Det är en viss ironi att komma till ett främmande land i egenskap av nationalist och samtidigt vara en utlänning i en nationalistisk gruppering. Jag förväntade mig först en viss skepticism rörande mitt engagemang. Men istället har jag blivit välkomnad med öppna armar, delvis tack vare att jag redan har vänner inom rörelsen.
När jag sedermera blev inbjuden att följa med några medlemmar i nästet på en vandring i skogen och samtidigt saknade både kängor, rejäl ryggsäck, utrustning samt pengar att införskaffa detta, så skulle jag uppenbarligen känna mig som en komplett dåre att acceptera denna inbjudan. Därav, var det självklara valet att acceptera inbjudan, utan några som helst tvivel.
När vi anlände in i de vackra svenska skogarna så pekade först vår gruppchef ut en plats på kartan där vi skulle slå läger, tända en brasa och förhoppningsvis även kunna fiska. Därefter påbörjade vi vandringen. Det var helt klart lite omvälvande att ta in alla nya perspektiv och vyer under tiden vi vandrade mot vår destination. Längs vägen var jag helt betagen och förtjust av vyerna. Jag hade aldrig tidigare skådat någonting som kunde jämföras med detta vackra land. När vi såg ut från bergen utöver och ner mot sjön kändes det som att jag drömde. För en engelsman som jag – annars van vid en överbefolkad ö med miserabelt väder året om – att få se den glittrande blå sjön från toppen av ett berg, var bara något man kunnat se på baksidan av ett vykort, inte något man förväntade sig få se i verkliga livet.
I mitt land har vi något som kallas ”Green Belts”, vilket är skyddade naturområden utanför städerna där det är förbjudet att bygga eller förstöra. Men numera, i Manchester till exempel, så har vår egen regering olagligt styckat av en tredjedel av Green Belts och byggt nya boenden åt invandrare. Detta sker över hela landet, under tiden som Storbritannien blir mer och mer överbefolkat.
Men om man tar upp detta problem med en vänstermupp, en så kallad ”miljöaktivist”, så vill de inte diskutera saken. Det naturliga ekosystem som de påstår sig vara några sorts utav väktare för, är istället de själva som förstör, genom att bygga bostäder åt rasfrämlingar de själva tar in i vårt land.
Samtidigt vet jag att Sverige uppenbarligen inte är i samma förhållanden ännu, på grund av dess stora landytor och relativt låga population, men detta kommer såklart förändras.
Ert land kommer gå samma öde som Storbritannien och förstöra ens egna vackra landskap till förmån att hushålla invandrare. Efter ha skådat de vackra svenska vyerna, så förstår jag mer än någonsin att detta aldrig får accepteras ske.
En särskild händelse som kommer etsa sig fast i mitt minne till den dagen jag dör var när vi efter två dagar av vandring, kämpandes i konstanta uppförsbackar i den hetaste värmen jag någonsin varit med om – så pekade vår gruppchef ut en ö i mitten av en sjö vi var på väg mot. Det fanns en liten stuga på ön som vi möjligen kunde övernatta i, så vi vandrade ner mot sjön och fann ön. Det var även en liten båt vid strandkanten till uthyrning, så vi hyrde båten och stugan för natten, och tog vår färd över sjön. I den lilla roddbåten fanns det inte plats för oss alla, så vi fick åka i omgångar. Väl framme tog vi oss upp till stugan på ön och bestämde oss sedan för att pröva fiskelyckan.
Några timmar passerade, och vårt fiske blev tyvärr utan framgång, men vi hade annat att äta. Vi spenderade återstoden av kvällen med att tälja skedar runt lägerelden. Samtidigt se genom den stora, mäktiga lägerelden och ut över den kristallklara sjön när månen vandrade upp över himlavalvet och gav ett perfekt reflekterande skimrande ljus över sjön.
Sittandes där, med män som jag nu vet jag kan kalla mina kamrater, tala om historien om våra länder, och hur vår historia slutits samman. Skratta, skämta och framförallt – se ut över sjön från vår lilla ö. Det kändes som att världen var vår. På den lilla ön fanns inga ”moderna problem”. Inga rasfrämlingar (om man inte vill räkna in en engelsman och en amerikan som det, men det är en diskussion för en annan gång), inga banker eller shoppingcenter, eller någon polis som trakasserar oss – ingenting. Det var bara vi. För en kort stund, i det starka vita månskenet, hade vi ön för oss själva.
Denna ö, som vi under en tid var dess enda invånare, så var den även en egen nation. Vår nation. Ett äkta nationalsocialistiskt område mitt i skogarna. Jag har aldrig tidigare känt mig närmare mina förfäder, ståendes framför brasan under månskenet. Det var något surrealistiskt att vara i Sverige, se ut över en klar sjö tillsammans med andra nationalsocialister, prata om vad som fick mig att flytta till Sverige och vad som förde mig till Motståndsrörelsen.
Under tiden vi var samlade runt lägerelden pratade vi om förhållandena i mitt land, och om brittisk nationalism i sin helhet. Jag känner att det är givande att prata om nationella rörelser i var mans hemland. Vad de gör rätt, vad de gör fel, och vad vi kan lära för att föra vår kamp vidare.
Tyvärr fanns det väldigt lite positiva ting att diskutera gällande modern brittisk nationalism. Med BNP (British National Party) som ett mer anti-islamistiskt parti än ett nationalistiskt alternativ, och med en tillhörande intern kollaps och splittring på grund av vägvalet konstaterade vi slutligen att EDL (English Defence League) hade blivit ”frontlinjen” av den brittiska rörelsen. Tyvärr ett gäng rasfrämlingar och sionister. Och det finns en anledning till detta, men det är annan historia.
Tillbaka till vår vandring, vad Motståndsrörelsen också har är kamratskap och enighet, inte bara på gruppnivå, utan även inom nästet, grupperna och individerna. Aldrig tidigare har jag så snabbt kunnat kalla någon min broder. Under vår vandring kom vi mer och mer att börja räkna med varandra. Samtidigt som vi alla hade våra egna ryggsäckar hade vi också en gemensam väska som vi roterade mellan varandra varje tjugonde minut. Det kanske inte låter så jobbigt, men det blev snart tufft när vi besteg kulle efter kulle i den branta terrängen. Vi alla var tvungna att göra vår del, och ingen kom undan. Det kanske låter som en petitess, men att få dela denna bördan gjorde att vi fick arbeta som ett lag oavsett vad. Samma exempel när vi fiskade, där turades vi om att ro båten ut i sjön.
Slutligen, efter att ha burit väskan några dagar, uppför branta backar, genom utmanande terräng, under konstanta attacker av kryp och med den gassande solen i ryggen beslutade vi att använda en stör, som vi till en början täljt till ett spjut. Med stören mellan våra axlar kunde vi bära väskan två och två. Och på grusvägarna när vi hade mer utrymme kunde vi använda två av dessa störar, så att fyra av oss kunde bära den tillsammans. Vilket gjorde att vi kunde vandra i samma takt. Sedan när två av oss i fronten beslutade att spurta uppför kullen, så var det exakt vad vi gjorde. Det höll oss tajta och enade, och påminde mig mycket om min tid då jag gjorde tunga marscher inom brittiska armén, skillnaden var bara att nu betydde det verkligen något.
Det är en sak att springa uppför med tung packning, kämpa med varje steg bara för att du och dina kamrater är beordrade så. Men det är en helt annan sak att samla kraft efter flera dagar av vandring upp och ner för kullar och berg, och sedan frivilligt rusa i full fart med kamrater. Samtidigt som man hostar, spottar och mår skit – men det är den kollektiva bördan som gör det värt. Det hjälpte oss inte bara hålla formen, men också härda igenom det som ett lag, oavsett hur litet det kan låta, så hjälpte det oss skapa band emellan oss.
När två av oss hade förbrukat vår mat och bara hade lite torkad granola kvar och våra magar vred sig efter några horribla konserver av bönor vi båda ätit – insåg vi att vår avsaknad av pengar efter ankomsten till Sverige och riktig mat, så hade vi två dagar kvar av rent och skärt lidande. Men vi fann vår räddning när andra medlemmar av gruppen erbjöd sitt överskott av MRE-förpackningar. Det blev lite av en festmåltid, men efter att endast ha ätit väldigt små portioner de föregående dagarna så glufsade vi i oss dem som om det inte vore någon morgondag.
Det var stunder som dessa vi visste att vi kunde lita på våra kamrater vid vår sida, hjälpa varandra vid tuffare tillfällen. Det fanns inget krav om hjälp, och vår stolthet hade aldrig tillåtit oss fråga, men våra kamrater såg vår hunger och hjälpte oss därefter.
Under tiden vi åt våra MRE-förpackningar med våra nytäljda skedar, sittandes vid vårt läger, så kom de svenska kamraterna på improviserade lekar för att lära oss lite svenska. Vi lärde oss inte särskilt mycket, men det var rogivande och väldigt uppskattat. Speciellt när vi inför dessa svenska män, fram till denna resa, inte bara varit främlingar, utan även utlänningar. Att vara nationalsocialister knyter ett band av kamratskap som utklassar allt annat.
Det är med stolthet jag kan kalla mig själv medlem av en rörelse, med en så stark kamratskap sammanvävd i dess grund. Om rörelsen plötsligt skulle upphöra att existera, så skulle banden som håller oss kamrater och nationalsocialister samman återuppbyggas sig på egen hand nästan omgående. För oss, är motivationen grundat i vårt blod, vår sak och ofta också våra gudar. Våra fiender är motiverade av pengar. För oss, är det en ära att spilla blod för vår ras och våra kamrater. För dem, existerar inget sådant. De kommer bryta samman före oss. Allt som binder grupper likt Antifa, är dess hat gentemot oss, de saknar en grundstomme. De saknar kamratskap. Skulle inte Antifa existera, så skulle fortfarande vi vara nationalsocialister. Men om nationalsocialismen skulle upphöra att existera, så skulle inte Antifa ha någonting att göra. Deras ”kamratskap” och ”gemenskap” är byggt på något de själva kallar kortlivat och obeständigt, vilket är vi.
Vår grupp satt runt en öppen eld, på en ö i mitten av en sjö, täljde skedar från grenar ur naturen. Blickande ut över det fagra glimmande vattnet under solnedgången. Det var helt hisnande. De människor som delade denna utsikt med mig – som jag samtidigt inte känt länge – de människor var då och även nu mina bröder. I sådana stunder vet jag bortom alla tvivel att jag skulle kunna ta en kula för samtliga, och vara stolt över det. Det är sådana band som kommer göra oss ostoppbara när tiden är kommen. Vi kommer vara murarna som fiendevågorna kommer krossas mot, vi kommer stå handfasta.
Dessa vandringar, och nästesdagar, och alla andra aktiviteter som verkar triviala för andra, är alla oerhört viktiga. Jag känner inte till någon rörelse med denna typ av internaktivism som håller dess medlemmar på tå och interagerar med andra. Så jag uppmanar den som är mindre bekant med dessa aktiviteter – närvara! Dessa små steg är vad som gör en grupp till en organisation, och Nordiska motståndsrörelsen förstår detta.
Nordiska motståndsrörelsen har förmågan att lära från misstag av andra grupperingar och rörelser, och konstant omarbeta för att gå framåt utan några kompromisser vad gäller ideologi eller övertygelser. Det faktum att jag själv lämnat allt bakom mig i mitt hemland och flyttat hit för att bli en del av rörelsen, vittnar om något väldigt lovande för framtiden. Det skulle kunna bli begynnelsen av en ny era för Nordiska motståndsrörelsen, där vi som rörelse antingen sprids över Europa eller lockar medlemmar från andra länder. Men i detta kan jag bara spekulera.
Poängen är – Nordiska motståndsrörelsen bevisar gång på gång att den är kapabel att verka, oavsett vad det moderna systemet använder för fula medel, och samtidigt kompromisslöst stå kvar vid sina övertygelser. Detta, tror jag, är ett riktigt hopp för framtiden av Europa, och framtiden för vår ras.
