1. Motståndsrörelsen - Sedan 1997

Nordiska motståndsrörelsen .se

  • Genom att besöka vår webbsida godkänner du delar av vår Datapolicy
  • Ja, det är ok
  • Nej, jag godkänner inte den
  • Jag vill läsa mer
  • Jag bryr mig inte (Ja)

Feminism – kvinnans största fiende

En kvinnlig medlem i Motståndsrörelsen skriver idag på internationella kvinnodagen om feminismens skadliga inverkan och vikten av enighet mellan män och kvinnor för rasens och familjens bästa.

För många år sedan trodde jag mig vara feminist och att feminismen var den rätta vägen till lycka. För visst kan det låta som ljuv musik i öronen med jämställdhet och lika löner? De allra flesta i dagens samhälle ser det som en självklarhet och funderar aldrig över vad deras handlingar faktiskt resulterar i. Konsekvenserna är många.

För vad innebär det egentligen i praktiken? Kan vi må bra med feminismen som grund i våra förhållanden, på arbetsplatsen eller i livet i allmänhet?

Jag kunde inte det. Liksom många kvinnor med mig blev jag utbränd och jag har förstått nu att det var just feminismen som drev mig dit. För vad händer när vi ska satsa på karriären, sköta det tunga arbetet i vardagen och samtidigt försöka hinna bejaka den naturliga driften som så starkt genom instinkt lever inom oss? Vad händer när vi förväntas vara både män och kvinnor? Kvinnor kan! Men kan vi det? Kan vi förväntas orka med dessa omänskligt höga krav som genom feminismen ställs på oss? Svaret är nej. Det kan vi inte.

I allt yngre dagar ser vi kvinnor som driver sig själva till utmattning för att följa samhällets strategiskt uppbyggda normer. 

Man hör ibland från kritiker att feminismen drivs av manshat, men jag vill säga att den också är lika med kvinnohat och det av den lömskaste sort. I grunden kvinnor mot kvinnlighet. Kvinnor mot naturen. Ett hat så starkt att man vill förgöra de fantastiska medfödda egenskaper som vi givits av naturen.

Denna giftiga ideologi skapar klyftor, inte bara mellan män och kvinnor, men också kvinnor emellan. Där allt som utmärker en kvinna plötsligt blir förkastligt och fult, där man inte längre är tillåten att följa sitt inre och där man tvingas leva upp till feminismens, jag säger det igen, omänskliga krav. Låt oss som exempel ta en snabb titt på generationen som lyckades slita sig loss. Den nya feminismens förkämpar. Kvinnor som var unga vuxna under 1900-talets senare andra hälft. Skilsmässans, sjukpensionens, lyckopillernas och fibromyalgins generation. Blev dessa kvinnor lyckligare än tidigare generationers kvinnor? Blev den feministiska frigörelsen vad de tänkt sig?

Nej. Jag vill kalla feminism för ren misshandel. 

Det kan fungera ganska bra i unga år, men i takt med att den biologiska klockan tickar blir det också en allt tyngre börda att bära. 

Idag är det för många en omöjlighet att vara hemma mer än ett år med barnen och det med grund i att ekonomin inte klarar av det. I ett feministiskt samhälle måste kvinnor arbeta i samma mån som män för att familjen ska kunna försörjas. Lika lön för lika arbete.

Dessutom vill man att mödrar och fäder ska dela lika på föräldraledigheten. Lyckligtvis är detta fortfarande till viss del frivilligt. Vi arbetar gravida, tunga och trötta. Vi gör vårt livs största resa där liv växer fram inuti våra kroppar. Vi får maximalt ett år på oss att landa, läka, amma, knyta an till och lära känna våra barn, med allt vad det innebär. Ett år med vakna nätter under den största, mest omtumlande och underbara omställning vi ska vara med om i våra liv.

Sedan ska barnen slitas från våra bröst och in i systemets förvar. Till vilken nytta? Till vems nytta? Kvinnans. Om vi ska vara feminister. Egna intressen ställs före familj och barn. Ivrigt påhejade av både samhälle och stat hoppar feministiska mammor jämfota av förväntan när de äntligen kan lämna barnen och fokusera på att förverkliga sig själva igen. För visst finns det, tragiskt nog, mammor som själva väljer att återgå till arbetet så snart de kan och till och med långt innan det lovliga året. Mammor som lärt sig att frihet är att slippa vara just mammor. 

Sedan urminnes tider har kvinnan sökt efter en stark man. En man kapabel att beskydda och försörja familjen. När den vita mannen, genom feminismen, gett bort sin position och feminiserats i takt med kvinnans förmanligande blir hans syfte i samspelet lika med noll, överflödigt. Den svaga, kuvade, förvuxna pojke som idag kännetecknar många vita ”män” kan omöjligt fylla sitt syfte som varken make eller far. 

Trots den onaturliga könsförvirringen finns instinkten kvar djupt inom oss. Jag skulle vilja påstå att vi här också hittar en stor påverkande faktor till varför många idag väljer att bilda familj med rasfrämlingar. För inom andra raser har inte feminismen rotat sig. Inom andra raser är män fortfarande män. Den starkaste av drifter är fortplantningen och avkommans överlevnad. Men när kvinnan i sin vilsenhet väljer den vägen slutar också hennes blodslinje.

Den förtryckande kvinnosynen där kvinnan ska tiga och lyda sin man, fastkedjad vid spisen, är självklart inte att föredra och det är inte den synen jag vill föra fram. Vad jag talar om är istället att utplåna den skam som kvinnlighet idag förlagts med, för att istället ära och bekräfta naturen. Den sanna frigörelsen, lyckan och meningen med livet finner man först när man lever efter denna.

Till syvende och sist handlar allt om att föra rasen vidare. Så låt oss göra det så bra vi bara kan. Mamman är den viktigaste personen i ett barns liv och den korta tid som barnen är barn är den tid där grunden läggs för vilka vuxna de kommer att bli.

Det är vår skyldighet att ge våra barn trygghet och att bygga en stadig grund för dem att stå på. Du kanske måste offra karriären och fritidssysslorna, men när du på ålderns höst ser tillbaka på ditt liv så är det familjen som du skapat du kommer att känna mest stolthet över. Vilken position du hade på arbetet eller vilka upplevelser du hann med i livet kommer då inte att spela någon roll. 

Låt oss ta tillbaka kvinnans och kvinnlighetens värde. Låt oss vara man och kvinna igen!

Inte genom jämlikhet, utan tvärtom genom att bejaka våra biologiska skillnader. Först då kan vi till fullo komplettera varandra.

Låt oss alla fylla vårt syfte och leva i samklang med vår natur. Man och kvinna, sida vid sida som en enhet.

// Sara Andersson

Titel:Feminism – kvinnans största fiende Författad av:Redaktionen Publicerad:2022-03-08 Uppdaterad:2022-03-23

Läs också: