1. Organisationens nya hem på nätet

Nordiska motståndsrörelsen .se

  • Genom att besöka vår webbsida godkänner du delar av vår Datapolicy
  • Ja, det är ok
  • Nej, jag godkänner inte den
  • Jag vill läsa mer
  • Jag bryr mig inte (Ja)

Slaskmedia och mordet på Tommie Lindh

Robert Eklund kommenterar mordet på Tommie Lindh och medias reaktioner på mordet.

I en studentlägenhet i den norrländska småstaden Härnösand blev tidigt på morgonen den 10 maj en ung nationell svensk man berövad sitt liv. Motivet till det bestialiska dådet var att gärningsmannen, Abubaker Mohamad, hade bestämt sig för att våldta en ung kvinna i samma lägenhet. Gärningsmannen hade gjort närmanden mot kvinnan tidigare under kvällen som hade avvisats och den unge mannen hade konfronterat Abubaker Mohamad angående detta. För att få utlopp för sina sjuka lustar fanns därför bara en utväg för rasfrämlingen, att knivhugga den unge mannen. Skadorna som uppstod vid dådet var så pass svåra att den unge mannen avled dagen efter. Hans namn är Tommie Lindh.

Helgen efter mordet på Tommie och våldtäkten av den unga kvinnan genomfördes en minnesmanifestation i Härnösand, där vänner till den mördade och andra nationella, däribland Nordiska motståndsrörelsen deltog. Manifestationen kunde genomföras trots myndigheternas försök att sätta käppar i hjulen för de personer som arrangerade. Manifestationen avslutades med en kransnedläggning vid mordplatsen.

Det här är kortfattat vad som har utspelat sig under de senaste två veckorna. (För den som vill läsa mer detaljerat om händelserna kan med fördel göra det på Nordfront.se)

Vad som upprört mig i nästan lika stor grad som mordet på en ung nationell man är hur det svenska medieetablissemanget har reagerat och agerat efter händelserna. I det feministiska och normbrytande Sverige hade man kunnat tänka sig att en ung man som försöker stoppa övergrepp mot en kvinna och pliktar med sitt liv för detta skulle hyllas som århundradets hjälte, men icke i detta fall.

Förutom i alternativmedia och lokalmedia fick brottet till en början väldigt lite uppmärksamhet. Lokalmedia skrev dagarna efter mordet en artikel där man antyder att det skulle vara någon form av uppgörelse kriminella emellan.

Både den avlidne mannen, en elev på Härnösands gymnasium, och den misstänkte gärningsmannen, är kända av rättsväsendet sedan tidigare.

Textrader som denna ser vi alltsomoftast efter gängkriminella uppgörelser med skjutvapen, vid brott som inte har något med offrets eventuella kriminalitet har jag sällan om inte aldrig läst denna svartmålning av ett brottsoffer.

Medias rapportering tog egentligen fart efter att minnesmanifestationen hade genomförts. Man bytte även då huvudfokus från att skriva om mordet till att med alla till buds stående medel misskreditera de människor som arrangerade och deltog på minnesstunden. SVT Västernorrland pratade med den socialdemokratiska Landshövdingen Berit Högman, som ondgör sig att personer i minnesmanifestationen hade mage att uppehålla sig på trappan till landshövdingens residens. Inte med ett enda ord berör hon dock orsaken till varför man uppehöll sig på sagda trappa. Här var det viktigare att signalera sitt avståndstagande mot människor som både vill det svenska folket och landet väl. Detta tillvägagångssätt är för dagens socialdemokrati inget nytt eller unikt, man offrar gladeligen unga svenskar (personer med förhatliga åsikter ännu mer) för sin agenda.

Från medias sida avkrävde man även polismyndigheten svar om varför man hade haft den oerhörda fräckheten att tillåta den ”olagliga demonstrationen”. Här gjorde dock polisen det enda rätta och uttalade sig om hur lagen faktiskt är skriven, och meddelade att trots att en allmän sammankomst saknar tillstånd så är den lika laglig som en tillståndsgiven.

Nästa måltavla för slaskmedian var inga mindre än de sörjande föräldrarna till den mördade Tommie. Fredrik Israelsson och Clara Törner, reportrar på den skattefinansierade statstelevisionen, kontaktar Tommies sörjande fader och avkräver honom ett avståndstagande från de personer som anordnade minnesmanifestationen. Man ställer även frågan om sonen var ”nazist”, vilket fadern svarar nekande på. Men vilken förälder, sörjande eller ej, skulle i dagens Sverige någonsin till en journalist säga att deras barn är/var ”nazist”? Frågan är så laddad att jag tvekar om ens mina föräldrar skulle ha svarat jakande på denna fråga. Vad dessa två reportrar genomför är ett av de värsta lågvattenmärken svensk så kallad journalistik har genomfört de senaste decennierna. Vad som gör saken ännu värre är att dessa ”journalister” är betalade av dig och mig genom skattsedeln.

Trots media försök att förringa och förtala Tommie och hans gärning så uppstår ett stort och även internationellt stöd för den mördade. I hela Europa genomförs det aktivism med temat Tommie Lindh. Vad våra kära mediaråttor gör då är att kontakta åklagaren i målet för att på så sätt försöka omintetgöra den folkvrede som uppstått. Åklagaren Stina Sjöqvist förtäljer där till journalistkåren att Tommie minsann inte dog när han stoppade en pågående våldtäkt. Givetvis slås detta upp stort i media, där man närmast i glädje utropar att nazisterna har minsann fel. Exakt vad som skedde i lägenheten på Volontären 14, kan jag nog säga att vi har en minst lika god bild av händelseförloppet som kära åklagaren. Tommies död var en förutsättning för att våldtäkten skulle kunna genomföras!

Detaljerna i vad som utspelade sig är egentligen ganska oväsentliga. Tommie Lindh är död på grund av den förda migrationspolitiken. Tommie Lindh är död på grund av att han vägrade låta sin kvinnliga vän bli våldtagen av en rasfrämling. Tommie Lindh är en svensk martyr!

Hans namn är Tommie Lindh.

Titel:Slaskmedia och mordet på Tommie Lindh Författad av:Robert Eklund Publicerad:2020-05-24 Uppdaterad:2020-05-29

Läs också: