1. Organisationens nya hem på nätet

Nordiska motståndsrörelsen .se

  • Genom att besöka vår webbsida godkänner du delar av vår Datapolicy
  • Ja, det är ok
  • Nej, jag godkänner inte den
  • Jag vill läsa mer
  • Jag bryr mig inte (Ja)

På strövtåg med Näste 2

Mediachef Martin Engelin delar med sig av upplevelser från en vildmarksaktivitet med näste 2

I landets andra näste har vi numer som tradition att varje sommar anordna en längre vildmarksresa som sträcker sig över några dygn.

I år gick turen till Glasskogens naturreservat i Värmland, en underbar Svensk sommaridyll, några timmar på E45 norrut.

Avfärdstiden var satt till 08:00, strax därefter satt jag tillsammans med ett glatt gäng grabbar med var sin för stor väska i den alldeles för liten bil. Käbblandes och skrattandes som barnungar på väg till kollo.

Äntligen fick vi chans till ett miljöombyte från vår normala betongjungel mot något avsevärt trivsammare. Den första delen av sträckan som vi valt gick på en grusad bilväg och var en bra uppvärmning för vad som skulle komma. För inte nog med att man kämpade med sin egen tunga väska, så turades vi även om med att bära den gemensamma väskan med presenningar och verktyg.

20 kg extra i 20 minuter åt gången. Jo jag tackar ja.

Snart vek vi dock av till vänster in på vandringsleden och vi begav oss ut i den värmländska vildmarken.

Över stock.
Över sten.
Över berg.
Genom träsk.

Allt som kom i vår väg forcerade vi med både svordomar och kamratliga smädelser i stil med ”det var värst vad tungt du andas då, fuskar du ofta på löpträningen?” från de som för tillfället inte bar den gemensamma väskan.

Efter en lång vandring med många väskbyten kom vi på eftermiddagen fram till ett ställe där det beslutades att slå läger, strandkanten vid sjön Stora Gla, en plats så vacker att man häpnade.

Här gjordes det middag och vi fick äntligen chans att svalka sig i sjön som hägrat vid vår sida nästan hela dagen.

Så nära men ändå så långt ifrån.

Efter mat och bad beslöt jag och en kamrat oss för att pröva fiskelyckan, och trots att vi inte ens fick bottennapp så kom man överens på plats att det här var en av de trevligaste fisketurerna hittills i livet. En vacker solnedgång med en sjö som ligger bleke går inte av för hackor.

Väl tillbaka vid lägret anslöt en kamrat från näste 5 som snabbt marscherat vår tidigare tur själv för att hinna ikapp oss, dock utan en gemensam väska.

Efter att solen gått ner var det dags för oss att krypa ner i sovsäckarna, och den första dagen övergick i natt. Nästa morgon väcktes vi av en strålande sol som sken rätt in i vindskyddet med en rejäl temperaturhöjning som resultat. Ett morgonbad och lite frukost senare återstod det bara att återställa lägerplatsen till hur det såg ut när vi kom dagen innan så var vi nu på väg igen.

Dagens strapatser skulle bli resans längsta till fots, närmare 13 km i kraftigt kuperad terräng. Beslut togs om att den gemensamma väskan numer skulle bäras parvis med en stör till hjälp.

 Trots att vi inte ens fiskade i skogen fick vi en stör.

Halvvägs till målet var det dags för lunch, vi slog oss ned vid en liten bro över en bäck i södra delen av sjön och kunde sitta med bara fötter i bäcken och svalka oss samtidigt som vi åt lunch.

Paus vid bäcken.

När lunchrasten var slut gavs åter marsch signal och vi begav oss iväg och många timmar senare var vi framme vid dagens slutmål efter att ha fått slagit oss fram genom en värmländsk djungel, korsat fler träsk och tagit oss över ännu fler berg slog vi återigen läger.

Nu kändes det som att vi hade kommit in i livet som utomhus folk och slog upp läger med imponerande snabbhet. Det är nu man på riktigt kan se vilka redbara människor det är som finns i motståndsrörelsen. Ser man ett problem så löser man det, och det spelar ingen roll om ens uppgift är att hämta vatten åt gruppen, göra upp eld eller samla ved.

En för alla – alla för en.
 Vi fann skogens guld!

När vi fått magarna fyllda var det redan skymning, och vi satt länge framför elden och drog rövarhistorier från både dåtid och nutid.

Det är något speciellt med att sitta och stirra in i en eld efter en hård dags prövning.

Nästa morgon var det samma visa som innan. Upp, ät, packa och börja gå.

Dagens marsch var dock av de kortare slaget, drygt 2 km gick vi tills vi kom fram till kanoterna som vi hyrt och nu var det slut på vandringen på ett tag.

Artikelförfattaren på marsch genom skogen.

Efter två dagars benträning var det nu dags att gå loss på över kroppen och ro, och trots att de flesta av oss var från västkusten hade nästan ingen någon ordentlig sjövana från kanoter.

Men med ren motståndsanda sipprandes ur porerna blev vi rätt bra på att ro efter en stund. Vår inbyggda manliga arroganta inställning om ”hur svårt kan det vara” hade återigen betalt sig. Så svårt var det ju uppenbarligen inte.

Efter bara någon timme hade vi tagit oss 6 av de 8 km vi hade satt som mål för dagen, och aningen snopna över hur lätt det var satte vi oss och fikade på en liten ö. Men det visade sig vara en pyrrhusseger när vädret tvärt vände och gick från en lätt bris till frisk kuling. Vi bestämde oss snabbt för att ta oss från ön för att inte bli strandade där och vi kämpade mot vågorna i närmare 2 timmar för att ta oss in till land igen.

Den tidigare ganska så lugna och trevliga kanotturen kändes nu snarare som en kamp på liv och död där Njord försökte vräka oss ur båtarna med kastvindar och vågor.

Motståndsmän i kamp mot vädret.

En hård kamp senare kom vi iland och bar upp båtarna för att inte bli av med dom, och vi bestämde oss för att göra upp en eld och försöka torka oss och vår packning så gott det går medan vi väntade ut stormen.

Improviserat mellanmål.

Vi hade nu tagit oss våra ursprungliga 8 km, men väderleksrapporten vittnade om att det skulle vara värre dagen efter. Så beslut togs att när sjön lagt sig tar vi oss de sista 8 km som vi egentligen skulle tillryggalägga dagen efter redan samma kväll.

Och Njord lugnade sig och släppte sitt grepp över sjön och lät oss passera med endast en lätt motvind som påminnelse om vårt tidigare företag.

Väl i hamn, bara någon kilometer från vår utgångspunkt slog vi läger i en vik och kunde äntligen skratta åt dagens vansinniga eskapader.

Den kvällen runt brasan kändes det som vi var närmare varann än tidigare, vi hade lurat döden och kommit ut med fanan i topp.

Även här var skitfisket med oss, men det gjorde ingenting. Vi kände oss redan som vinnare.

Den här kvällen plockade vi fram sånghäften, och sjöng våra sånger så det dånade över sjön. Det var en otrolig känsla vi delade, denna vår sista natt tillsammans på en ö som för tillfället var vårt paradis. Den natten satt vi uppe länge och pratade om allt verkligen.

Nästa morgon var samma rutin som man alltid gjort tyckte jag, upp, ät, packa och gör i ordning. Det utlovade dåliga vädret lös dock med sin frånvaro och det var åter sol och bleke på sjön. Snopet sa Bill, snopet sa Bull.

Vilket gjorde att den här kanotturen istället blev en tävling, inte om vem som överlever utan av mer kamratlig karaktär som dragrace, köra till en punkt och vända och så vidare. Med kanoterna återlämnade tackade vi varandra för en fantastisk vistelse ute i naturen, och vårt sommaräventyr var slut för den här gången.

När jag sitter och skriver detta och tänker tillbaka så kan jag inte sluta tänka på den otroliga flora och fauna vi passerat. Blåbär och hallon vart man än gick, för en stadsråtta som undertecknat som köper 250g blåbär för 25kr på extrapris så är det en ynnest att bara kunna sätta sig ner och plocka åt sig av skogens urval.

Jag tänker också på det första badet när vi till vår förskräckelse såg en snok simma några meter bort, eller minken vi såg springa över grusvägen med en mus i munnen. Huggormen som låg och solade bredvid stigen eller dom stora tassavtrycken i blåbärsriset efter en björn.

Jag kommer bära med mig det här i resten av mitt liv. Tack kamrater. //Martin Engelin

Titel:På strövtåg med Näste 2 Författad av:Naste 2 Publicerad:2020-07-23 Uppdaterad:2020-07-23

Läs också: