Idag är det Sveriges nationaldag, något som i regel mer uppmärksammas snarare än firas. Detta är framförallt sant ifall man jämför med några av våra nordiska grannländer, vars iver att fira sin relativt nyvunna självständighet vida överstiger vår entusiasm att fira att Gustav Vasa blev kung för snart 500 år sedan.

Faktum är att Sverige inte hade någon officiell nationaldag fram till 2005, då 6 juni ersatte Annandag pingst som helgdag. Innan dess kallades 6 juni för Svenska flaggans dag, något som har sitt ursprung i att man började fira den blågula fanan på just det datumet på Skansen i Stockholm i början av 1900-talet.

Efter Nordiska motståndsrörelsens framgångsrika första maj-demonstration i Falun har det på diverse forum framförts kritik mot att organisationen inte använder den blågula fanan som symbol. Diskussionen är inte heller ny utan brukar dyka upp lite då och då efter att Motståndsrörelsen på olika sätt har kraftsamlat offentligt.

Vissa menar att Tyrrunefanan endast är en symbol för en organisation, medan den blågula motsvarigheten, som en symbol för Sverige och svenskarna, borde vara den primära fanan för nationalister i mer högtidliga sammanhang och åtminstone användas parallellt med organisationsfanan.

Vissa har även framfört teorin om att det är den kristna symboliken i den blågula fanan som gör att den inte används, med den underförstådda meningen att Motståndsrörelsen är kristendomsfientlig och därför vägrar att använda en fana med ett kors på.

Ovan nämnda teori stämmer förstås inte, såtillvida att Nordiska motståndsrörelsen både förespråkar och praktiserar religionsfrihet. Inom organisationen finns såväl kristna som hedningar och ateister. Organisationen tar inte ställning i dessa frågor, utan försöker istället vara tydlig med att religion är en privatsak och att man inte bör låta dessa privata, andliga övertygelser komma till splittring mellan kamrater som ska enas och kämpa för sitt gemensamma folks överlevnad.

Vad ligger till grund till att du aldrig ser motståndsmän flagga för Sverige och svenskarna med blågula symboler? Varför envisas man med att endast använda organisationsfanan vid offentliga tillställningar? För att reda ut detta behöver vi gå på djupet angående vad Tyrrunefanan verkligen är, vad den representerar och varför den idag inte är förenlig med den blågula fanan.

Organisationen och upproret
De som kritiserar det exklusiva användandet av Tyrrunefanan gör det alltså utifrån premissen att det endast är en organisationsfana bland andra och att vi, som nationalister, även bör använda oss av vårt lands flagga. Detta menar kritikerna är extra viktigt när man bjuder in utomstående nationalister, såsom i Falun. Här skulle då den blågula fanan få fungera som en slags enande symbol över organisationsgränser, något som alla svenska nationalister kan ställa sig bakom till hundra procent.

Inte en enda blågul fana syns under Motståndsrörelsens demonstrationer.

Även om Motståndsrörelsen demonstrationer har kommit att bli ett slags enande initiativ för alla nationella krafter av god vilja, så är vi fortfarande en revolutionär, nationalsocialistisk organisation i öppet uppror mot det rådande systemet – med andra ord mot den statsmakt vars yttersta symbol är just den blågula fanan.

Vårt mål är alltså inte bara att byta ut regeringen och tillsätta bättre ministrar. Vi vill byta ut hela systemet och ersätta det med ett nytt, livskraftigt sådant, för att garantera att vårt folks existens aldrig mer hotas av subversiva krafter som verkar inifrån.

Vi är förstås inte omedvetna om att våra förfäder, tillsammans med flertalet hjältekungar, har kämpat och dött under samma symbol i deras strävan att försvara vårt folks frihet. Det gör förstås att den blågula fanan har ett visst sentimentalt värde för oss svenskar, men det vore oärligt och motsägelsefullt av Motståndsrörelsen att utifrån en slags känsla av sentimentalitet samlas under vår upprorsfana och samtidigt under den fana som symboliserar det vi idag gör uppror mot.

En nationalsocialistisk republik i ett enat Norden
En invändning är förstås att den blågula fanan ursprungligen inte symboliserade dagens system. Det stämmer att fanan, efter att den inledningsvis uteslutande brukats som en militär symbol, kom att symbolisera den kristna monarkin Konungariket Sverige – med andra ord Karl XII:s Sverige, det ursprungliga folkhems-Sverige, eller andra ”blågula” epoker som många nationalister idealiserar än idag. Idag är dock Sverige egentligen inte längre kristet och monarkin har för länge sedan spelat ut sin roll – likväl som dess symboler, som inte har visat sig livskraftiga nog att försvara vår frihet och överlevnad.

Inget av detta spelar dock någon större roll, då vi inte vill återskapa någon svunnen tid eller återupprätta monarkin Sverige. Vårt mål är skapandet av den nationalsocialistiska republiken i Norden, vars symbol är Tyrrunefanan. Ifall den blågula fanan representerar Karl XII, Per Albin Hansson eller Stefan Löfven är därför oväsentligt – vi varken kämpar eller demonstrerar för något av detta. Enandet av Norden är inte bara det enda rätta ur ett ideologiskt och rasligt perspektiv. Det är också den enda chansen för oss att segra över våra fiender och i längden den enda chansen för oss att överleva som folk.

För varje steg Sverige tar mot att bli den kulturmarxistiska utopi som dess lakejer vill skapa så tycks man också bli allt ivrigare med att hylla den blågula fanan.

Enandet av Norden kommer alltså inte att gå till som så att konungariket Sverige erövrar sina nordiska grannländer och återupprättar en slags blågul stormakt. Det kommer inte heller att vara en union likt EU, med frivilliga medlemsländer som är mer eller mindre separata enheter och som åtminstone i teorin kan komma och gå som de vill och välja och vraka i vad man tar del av. Tyrrunan är alltså, förutom en symbol för vår organisation och vårt uppror, även symbolen för en nordisk och nationalsocialistisk republik, något helt nytt som dessutom är ett av organisationens främsta och mest konkreta mål.

Visst kan man hävda att den blågula fanan också har varit en symbol för det svenska folket. Detta kom den dock att bli ganska sent och uppfattningen som sådan tycks inte ha anammats av folket förrän efter unionsupplösningen med Norge 1905. Det svenska folket är som bekant betydligt äldre än så och levde i många generationer med uppfattningen att fanor av alla de slag var något som tillhörde krigs- och kungamakten.

Motståndsrörelsen med stort M
Som medlem i Motståndsrörelsen tror man inte heller bara på en ideologi eller en vision, man tror också på en organisation. Det är just därför organisationens namn är Nordiska motståndsrörelsen – det är Motståndsrörelsen med stort M, den organisation som de facto kommer att befria Norden från våra fienders bojor. Detta är något vi tror på, kämpar för och förbereder oss inför.

Betyder då detta att vi är några slags bolsjeviker som tänker genomföra en maoistisk kulturrevolution och utradera hela vår historia? Självklart inte.

Även våra nationalsocialistiska föregångare i NSDAP trodde fullt ut på sin organisation, på sitt motstånd och på sin upprorsfana. Medan de befann sig i vår situation och arbetade målmedvetet för att förbereda sig för den stundande segern, så använde inte heller de symboler för vare sig den rådande Weimarrepubliken eller det forna kejsardömet. De visste nämligen bättre än att använda sig av symboler för statsmakter som man är i uppror mot och som man vill ersätta med något nytt och livskraftigt.

När Tyskland väl hade befriats så hände det självklart att fanor från tidigare statsbildningar användes och hyllades i vissa sammanhang, men aldrig för att officiellt representera det tyska riket. På liknande sätt kan även vi och Nordens framtida folk förstås uppskatta den blågula fanan, men aldrig som en officiell symbol för den nordiska nationalsocialism och den framtida nordiska republik som vi kämpar för.

Ett livskraftigt folk har starka rötter och förnekar inte sin historia. Så länge vi är i uppror kan fienden däremot gott få behålla sina symboler. Samtidigt skapar vi våra egna och samlas under vår egen upprorsfana och när Norden befrias så kommer vi att bygga en ny stat på sunda värderingar.

Vi blickar inte bakåt och drömmer om fornstora dar – vi ser framåt och ser till att skapa våra egna!