En revolutionär rörelse får ingenting gratis. Inget stöd från staten, inga hyllningsreportage i massmedia, ingen ekonomisk uppbackning från människor med inflytande i samhället. Historien visar att för revolutionära rörelser blir detta aktuellt först efter att rörelsen på allvar bekänt färg och visat att man är en spelare värd att satsa på, eller en fruktad fiende som man måste göra eftergifter till. Men vägen dit är lång och krokig och har man väl nått dit är det inte alls säkert att man längre behöver, eller vill ha, någon ”hjälp”.

Trots vårt nuvarande stadium, det vill säga som en vital kamprörelse men utan makt i samhället, är det uppenbart att de som sitter på makten ser på Nordiska motståndsrörelsen som ett allvarligt potentiellt framtida hot. Det finns ett känt uttryck om att man kan ta reda på vem som styr om man tar reda på vem man inte får kritisera. Man kan genom en snarlik metod ta reda på vem som hotar makten genom att ta reda på vem som makten uppfattar som ett hot och bekämpar. I dagens Sverige är det Nordiska motståndsrörelsen som är i systemets strålkastarljus, och vi bekämpas med full kraft.

Detta beror på att makthavarna förstår, mer än andra, att när en revolutionär situation råder så ändras också förutsättningarna för kampen. Även i dagens läge, där ekonomin fortfarande är god och samhällsfunktionerna fungerar, har systemet gjort sig fullständigt moraliskt bankrutt. Gruppvåldtäkter, förnedringsrån, sönderfallande skola, vård och omsorg osv. gör att allt fler vänder sig bort från systemet.

LÄS ÄVEN: Står Motståndsrörelsen redo för en verklig kris?

Låt oss betrakta hur situationen ser ut. Vi har i Sverige särskilda statsfinansierade grupper som bekämpar oss juridiskt på olika vis, vi har polisen som vränger lagen för att försöka kväsa varje större folklig demonstration, vi utsätts för deplattformering genom att vi stoppas från sociala medier och hindras från att inneha bankkonton (vilket är ett olagligt förfarande), medlemmar hängs ut som kriminella just för att de är medlemmar, systemet vill förbjuda oss – och ett tillfälligt förbud har redan drabbat rörelsen i Finland. Så ser repressionen ut idag.

LÄS ÄVEN: Den svenska yttrandefrihetens död och demokraturens totala övertag

Jag har varit med så pass länge att jag kan säga att systemets nuvarande strategi inte är ”business as usual”, vi har haft betydligt lugnare perioder förr och strategierna har mestadels handlat om att svartmåla oss. Det är tydligt att systemet numera arbetar mer koordinerat och med mer sofistikerade metoder i syfte att skada organisationen. Och anledningen till denna scenförändring är att vi nått en punkt i vår utveckling där de nu fruktar att vi kommer att vara ett allvarligt hot mot systemet i framtiden.

Jag tar inte upp allt detta för att skryta om vår rörelse, eller för att uppnå offerstatus, jag säger det för att det är fakta. Med fakta och rätt analyser kan vi förstå förutsättningarna för kampen och hur vi måste agera för att kampen ska överleva så att vi i slutändan står som segrare.

Jag vill här lyfta två saker som vi måste arbeta med för att lyckas med just detta. En av sakerna kan säkerligen framstå som irrationell och omotiverad – kanske rent av kontraproduktiv av vissa som betraktar saken utifrån. Den andra är desto mer rationell.

Sun Tzu skrev att det är bättre att döda fiendens stridsvilja än dess män. Demoralisera fienden, rycka ifrån honom det han tror på, få honom att ge upp så att man inte behöver utkämpa ett enda slag. Detta är helt sant och beprövat i många konflikter genom historien. Det har dessutom varit en effektiv strategi i att fullständigt demoralisera, för att sedermera förslava, i stort sett hela vårt folk.

Nordiska motståndsrörelsen är stark och motståndskraftig på grund av den världsåskådning vi bekänner oss till. Denna förser oss med övertygade, offervilliga och fanatiska kämpar som upprätthåller denna stridsvilja även i svåra tider. Det är nationalsocialismen som fått Nordiska motståndsrörelsen att överleva när vi i stunder av extrem press borde gått under – eller där andra har gått under. Denna övertygelse har hållit ihop denna organisation, som ett förenande kitt, i tider när organisationen varit tillfälligt svag, även när ledarskapet sviktat.

Nationalsocialismen skiljer sig från andra världsåskådningar på det sätt att den kräver oerhört mycket av individen och manar till ett liv i kamp. Anton Holzner formulerade den eviga kampen som ett sätt att utmana sig själv och bemästra livet. Kampen är för nationalsocialisten inte ett självändamål, men heller inte långt därifrån. På detta vis kan nationalsocialismen framstå som något irrationell, särskilt om man betraktar den utifrån, men dess praktiska betydelse för en kamporganisation kan inte underskattas.

LÄS ÄVEN: Bemästra livet

Systemet har under lång tid försökt bryta ner vår stridsvilja, men misslyckats. Därför har de nu gått in i nästa fas som innebär att de försöker utmanövrera oss taktiskt genom att använda sig av de fula metoder jag tidigare listade. Metoder som går ut på att försöka hindra oss från att utöva våra rättigheter, både som politisk rörelse och samhällsmedborgare. Denna nya strategi visar att vi är på rätt väg. När rörelsen varken korrumperats eller kapitulerat, har man övergått till att försöka ta ifrån oss plattformar där vi kan nå ut till folket.

För att hantera denna strategi räcker det inte med enbart stridsvilja utan det ställer också krav på att organisationen gör taktiska överväganden. Alltså att vi även arbetar rationellt.

När vi haft våra lugna perioder har vi mestadels ångat på och bedrivit kampen på ett mer förutsägbart sätt. Det har funnits perioder där vi nästan enbart genomförde offentliga aktioner, vecka ut och vecka in – för att det gick. På senare år, i och med systemets strålkastarljus, har vi varit tvungna att anpassa oss till nya förhållanden och skapa strukturer för att ändra taktik när situationen kräver det. Utan att gå in på några detaljer har detta bland annat lett till att vissa arbetsgrupper inom organisationen förblivit centraliserade medan andra gjorts mer decentraliserade, vissa är öppna och andra osynliga. Med andra ord bygger vi en mer rörlig och dynamisk organisation.

LÄS ÄVEN: Motståndsrörelsen 3.0

Detta förändrar även sättet att bedriva gatukamp, något som jag tidigare skrivit om i artikeln Motståndsrörelsen 3.0. Om systemet för tillfället gör det svårt för oss att exempelvis anordna stora demonstrationer kan vi välja att lägga mer fokus på många torgmöten eller blixt-demonstrationer där vi bara dyker upp och inte söker tillstånd. Vi kan lägga resurser på mer relevanta och lokala kampanjer och skapa vår egen plattform ute i det verkliga livet. Mer förutsägbara aktioner kan kombineras med mer spektakulära sådana. Det kan röra sig om symboliska aktioner, trollaktioner eller rena stunts – aktioner som kan få minst lika bra genomslag men som ibland kräver mer planering, ett annat tänk och även delvis andra människor i leden.

Genom att arbeta på detta sätt försvårar du för systemet att bygga en bra strategi för att bekämpa dig vare sig du deltar i en offentlig aktion eller dyker upp från tomma intet. De ska inte veta var du dyker upp, vad du ska göra och i vissa fall inte heller vilka som gör det.

FANTATISM OCH RATIONALISM

Jag vill i sammanhanget passa på att återknyta till Martin Saxlinds eminenta artikel Politiska soldater vilken också betonar vikten av såväl fanatism som rationalism. Saxlind lyfter fram tre arketyper av politiska soldater där Motståndsrörelsen 3.0 öppnar upp för den tredje, ganska outnyttjade arketyp som han beskriver som specialister (vid sidan av ledare och aktivister). Med specialisterna följer kreativa aktioner, propaganda och det oväntade. I det stadium vi nu befinner oss i är de minst lika viktiga som ledarna och aktivisterna.

För att summera denna artikel är det viktigt att Motståndsrörelsen är en motståndskraftig organisation för att både kunna överleva och avancera kampen. Vår världsåskådning gör oss moraliskt motståndskraftiga, där vi bibehåller vår stridsvilja så att vi kan stå fast i hårda tider och avancera när vi har medvind. Samtidigt gör taktiska och rationella överväganden, där vi blir oförutsägbara när situationen kräver det, oss organisatoriskt motståndskraftiga. Båda dessa delar är avgörande för att i slutändan stå som segrare.