Måndagen den 5 december kl 11:00 åkte jag och en grupp kamrater upp till Stockholm ända nere från Skåne. Med färja från Stockholm tog vi oss sedan över till den finska staden Åbo. Trots ett smärre problem med ett punkterat däck lyckades vi ta oss vidare till Helsingfors.

På väg in i den finska huvudstaden möttes vi av ett hav av flaggor. Överallt, på gator, torg och hustak vajade den finska flaggan ståtligt i vinden och i fönsterna stod små ljus till minne av de som stupade i kriget. En stor skillnad jämfört med hur det ser ut i Stockholm på Sveriges nationaldag. Enda gången det hänger lika många flaggor på Stockholms gator och torg är när den dekadenta homolobbyn förpestar staden varje sommar.

Efter att ha kört vilse några gånger lyckades vi till slut hitta samlingsplatsen för demonstrationen. Till en början var vi de enda på plats men inom kort anlände hundratals nordiska män och kvinnor, däribland fler motståndsmän från Sverige.

Janne Moilanen höll ett kortare anförande innan uppställning.

I ungefär en halvtimme befann vi oss på Hagnäs torg innan avmarsch medan den finska arrangörsgruppen sålde nytillverkade halsdukar med organisationens symbol på. Typiskt nog så hade jag inga kontanter på mig för tillfället och jag fick därmed vara utan halsduk. Demonstranter och fanbärare ställde upp sig på led och sedan var det dags för avmarsch med Kajsamniemiparken som slutdestination.

Under marschen var det enbart en liten grupp vänsterextremister på ungefär femton personer som dök upp och gjorde sig själva till åtlöje och en av de så kallade ”antirasisterna” fångade särskilt min uppmärksamhet. En hysterisk kvinna, bärandes på ett hemmagjort plakat av kartong med texten ”gör er fria från extremistiska rörelser”, som följde efter demonstrationståget en bit och skrek sig hes på både finska och svenska.

I ärlighetens namn kunde jag till en början inte avgöra om det var en yr höna som tappat bort sitt ägg eller om det var en hysterisk vänsterextremist som sprang omkring och skrek. Men jag kom efter en liten stund underfund med att det var det sistnämnda som förföljde oss. Den förvirrade kvinnan var helt klart påverkad av någon form av drog. Majoriteten av motdemonstranterna bestod, precis som i Sverige, av desillusionerade bortskämda 15-åringar som sett något citat från Karl Marx eller Nelson Mandela i nyhetsflödet på Facebook och sedan bestämt sig för att bli ”proletariatets” främsta kämpar även fast att deras föräldrar tillhör den övre medelklassen.

Strax innan vi kom fram till Kajsamniemiparken angrep en 130-kilos anarkist demonstrationståget, men till anarkistens förtret gick Emil Hagberg med flera till motangrepp vilket slutade med att både anarkisten och Hagberg greps. När Hagberg fördes iväg av finsk polis ropade han ”Hell seger!” till demonstranterna som i sin tur svarade med flera mäktiga segerhälsningar.

Polisen kan gripa och misshandla oss för påhittade brott, antifascister kan angripa oss och lögnpressen kan hänga ut, kartlägga och trakassera oss. Systemet kan försöka stoppa oss så mycket de vill men vi kommer aldrig att kapitulera under några som helst omständigheter. Vi viker oss aldrig för sionismens tyranni!

När vi kom fram till Kajsamniemiparken ställde fanbärarna upp sig likt en halvmåne på ena sidan av en kulle som ligger i parken. Efter ett tag började talen och även om jag inte kan ett ord på finska så var talen väldigt kraftfulla och passionerade, som trots den stränga kylan fyllde en med förnyad kämparglöd.

En känsla av gemenskap och styrka infinner sig varje gång man deltar på våra demonstrationer och sammankomster. Vi är inte blott en massa av likasinnade människor med gemensamma politiska mål och visioner. Vi är mer än så, vi är en familj som kämpar för varandra och ställer upp för varandra i vått och torrt. Detta är något som våra politiska fiender aldrig kommer att förstå sig på.

Efter att talen var över avslutades också Motståndsrörelsens demonstration och vi begav oss vidare mot Tölö torg för att gå med i 612-rörelsens fackeltåg. Frihetsmarschen i Helsingfors var den första stora demonstrationen som Motståndsrörelsen arrangerat i Finland. En demonstration som dessutom var öppen för allmänheten. Vi var drygt 300 personer i de nationalsocialistiska leden och med detta i åtanke går det inte att påstå något annat än att demonstrationen var ytterligare en succé för Nordiska motståndsrörelsen!

Efter en kortare marsch från Kajsamniemiparken var vi framme vid Tölö torg. Till en början var vi som deltog på frihetsmarschen de första på plats, om man räknar bort arrangörerna, och jag tänkte för mig själv att det blir nog ”bara” vi. Men jag hade fel för efter en stund kom bara fler och fler människor till torget och när talen började var vi ungefär 600 på Tölö torg.

Talen som hölls från en lastbil intill en gigantisk julgran avslutades med att åhörarna sjöng den finska nationalsången. Därefter när vi ställde upp oss i led för fackeltåget anslöt sig tusentals finnar till våra led. Med facklor i hand började tåget sakta men säkert att röra på sig. Män och kvinnor, gamla som unga, gick med oss genom Helsingfors gator mot Sandvikens gravgård för att hedra hjältarna som dog för Finland, Norden och Europas frihet under andra världskriget.

Under marschen till hjältegravarna samtalade jag med en finsk kamrat på engelska om allt möjligt. Vi pratade bland annat om hur många som gick med i fackeltåget samtidigt som jag med jämna mellanrum vände mig om för att få en uppfattning om hur många vi var. Men det var lönlöst, det långa ledet av facklor bara fortsatte och fortsatte och såg inte ut att ha någon ände.

Jag nämnde detta för min finska kamrat som berättade för mig att han fått uppgifter om att deltagarantalet var 3 000. 3 000 nordbor som på ett eller annat sätt ville hedra de fallna soldaterna. Både i Motståndsrörelsens frihetsmarsch och 612-rörelsens fackeltåg kände jag att det fortfarande finns hopp för vårt folk trots mörkret som dragit in över Norden.

Efter en patetisk och respektlös protest från AFA, som misslyckades totalt då deras väsen överröstades av ”Antifa ha-ha-ha!”, kom vi fram till Sandvikens gravgård. En djup och vördnadsfull tystnad sänkte sig över massan och jag kan svära på heder och samvete att jag kände hur förfädernas andar närvarade och vidrörde mitt innersta väsen. Känslan var mer än magisk!

Flertalet vackra gravstenar i svart granit hade rests till minne av de stupade hjältarna och särskilt två av dem påverkade mig starkt. Den första hade rests till minne av de modiga finska frivilligsoldaterna som stred för Waffen-SS och Wehrmacht mot den judiska bolsjevismen i öster.

Den andra hade rests till minne av rikssvenska frivilliga som stupat i Finland och vars kvarlämnor aldrig blivit upphittade.

Jag ställde mig vid de båda gravstenarna som ligger jämsides, tog av mig mössan, sträckte ut högerarmen och visade min djupa vördnad till nordmännen som osjälviskt offrade sina liv för vårt folk.

Efter att ha visat vår vördnad var det tid att åka vidare till en av organisationens lokaler för övernattning. Jag vill här passa på och tacka våra finska kamrater för det varma mottagandet som vi fick samt ge beröm för en välorganiserad demonstration!

Det var nu onsdag och tråkigt nog tid för att resa tillbaka till Sverige igen. Kl 17:30 finsk tid gick vi ombord på färjan mot Stockholm i Helsingfors och därmed var vår vistelse i Finland över. Under båtresan hem till Sverige, efter ett par händelserika dagar i Finland, tänkte jag för mig själv att ”det ska bli skönt att komma hem igen” men det var bara delvis sant. Jag insåg att jag aldrig reste hemifrån från första början, jag var hemma hela tiden. Mitt hem är varken Skåne eller Sverige. Mitt hem är Norden.

När jag i skrivande stund tänker tillbaka på vistelsen i Finland, på frihetsmarschen och fackeltåget, så var den alltför korta stunden vid hjältegravarna den del av resan som gjorde störst intryck på mig och som fick mig att verkligen fundera över vikten av vår kamp. Vi kämpar inte enbart för oss själva och kommande generationer utan även för våra förfäder, för hjältarna som ligger begravda på Sandvikens gravgård.

De offrade allt och vigde sina liv åt kampen för vårt folk och det heliga Norden. De hörsammade kallet från förfäderna när andra drabbades av klenmod och gick ut till strid helt ovetandes om vad utgången av deras ödesdigra kamp skulle bli. De kämpade tappert och dog med vetskapen om att de utfört sin plikt gentemot sitt folk och sitt land. Idag 70 år efter det stora krigets slut finns de fortfarande med oss i anden och nu uppmanar de oss att fortsätta deras kamp för frihet.

När Motståndsrörelsen segrat och Norden är fritt och enat kommer ett monument att resas till minne över alla hjältar som kämpade och dog för vårt folks frihet och överlevnad, med inskriptionen:

”Och ni segrade till slut”