länder, bit för bit. Och de gånger man inte kunde vinna i öppen strid, väntade man. När resurser saknades, byggde man upp dem i det tysta.

Seger är inget som skänks från ovan. Naturen ger oss inte fördelar bara för att vi i våra sinnen tycker att vi förtjänar dem. Många gånger krävs generationer av hårt arbete och strategiskt tänkande för att förverkliga sin vilja.

Den andliga förberedelsen: Ihärdighet, tro och den totala kampen

Vi lever i en tid där allt ska gå fort. Resultat förväntas omedelbart, och tålamod är en bristvara. Men om man kämpar för ras och nation måste man ibland se tiden ur ett annat perspektiv, ett längre, mer historiskt perspektiv. Det betyder dock inte att man ska överge kortsiktiga mål eller bortse från resultat i närtid. Den kortsiktiga blicken behövs för att förstå hur man ligger till i det långa loppet.

När man, tyvärr alltför ofta, ser särskilt nya personer inom den nationella rörelsen ha en alltför kortsiktig syn på kampen, inser man hur viktigt det är att kunna hålla ut när andra tappar hoppet och kämpaglöden.

En riktig återerövrare ger inte upp och lämnar den politiska striden för bekvämlighet eller andra ytliga skäl. En riktig återerövrare fortsätter kampen och är strategisk i sina beslut, men han är inte rädd för att förlora en strid han har valt att gå in i. Förlust är en del av livet. Det är naivt att tro att man kan undvika undergång bara genom att undvika strid. Att på äldre dagar behöva stå till svars för att man slutade kämpa, eller aldrig ens började, är i många avseenden värre än att gå under i ett nederlag.

Människor måste sluta göra sig beroende av snabba belöningar till den grad att deras politiska liv kollapsar så fort denna tillfredsställelse uteblir. Vad spelar det för roll om den bästa strategin just nu är ansträngande eller inte så effektiv som man hoppats? Då får man genomföra något bättre, eller fortsätta med den metod som är mest beprövad. Valet står inte mellan snabba belöningar från orealistiska idéer och total uppgivenhet. Det finns alltid en väg framåt.

Man måste bära sin strävan, även när den är tung. Och om man ändå lider, kan man lika gärna försöka hitta det roliga i det som känns för långsamt. Som enskild individ har man inte alltid kontroll över huruvida saker går bra eller dåligt. Det gäller att hitta det sinnestillstånd där man inte bryr sig för mycket om varje enskild motgång.

Det har sagts många gånger, men det hela handlar ytterst om att rädda de nordiska folken från undergång. Det är vinna eller försvinna. Vill du vara den som inte orkade kämpa för att liberala bekvämligheter kom emellan? Vill du vara den som ger upp efter att fem miljoner tyska soldater dog för att din framtid skulle bli bättre? Vill du vara den som böjer knä inför folkförrädarna, när reconquistadorerna stred i 770 år för sin frihet?