Tidig morgon den 30:e april, solen har just stigit över trädtopparna och dimman slingrar sig likt en drake över sjön utanför huset. I hallen ligger dagens förnödenheter prydligt uppradade sedan gårdagen. Likt många andra eldsjälar skulle jag idag bege mig för ett efterlängtat återbesök på den svenska västkusten. Mellan lund och teg for jag i gott sällskap för att snart ankomma till det bohuslänska Lysekil.

Vid första anblick är Lysekil en vacker vit idyll med anor från så tidigt som 1500-tal, men ack, under denna yta döljer sig en mångkulturell förbannelse. Gäng stryker runt torg och gata likt ett pack hyenor efter vita, lätta byten. Trots denna uppenbara fiende i vår borg är det med sorg jag förnimmer en dunkel dimma över staden, ett kapitalismens gift har likt en förblindande rökridå svept folket i ett järngrepp. Materialismen, detta folkets opium, har förhindrat stadens invånare att säga ifrån, att sätta ned sin fot och höja näven ur fickan!

Med rädsla för att inte kunna upprätthålla den bräckliga, borgerliga fasad till följd av en rasistanklagelse eller förlora PK-poäng man kan stoltsera med på middagsbjudningen, har invånarna istället valt att tyst se på medan deras söner och döttrar förnedras.

Striden är dock inte förlorad, Lysekil har sina hjältar. Hjältar som en minnesstod borde resas efter. Jag talar förstås om Lysekils åldringar som gått man hur huse för att fördriva hyenorna, för att ta tillbaka gatorna, för att visa att vita inte låter sig trampas på!

Med blicken i horisonten, fanan högt och ett kompani i min rygg skar våra led likt en isbrytare genom Nordpolen. Nu skulle vi även mana Lysekils ungdom till kamp. Våra slagord ekade mellan husen omgivna av nitiskt skötta trädgårdar, ”NATIONALSOCIALISM – FOLKGEMENSKAP” och ”STOLT VIT UNGDOM – SLÅ TILLBAKA”. Vår blotta närvaro på gatorna sänkte säkert husens marknadsvärden med flera procent, Oy vey!

Snart hade vi brutit is genom halva Lysekil och vi befann oss på det lokala torget. Det prydliga ledet i min rygg spred ut sig över det kullerstensbelagda torget med flygblad till nyfikna åhörare som inom någon minut skulle få lyssna till Riksrådsmedlemmen Fredrik Vejdelands tal.

Det var med stor ära och heder jag såg fanan i min hand smekas av nordanvinden. Vi är ungdomen, vi är fanbärarna, vi är det nordiska rikets framtid!

Efter ett kraftfullt anförande var min kampmoral ytterligare stärkt. Torget hölls en tid för att kunna hålla diskussioner och vänliga samtal med de Lysekilsbor som lyssnat på talet. Efter en stund ropade vårt gruppbefäl till uppställning och inom ett ögonblick var leden slutna i raka prydliga formationer. Av bar det.

Denna dag ägde vi Lysekil, den stolta vita ungdomen ägde Lysekil. Ja, tillsammans med några som kanske inte längre kan klassas som ungdomar annat än i sinnet.

Likt ett stadigt ånglok tågade vi uppför Lysekils gator, fanor piskade i vinden medan bastrumman ackompanjerade rungande slagord.

Väl tillbaka där dagens bragd tagit sin start rundade vi av. Kamrater tackade av och berömde varandra för god och lyckad insats. Med gott mod tog vi farväl till Lysekil för denna gången. Dagen var dock långt från över.

Färden bar mot Europas äldsta och kanske världens mest kända hällristning, Backa hällristning. Här hade våra förfäder redan för 3700 år sedan ristat sina bragder för omvärlden att för evigt minnas. Nog kände man gudarnas närvaro denna dag!

Efter att ha fått den andliga bägaren fylld skulle vi avslutningsvis fylla den kroppsliga bägaren. I detta bästa sällskap en rakryggad nordman kan få avnjöt jag grillad mat, likt en fest i Valhalla!

/ Johan Nilsson