Det är inte direkt var dag jag åker över 80 mil tur och retur för att delta på en fest. Och det är också ganska sällsynt att jag skriver en renodlad hyllningsartikel tillägnad en person överhuvudtaget (undantaget nekrologer för personer som avlidit). Men nu när Pär Öberg fyller 50 år idag och hade en 50-årsfest i helgen så har jag gjort undantag i bägge fallen.
Jag träffade Pär Öberg första gången när jag var 17 år (vilket innebär att årtalet borde ha varit 95-96 och att Öberg själv måste ha varit runt 24 år vid den tidpunkten) under en konsert i Sundsvall där Pär som en representant för Riksfronten hade ett försäljningsbord. Jag var där för att spela musik, Pär för att försöka få fulla skinnskallar att börja göra något vettigt.
Det var nog första gången jag träffade en kändis inom den nationella rörelsen som inte var musiker utan en del av den politiska kampen. Det var den första riktiga ”nazistledare” jag träffade på. Det var dessutom en person som jag respekterade redan då och gör än idag.
Det jag visste om Pär var att han efter en synnerligen ful uthängning (de hade fotat hans lägenhet och ringat in hans fönster och i stort sett uppmanat till attentat) fått sparken som lärare, men att han ändå fortsatt med kampen. Personer som offrar – helst också att de likt Pär inte gnäller om det – har alltid imponerat på mig. Dessutom uppskattade jag verkligen Riksfrontens tidning som var sådär härligt rakt på sak-antisemitisk.
Några år förflöt och jag själv anslöt mig till vad som då hette Svenska motståndsrörelsen. Pär hade fått se sitt Riksfronten gå under sedan något år tillbaka, Nationella Alliansen hade försökt fylla tomrummet men misslyckats och gått under. Istället hade Motståndsrörelsen seglat upp som en sol till en början, men sedan drabbats av en allvarlig splittring. Under ett midsommarfirande i Stockholm några månader efter att jag gått med susade Pär Öberg förbi. Mitt i allt manfall och organisationskaos kom Pär att ansluta sig till organisationen.
Pär kom in i rörelsen i förhoppning att han lite grann skulle spela rollen som en räddare i nöden, och det var också så det blev i praktiken. Jag blev en del av den nya riksledningen, även om jag hade en mer tillbakadragen roll. Pär fick en mer framstående roll och blev även nästeschef över Näste 1. Med Pär fick riksledningen in en massa kompetens som inte riktigt fanns tidigare, vare sig det gällde förmågan att få vår tidning Nationellt Motstånd tryckt eller organisera det egna nästet och få igång verksamheten runt om i landet. Han var också en exceptionell föredragshållare och debattör.
Förutom de mer organisatoriska färdigheterna och kompetensen så var det några mer mentala egenskaper som jag uppskattade redan från början. Dessa visade sig i samband med att Öberg klättrade rekordsnabbt i hierarkin – vilket baserades på tidigare meriter och den situation vår organisation befann sig i. Att klättra snabbt har jag i sig inte några som helst problem med, men jag vet också att sådant kan förändra en person på ett negativt sätt. Pär visade dock aldrig, någonsin, upp några divafasoner utan arbetade istället ständigt för att få människor att bli bättre versioner av sig själva.
Det andra är att Pär hela tiden haft en positiv inställning till kampen. Han har aldrig sett kampen som en börda – eller åtminstone aldrig visat det utåt – utan snarare som en önskvärd och naturlig del av livet. Alltid positiv, alltid hittat lösningar på problem, aldrig kapitulerat inför motgångar. Jag vågar påstå att det var denna mentalitet som räddade organisationen under de år då organisationen höll på att gå under, då denna inställning fungerade som en motvikt till personer vars mentalitet var raka motsatsen.
Pär Öberg har också ett gott sinne för humor, vilket inte minst hans alla 1:a april-skämt vittnar om. Under helgens överraskningsfest höll Pär ett födelsedagstal där han skämtade om att fler kom på hans födelsedag än vad som kom på Karls Marx begravning. Med tillägget att många av oss gärna hade kommit på Karl Marx begravning. Typisk Pär Öberg-humor.
Genom alla år har jag sett Pär som en mycket god kamrat men också som en vän. Jag själv är extremt restriktiv när det kommer till att ha vänner och jag håller mig oftast till ett ytterst litet fåtal i taget. Pär har alltid varit en av dem. Det var därför en självklarhet för både mig och Paulina (som också känt honom väldigt länge) att åka upp när vi väl blev inbjudna.
Det är dock förmodligen inte bara jag som ser Pär som en god vän. Jag vet inte om Pär vill ha den här stämpeln, men han har nog uppfattats som en pappafigur av många. Detta har sin orsak i att han ofta hjälper till om det är några problem i privatlivet, vare sig det handlar om att ge tips, medla eller hjälpa till med det ena eller andra. Han har därför mycket stort förtroende bland våra medlemmar.
Där väljer jag att avsluta denna hyllningsartikel så att vi sparar lite tills att han trillar av pinn, vilket förhoppningsvis är om 50 år till. Eller så stupar vi bägge två sida vid sida, jag kan ta det också.
