_{Ursprungligen publicerad på nordiskradio.se}

I Radio Nordfront #207 kom man bland annat in på den massiva Internetcensuren och huruvida alternativ till Youtube/Twitter/Facebook/Google skulle kunna konkurrera ut globalisternas censurfabriker.

Tyvärr lämnades ämnet lite med ett svart piller där man var ense om att makteliten på sikt även kommer kontrollera de uppkommande alternativen och inlemma dem i systemet. De människor som växer upp nu kommer vara nöjda med sitt Netflix-tittande då de inte har referenser från en tid då Internet var fritt och man kunde hitta alternativ information. För att balansera upp det lite nämnde Martin att vi ska driva egna plattformar samtidigt som vi använder etablerade sådana så länge det går, medan Max lade till att vi till syvende och sist inte är beroende av tävla på lika villkor för att i slutändan vinna.

Båda har helt och hållet rätt, men tyvärr slutade diskussionen där med problemet mer utförligt formulerat än lösningen. Det här är en viktig diskussion som man gärna får återkomma till i Radio Nordfront vid ett senare tillfälle, men som också förtjänar att nämnas i artiklar.

Jag tänkte i detta blogginlägg fortsätta där Max slutade då jag anser att det är viktigt att alla de som vill rädda vårt folk och vår ras förstår att vi inte ens innan ett maktövertagande kommer att vara en majoritet. Min avsikt är här inte att erbjuda ett recept för seger (det kan däremot bli ämnet för en kommande artikel) utan snarare lyfta betydelsen av att vi tänker i rätt banor och ser bortom uppfattade styrkeförhållanden i den situation vi idag befinner oss i.

Att stirra sig blind på nuvarande styrkeförhållanden är alltid svartpillrande, särskilt i vår demokratiska tidsålder där befolkningen är besmittad med ett demokratiskt sinnelag och där styrkan räknas i röster. Många som blivit indoktrinerade av det demokratiska tankegodset – även personer inom den nationella rörelsen – tror att man för att nå slutgiltig seger behöver förfoga över 51 procent av rösterna. Vidare måste hälften av medierna, kändisarna osv. stå på vår sida. Styrkeförhållandena räknas även på etnisk nivå. Då de rasfrämmande elementen i landet redan är runt 25-30 procent av befolkningen, och då många svenskar idag har ett intresse av att bevara det nuvarande systemet, ter sig en resning som mycket svår.

Om man jämför styrkeförhållandena på detta sätt, med alla dessa aspekter inräknade, ser vår kamp såklart totalt hopplös ut. Det här är för övrigt sådana saker som systemet och dess propagandister gärna betonar. Budskapet till oss är inte att ”du har fel, därför att…” utan snarare: ”Se dig omkring, det är redan kört”. Dessa styrkeförhållanden till vår nackdel är också anledningen till varför aktörer som Sverigedemokraterna och andra helt parlamentariska alternativ är dömda till evig anpassning, i ett försök att få de som kontrollerar spelet på sin sida.

LÄS ÄVEN: Nationella borde inte ha en övertro på det parlamentariska arbetet

Kampen är dock bara hopplös så länge vi försöker utkonkurrera systemet på deras egen planhalva och inte spelar vårt eget spel. Vad vi måste inpränta är två saker. För det första att det alltid är (starka) minoriteter som genomför revolutioner. Dessa kan kontrollera stora massor men behöver nödvändigtvis inte ha halva systemet eller halva befolkningen bakom sig. Starka minoriteter vinner framgång särskilt i tider av social misär och samhälleligt kaos med hotande eller verkligt inbördeskrig. Detta oavsett om systemet kontrollerar den faktiska majoriteten av befolkningen.

Historien visar detta. När nationalsocialisterna genomförde maktövertagandet 1933 kunde de förvisso slå sig samman till en parlamentarisk majoritet (vilken dock inte var en förutsättning för ett maktövertagande) men där de fortfarande inte hade vare sig halva befolkningen eller systemet på sin sida. De största tidningarna, den tidens bigtech, var fortfarande judiska och/eller motståndare till NSDAP. Enligt judiska källor kontrollerade nationalsocialisterna inte ens tre procent av landets 4 700 nyhetstidningar när man tog makten 1933. NSDAP:s största tidning, Völkischer Beobachter, var förvisso rätt stor men ändå långt efter de systemlojala medierna. Nationalsocialisterna kontrollerade alltså bara en bråkdel av informationsflödet, men de medier man förfogade över var tillräckligt för att en stark minoritet, förkroppsligad i den nationalsocialistiska rörelsen, skulle nå seger.

Liknande jämförelser kan göras med alla andra revolutionära rörelser, exempelvis bolsjevikerna. Lite närmare i tid kan nämnas Gyllene gryning i Grekland som rekordsnabbt växte till en stark aktör – på gatorna och i det nationella parlamentet – trots att man hade systemet och dess propagandafabriker mot sig.

Vilket för mig till den andra saken. När samhället befinner sig i kaos (och exemplet Grekland visar att det bara behöver vara lite av den varan) ändras spelplanen och spelreglerna. Jag skriver mer om detta här.

Vad vi bör fokusera på är att hela tiden bli starkare, bättre organiserade och skaffa oss tillräckligt stort folkligt stöd för att kunna utgöra denna starka minoritet vid rätt tidpunkt i ett framtida skede. Styrka manifesteras på olika sätt och när situationen är rätt och minoriteten tillräckligt stark kommer problemen som diskuteras i Radio Nordfront vara mer farthinder till sin karaktär. Exemplet med nationalsocialisterna i Tyskland visar att en stark minoritet trumfar en majoritet som är svag. Eller för att citera Adolf Hitler själv:

”När ur ett folk framstår ett koncentrat av största energi och handlingskraft, inriktat mot ett mål och följaktligen undandraget den stora massans tröghet, så ha de få procent, detta koncentrat utgör, höjt sig till herrar över hela antalet. Minoriteterna gör världshistoria, när antalets minoritet förkroppsligar viljans och beslutsamhetens majoritet.
Det, som i dag för många kan gälla som en försvårande omständighet, är därför i själva verket förutsättningen för vår seger. Just i storheten och svårigheten i vår uppgift ligger sannolikheten, att blott de bästa kämparna infinner sig till striden. I detta urval ligger just borgen för framgången.”