Vädret bjöd omväxlande på sol och regnskurar, och som sällskap hade man två lyckliga hundar som verkade trivas ypperligt. Färden gick över skogsmark och grusvägar som bjöd på den svenska
naturen när den är som allra vackrast.

Under vandringen gavs tid till alla de där samtalen som man under vardagens stress och tidsbrist så sällan hinner med. Man passerade får med sina lamm och kor med sina kalvar. Kamraterna stannade också till vid en sjöstrand för att vila fötterna som för en liten stund och vila från strumpor och skor.

Efter en stunds vidare vandring väntade en välbehövlig paus med korvgrillning och lättsamt småprat, tillsammans med en gemensam glädje över bedriften. Hundarna lekte och skällde glatt, till synes helt oberörda av den långa vandringen, och belönades med korv till sin stora lycka.

En av kamraterna behandlade sitt blödande skoskav med färska groblad utan att ens ha nämnt sin plåga under färden. Groblad som använts sedan edeltiden och även kallas ”indianplåster” visade sig vara förvånansvärt effektiv och han kunde därefter utan större besvär gå de sista fem kilometrarna.

En sådan här vandring väcker också tankar och reflektioner. Hur kan man förbereda sig bättre nästa gång? Vilka kläder och skor passar bäst för en så lång sträcka? Med ett glatt avsked åkte alla var och
en hem till sig framåt kvällen, med en god känsla i själen. Nu väntade en varm kopp kaffe vid hemkomsten.