1. Motståndsrörelsen - Sedan 1997

Nordiska motståndsrörelsen .se

  • Genom att besöka vår webbsida godkänner du delar av vår Datapolicy
  • Ja, det är ok
  • Nej, jag godkänner inte den
  • Jag vill läsa mer
  • Jag bryr mig inte (Ja)

Intervju med nyblivne 50-åringen Pär Öberg

Den mest djuplodande intervjun med Pär Öberg någonsin om familjen, livet och den nationella kampen sen 80-talet både inom och utom Motståndsrörelsen.

Pär Öberg, veteran inom den nationella och den nationalsocialistiska rörelsen, medlem i Motståndsrörelsens riksledning, fast medarbetare i Radio Nordfront och chef för rörelsens parlamentariska gren fyllde nyligen 50 år. Ett innerligt, om än lite senkommet grattis Pär!

Tack så mycket! Jag är helt överväldigad över hur många grattis jag fått och till och med artiklar på Motståndsrörelsens hemsida. Det är sann rikedom att ha så många bra kamrater. Det är inget som går att köpa för pengar, men det är sådant som gör livet vackert.

Jag vill inte kalla mig veteran än, men jag kanske blir så småningom, än är jag ju ganska ung. Vera Oredsson är en veteran som aldrig har vikit i sin politiska övertygelse en millimeter.

Känns det nu att du har passerat ålderstrappans högsta steg och vandrar nedåt med stapplande steg?

Ha ha ha, jag har inga stapplande steg och känner verkligen att jag har mycket kvar att ge fortfarande. Jag tänker inte ta det lugnt förrän vi har befriat vårt folk från den tysta ockupation som nu råder.

Pär Öberg och hans fru Annelie på Pärs 50-årsfest.

Du är inte bara känd som en nationell och nationalsocialistisk kämpe – utan också som en barnkär familjefar. Vill du säga något om familjens betydelse för dig?

Familjen har en enorm betydelse, min fru har alltid stöttat mig i mitt politiska arbete. Vi båda är helt överens om att samhället måste ändras från grunden för att säkra en framtid för våra efterkommande generationer. Att ge sina barn en trygg uppväxt, där de ändå rustas för framtida prövningar, är viktigt. Våra barn är vår framtid och jag har alltid sett dem som viktiga. Jag tycker det är fint att Motståndsrörelsen dels är en ren kamporganisation, och dels en familjevänlig sådan.

Det varnas för att om man frågar dig om ditt nationella uppvaknande, så kommer långa utläggningar om skvalpande fostervatten och ljudet av din mammas hjärtslag. Kommentar?

Den som har varnat dig för det har fel, jag till och med ogillar sådana svar lite. Däremot skulle jag vilja påstå att alla föds som nationalsocialister (med naturliga oförfalskade instinkter och en naturlig syn på naturen), sedan utsätts man för olika form av indoktrinering. Vi som senare av övertygelse blir nationalsocialister igen har bara bejakat vårt naturliga tillstånd. En vis man sa till mig en gång att man ska vara rädd om sina fördomar, det finns många i samhället som försöker ta dem ifrån dig.

Pär 1976, 5 år gammal.

Var är du född och uppvuxen?

Mina föräldrar bodde i Malmö när jag föddes. För tillfället var dock mamma på fel sida om vattnet så jag föddes på ett danskt BB. Min pappa studerade där för tillfället, annars kommer hans sida av släkten från Norrland. Min mamma är från Finland, vilket gör att min mammas släkt mestadels kommer därifrån.

Jag bodde som liten bland annat i Rosengård, som på 70-talet såklart inte var vad det är idag. Sedan har jag flyttat runt till en massa olika platser. Min far är en typisk entreprenör som har drivit diverse projekt. Familjen flyttade hela tiden dit där hans företag/arbetsplats var lokaliserad. Jag har bland annat bott i Gävle, Västerås, Dala-Järna, Stockholm, Fagersta, Söderbärke och Ludvika.

Om jag summerar var jag bott längst så är det i Dalarna och här trivs jag ypperligt. Men, jag skulle nog även trivas längre norrut, vill gärna ha riktiga vintrar och jag gillar vidder med kuperad terräng, gärna fjäll.

Hur pass drabbat – om alls – av mångkultur var orter när du växte upp? Hur är det där idag? Kanske komplicerat att redogöra för med så många platser?

Ja, jag har som jag berättade, flängt runt en hel del på olika orter, både i villor, lägenheter och hus på landet. Allt detta flyttande var inget jag alltid gillade som liten, men det har gett mig viktiga erfarenheter. Så sent som på 80-talet, då nedmonteringen av vårt land visserligen var fullt igång, hade vi ändå ett bättre samhälle än vad vi har idag.

Ett skrämmande faktum när det gäller dagens ungdom är att de inte ens har upplevt ett homogent land. De vet inte hur det såg ut när det nästan bara bodde vita i vårt land. Det gör att de inte heller förstår att vi måste bekämpa vad som sker med vårt folk och land. Att alla går runt med en elektronisk liten spion i fickan (i form av en telefon) som sprider direkt skadlig information via stora globalistplattformar gör inte saken bättre. I många småbyar i vårt land är det fortfarande ganska tryggt, men den påtvingade mångkulturen är närvarande nästan överallt.


Vilken skulle du säga var din första nationella aktivitet?

Jag stod som 16-åring med en kompis och sålde första numret av tidningen Blood & Honour, som vi hade beställt från England, i Söderbärke centrum i Dalarna. Jag kan inte påstå att gemene Söderbärkebo var speciellt intresserad av budskapet i tidningen. Men det kändes ändå bra efteråt, man hade gjort något för att förbättra samhället.

När skulle du säga att du visste att du är nationalsocialist? Vilka olika stadier, om några, genomgick du på vägen dit?

Likt för så många andra började man som någon form av nationalist och var emot allt och alla som bekämpade vårt ursprung och vår kultur, detta vid ungefär 12-13 års ålder. Man började senare förstå att det var precis vad nationalsocialismen stod för med och i tillägg dessutom en rättvis fördelningspolitik och en respekt för naturen. Det var dock först efter 20 som jag verkligen förstod att nationalsocialismen var något riktigt bra. Jag ifrågasatte till exempel förintelsen långt innan jag accepterade den socialism som nationalsocialismen står för och verkligen förstod att den är något naturligt och fint – och inte bara en förvirrad skenrättvisa som marxistisk socialism är.

Runt 1986-87 när du, antar jag, gick ut grundskolan och fick ditt första jobb, vilka tongivande nationella respektive nationalsocialistiska organisationer fanns det då i landet?

Det fanns ju Nordiska rikspartiet och så, men vid den tiden var det viktigare med subkultur än politiska organisationer. Musik och häftiga slagord.

Jag tror att du har nämnt Christopher Rangne som viktig inspiratör för dig vid den här tiden. Stämmer det?


Jag och Christopher jobbade på samma företag i ett år. Jag tog ett så kallat sabbatsår efter grundskolan. Där pratade vi mycket politik, som då var på vår nivå blandat med musik med mera.

Sverigedemokraternas ledare Anders Klarström håller tal. Foto: Pär Öberg.

SD bildades 1988 och var då ett helt annat parti än vad det är idag. Vad hade du då för bild av dem?

Jag har aldrig varit medlem i SD, jag fick dock förfrågan att hjälpa till på olika sätt. SD från början var ändå ganska bra. Senare under min tid i Riksfronten hade vi en del samarbete med SD-Dalarna men det är nog inget SD idag skulle erkänna.

Vilken bild hade du då och har du idag av NRP (Nordiska Rikspartiet)?

Jag minns att jag ringde dem på 80-talet när jag skulle göra ett skolarbete. De var väldigt trevliga att tala med minns jag. Läraren blev dock arg att jag hade kontaktat så farliga/hemska typer. Det är sådana saker som gör att man blev än mer nyfiken. Idag finns de inte längre, men Vera har berättat mycket om partiet och de fick precis som vi, jobba i uppförsbacke.

Vill du berätta lite om bakgrunden till att du tillsammans med kamrater i Fagersta kom att ansluta dig till – var det Föreningen Sveriges Framtid eller Riksfronten som organisationen hette då?

Jag tror att det hette Riksfronten redan då vi anslöt oss. Vi hade från början en vikingaförening med en liten källarlokal, där ungdomar samlades nästan varje dag. En av killarna i Fagersta hade bra kontakt med en ”Riksfrontare” i Stockholm, han gav oss flygblad med mera och tyckte att vi skulle bilda en avdelning hos dem istället. Detta gjorde vi och resultatet blev Riksfronten Bergslagen.

Riksfronten Bergslagen håller en förstamajdemonstration i Fagersta.

Om jag fattat det rätt så har du någon gång sagt att Riksfronten till sin organisatoriska struktur påminde om Motståndsrörelsen. På vilka sätt i så fall?

Vi hade lokalavdelningar, ungefär samma engagemangsformer och fokus på politik och utåtriktade aktiviteter samt att medlemmar skulle eftersträva att bli bättre individer.

Vilka ideologiska likheter och eventuella skillnader ser du mellan dåvarande Riksfronten och nuvarande Motståndsrörelsen?

Vi var såklart en mycket mer omogen organisation som saknade riktigt vuxna förebilder. Men ideologiskt kallade vi oss för folksocialister och vi hyllade Lindholm. Idag tycker jag dock att det är lite knepigt, Lindholm gjorde många riktigt bra saker i sitt liv, men avslutar man det med att ta avstånd och göra reklam för politiska fiender så är det inte mycket värt.

Tidstypisk nationell konsert 4:e feb. 1995 med bland annat Bound for Glory. Riksfronten var på plats och sålde politiskt material. Foto: Pär Öberg.

Hur skulle du beskriva den nationella scenen på 90-talet?

Det var mycket subkultur och en ganska osund rörelse. Mycket kretsade kring att dricka sig full och ”heila” på nationella konserter. Det var en bra inkörsport för många ungdomar, men vi skulle haft resurser att slussa folket vidare till bättre alternativ. Jag vet att man gjorde massor med sådana försök, men det kanske skulle kunnat göras bättre. Många jag känner som har varit aktiva hela livet kommer från den här tiden.

Vilka olika uppgifter och positioner hade du inom Riksfronten?

Jag kommer inte ihåg de ansvar jag hade och i vilken ordning, förutom att det slutade med att jag blev ansvarig för hela organisationen. Det var inget jag ville då, utan jag såg det som en vänteperiod tills Christopher Rangne skulle komma ut från fängelset. Då var min plan att han skulle ta över. Så blev dock inte fallet, Rangne startade Nationella Alliansen istället, jag tror att han helst ville ha något Stockholmsbaserat.

När blev du den organisationens ledare?

Jag vet faktiskt inte exakt när det var, men skulle gissa på att det var början på 1996 eller slutet på 1995.

Vill du berätta lite om grundaren, Leif Larsson?

När jag bara hade hört talas om Leif Larsson såg jag upp till honom. Han hade blivit knivhuggen på centralen i Stockholm, han hade ett rykte om sig att vara en slagskämpe. Jag tror att han hade ett förflutet i RAG, NRP:s Riksaktionsgruppen.

Men när jag träffade honom sprack alla illusioner, jag tyckte att han var osympatisk och när vi svor in oss som medlemmar i Riksfronten drack Leif en massa alkohol och började bråka med en av medlemmarna. Som tur var hade man aldrig med honom att göra då han inte var aktiv alls.

Vilken var bakgrunden till att Riksfronten lades ned, var det 1996?

En klassisk anledning, få personer får dra allt för stort lass. Medlemmar som inte gör vad de lovar. Jag tillsammans med några andra blev i det närmaste utbrända och såg ingen annan utväg. Jag erbjöd då alla med chefsposition att ta över. En medlem utanför Gävle ville göra ett försök och döpte även om organisationen, men det höll inte länge alls. Jag vill dock påpeka att jag gav hela vårt medlemsregister till Klas Lund som redan hade meddelat mig att de skulle starta Svenska motståndsrörelsen. Jag, vet inte om det var slutet på 1996 eller början på 1997.

Hur upplevde du perioden som ej knuten till en organisation?

Förskräcklig, jag satsade allt på min jobbkarriär, men gick och drömde om att engagera mig politiskt igen så snart det fanns något vettigt att satsa på. Jag arrangerade lite föredrag och annat, men var inte ansluten någonstans. Det var inte alls roligt att mest umgås med människor man inte kan tala politik med. Det är som att vara instängd i en ständig ”Svenssonfest” där alla bara pratar whiskeysorter och om senaste TV-sändningen av ”Let’s dance”.

Torfaladalen. Här blev Pär uppringd och uppmanad att ansluta sig till Motståndsrörelsen 2001.

När anslöt du dig till Svenska motståndsrörelsen som vi hette då? Vad fick dig att ta detta steg?

Jag fick erbjudande om att gå med redan 1996, träffade då Klas Lund och några andra utvalda ledande personer, men jag blev inte så imponerad. Samtidigt ska man komma ihåg att jag nyligen hade kört mig själv in i väggen vad gäller politisk organisering. Jag anslöt mig så sent som september 2001 (snart 20 år sedan) då blev jag uppringd när jag var och vandrade i Kebnekaise. Där meddelade man mig att det måste vara slut på mitt uppehåll. Man meddelade att det hänt en del omorganiseringar som jag tyckte lät bra, men att man hade lite kris och behövde mitt stöd. Då beslutade jag mig för att ansluta mig.

Om du betraktar Motståndsrörelsens utveckling sedan grundandet 1997, vilka milstolpar/faser ser du?

Jag kan ju bara egentligen uttala mig om vad som hände efter 2001. Vi har genomfört en massa organisatoriska förändringar, indelning i nästen med chefer som inom ramar har beslutsrätt. Vi har frekventa möten på en massa olika nivåer varje vecka. Vi var tidigt ute med att arrangera fjärrmöten som är otroligt vanligt idag. Vi har redaktioner kopplade till oss. Vi har en modern och välbesökt webbsida som är ny och fin. Massor av vårt strukturkapital tar vi idag för givet, men många förändringar ligger det mycket jobb bakom. De som försöker starta en ny organisation idag underskattar hur mycket arbete det ligger bakom att bygga en solid plattform att stå på. Vi har sett många exempel i modern tid på när detta har underskattats och lett till fiaskon.

Hur påverkade ledarbytet 2015 Motståndsrörelsens utveckling enligt dig?

Mycket positivt! Simon Lindberg är en riktig chef som lever som han lär. Han har organisationsförmågan och den kompromisslösa fanatismen som krävs för att styra vårt folk rätt. Han är dessutom lagom allvarlig. Jag är en av dom som var med och valde fram Lindberg som ledare och det ångrar jag inte en sekund. När han gör bra saker känner jag mig delaktig.

I Riksledningen har vi möten minst en gång i veckan och det är möten som är trevliga, i alla fall om man gjort sina veckouppgifter. Riksledningen är ett väldigt samspelt lag, vi tycker inte alltid lika, men vi jobbar konstruktivt. Förutom Simon Lindberg så har jag fullt förtroende för Fredrik Vejdeland och Robert Eklund. Det är kloka män.

Det är ingen slump att Lindberg även flera gånger har varit chef i det vanliga näringslivet. De har värdesatt hans ledarförmågor. Det är alltid beundransvärt när man som han väljer den rätta vägen trots att han skulle kunnat välja ett enklare liv med mindre jobb och mer pengar. Han är inte narcissistisk, vilket gör att han inte är missunnsam och att han inte uppfattar kompetens som ett hot utan snarare som en tillgång. Jag tycker det är viktigt, det är annars sidor som kan komma fram när fel personer får chefshybris. Det är viktigt att man som chef agerar för organisationens effektivitets skull och inte utifrån sitt personliga ego.

Finns det något extra känsloladdat minne från åren i Motståndsrörelsen som du vill dela med dig av?

Många härliga demonstrationer, där man varit med och planerat med polisförhandlingar och efterföljande samlingar, när man skakat hand med en massa bra personer och lärt känna många av dem. Kul att träffa hela familjer på de lite mer sociala träffarna. Jag stortrivs också med att sända radio eftersom det ger så mycket ”feedback” från lyssnarna. Jag älskar när jag kan inspirera till att folk utvecklas positivt.

Jag blir riktigt glad när jag får förfrågan att viga par som ska gifta sig, det är liksom början till en familj och nya medlemmar av vårt folk. Jag vill se fler ceremonier i framtiden. Jag minns också flertalet trevliga föredrag där man har fått möta många intressanta människor runt om i landet. Jag har en hemlig dröm om att skaffa en husvagn, så att man kan turnera runt med hela familjen och kombinera småresor med föredrag. Ni får höra av er till mig om ni har någon till salu till vettigt pris!

En tråkig sak som tyvärr förekommer, men som jag ändå utan att vilja erkänna det riktigt, tycker om – är rättegångar. Jag har varit med på otaliga rättegångar där man har väckt åtal mot medlemmar på olika absurda sätt. Jag har agerat lekmannaförsvarare, bland det mest minnesvärda var åt Fredrik Vejdeland i Högsta domstolen. Tyvärr vann vi inte den gången. Men, jag har även försvarat Pär Sjögren med viss framgång.

Folkets marsch 2008. Öberg här släppt tillbaka till demonstrationståget med trasiga kläder nedsprayade med pepparspray.

Var det 2008 som du blev gripen på väg till Folkets marsch, men sedan frisläppt till polisens förtret? Vill du berätta?

Ja det var lite kul, jag blev gripen redan i tunnelbanan på väg till demonstrationen första gången den dagen. När jag satt anhållen i en sådan där enmanscell i en piketbuss hörde jag på deras radio hur man frågade om någon enhet hade gripit en Pär Öberg? De svarade att de hade mig i bilen och var på väg att transportera mig till Kronobergshäktet. De fick order att omedelbart föra mig tillbaka mig till Karlaplan och demonstrationen, då demonstrationsdeltagarna vägrade starta demonstrationen annars. Jag fick medverka på demonstrationen för att senare på Gärdet bli gripen igen tillsammans med cirka 150 andra. Jag och sju andra fick övernatta där, men vi blev aldrig åtalade för något. Det enda var att man än en gång förstod att systemet är korrupt och att vi är den sanna oppositionen.

Vilka ansvarspositioner har du haft inom organisationen utöver dina nuvarande?

Jag blev tidigt nästeschef i Stockholm 2002 och då var man även med i vad som då var Riksrådet. Därefter har jag suttit i Riksrådet och såklart haft och har olika projektroller.

Vilken är den viktigaste egenskapen / de viktigaste egenskaperna hos en ledare enligt dig?

Man ska leda genom exempel och göra allt för att lyfta medlemmarna till högre höjder. Självklart måste en chef även kunna vara hård, vi har många fiender som vill oss illa. Det är även en resursstark fiende som gärna köper förrädare. Det är ingen slump att nationella rörelsen råkar in i så många konstiga splittringar. Det räcker med en korrupt chef för att ställa till mycket skada, de tar också ofta med sig personer, som egentligen inte gjort något fel utan kanske bara var i fel kompiskrets.

Vill du berätta lite om bakgrunden till att Motståndsrörelsens parlamentariska gren bildades?

Det var Klas Lund som föreslog och var drivande i att vi skulle bilda ett politiskt parti. Ett stort argument var att försvåra för systemet att förbjuda oss. Jag var först emot idén, men köpte argumenten. I det här läget var inget politiskt program framtaget, men vi beslutade att så skulle göras. Jag var med och skötte den praktiska registreringen hos Notarius publicus efter att vi samlat in fler namn än vad som krävs. I efterhand tror många att det här med partibildning är något som skedde sedan Simon Lindberg blev ledare, men det stämmer inte. Detta var bestämt innan, däremot har ”Vår Väg” framtagits efter lanseringen av partiet och det var Klas inte inblandad i.

Öberg presenterar en motion i Ludvika kommunfullmäktige.

Några reflektioner över din tid i Ludvika kommunfullmäktige?

Det var intressant, jag hade inte höga förväntningar på de andra politikerna, men det var ännu värre än jag trodde. Det är helt uppenbart att hela kommunfullmäktige är någon slags politisk charad där man låtsas att saker och ting görs upp på riktigt. Det mesta bestäms i nämnderna eller på högre nivå och ingen vågar gå emot partilinjerna. Detta skapar ett korrupt debattklimat där man inte kan komma fram till vad som är bäst för medborgarna. Jag tycker dock det var kul att ha möjlighet att lämna in motioner.

I Ludvika kommun har man inte möjlighet att lämna in medborgarförslag. Lite intressant med tanke på att alla slår sig för bröstet om hur goda demokrater de är. Motståndsrörelsen, som de facto vill avskaffa hela partisystemet, var det parti som lyssnade mest på medborgarna i kommunen. Det är inget som media lyfter fram.

Hur ser du på Motståndsrörelsens valrörelse 2018 och vad den på olika sätt gav oss? Vad tog vi med oss därifrån?

Det var intressant och lärorikt. Vi nådde såklart ut till många människor med vårt namn och vår politik.

En ganska tråkig sak var att lokalmedia direkt ljög om oss, man hittade på att vi misshandlat människor med mera. Vi hade inte en chans att svara på deras påhopp, då vi inte når ut till lika många som till exempel. P4-Dalarna och Dalarnas Tidningar gör. Det var direkt otillåten valpåverkan de pysslade med. Dessutom är jag helt övertygad om att man fysiskt fuskade med poströsterna. Jag har fått höra sådana rykten som jag dock inte kan bevisa.

Vera Oredsson varnade mig för att det skulle bli en massa internt bråk efter valet, då folk skulle bli besvikna på resultatet. Jag trodde inte det skulle vara något problem eftersom vi hade informerat alla internt om att den parlamentariska grenen just bara är en gren och inget annat. För mig var det förvånande att det ändå kom sådana klagoröster efter valet. Jag är dock helt säker på att man från systemets sida just efter ett val aktiverar sina infiltratörer och nättroll för att sprida dålig stämning. De som bidrog till dålig stämning i organisationen efter valet är som tur är, inte med oss längre.

Hur ser du på balansen mellan inomparlamentarisk och utomparlamentarisk verksamhet inom vår revolutionära organisation?

Egentligen är det inga motsättningar, vi är för en revolutionär politik med betydelsen omvälvande. Det kan man göra såväl inomparlamentariskt som utomparlamentariskt. Jag ser inga motsättningar. En del arbete inom organisationen är dock inte att betrakta som partiarbete.

Jag gick med i Motståndsrörelsen vid en tidpunkt då utlysta demonstrationer pikade, min första demo var första maj i Falun 2017. Sedan kom händelser / utvecklingar såsom Göteborgs- och Kungälvsdemonstrationerna, valet 2018, förbudet mot organisationens finska gren, strasseristernas kuppförsök och corona – om man väljer att fokusera på fenomen som skulle kunna ses som lite mer ”svartpillrande”. Hur skulle du beskriva den fas av kampen som vi är inne i just nu?

De flesta kan ju hålla med om att samhället polariseras mer och mer. Vi kan väl känna att vi går mot ett avgörande ganska snabbt. Jag menar helt plötsligt har det europeiska landet Frankrike mer eller mindre förvandlats till en vaccindiktatur. Massinvandringen till vårt kära Norden fortgår för att biologiskt förstöra vårt folk. Censur och desinformation i sovjetiska dimensioner har blivit vardag i hela världen.

Det positiva med hela den här polariseringen som sker är att den väcker motåtgärder och massan får upp ögonen för vad som har skett i det dolda under en längre tid. Det gäller att en organisation som vår fortsätter att vara en effektiv oppositionell kraft mot de globalistiska krafter som misshandlar planeten. Vi har under en längre tid fört en politik som egentligen är före vår tid – men samhällsutvecklingen kommer nu ikapp, vilket kommer att gynna oss på ett sätt som få har anat.

Öberg debatterar under Almedalen.

Motståndsrörelsen har haft som strategi att utveckla nya kampformer utan att överge de gamla. Men nu när den politiska debatten till väldigt stor del äger rum på internet och nya tekniska hjälpmedel såsom laserkanoner och drönare kan användas för att föra ut politiska budskap – är det enligt dig fortfarande värt att lägga resurser på mer klassiska kampformer såsom flygbladsutdelning, klistermärkesuppsättning och gatunärvaro av olika slag?

De människor som helt menar att vi bör upphöra med gatunärvaro bör man ifrågasätta. Det är uppenbart att systemet idag vill att vi ska sluta opinionsbilda på gator och torg. Därför är alltid polisen närvarande om vi så bara delar ut ett flygblad. Därför får vi inte delta med vårt parti som en deltagare i Almedalen. Man gör allt för att våra demonstrationer inte ska öka i deltagarantal. Självklart har man till synes nationella personer som på systemets order propagerar mot all form av gatunärvaro. Det kan ju förstås också vara ett sätt att motivera feghet.

Jag tycker att vi ska söka alla möjliga nya vägar för att informera folket om vad vi står för samtidigt som vi givetvis ska fortsätta med de redan inarbetade.

Vilken betydelse vill du tillmäta de organisationsrelaterade segrarna i rättsliga instanser hittills i år? Det blev seger mot Svenska akademien i Patent- och marknadsdomstolen angående Klassikerskyddet, seger mot Justitiekanslern i Högsta domstolen angående alternativmediers rätt att skildra grovt våld – och seger i Högsta förvaltningsdomstolen rörande en medlems vapeninnehav.

Det är såklart sammantaget en enorm seger. Systemet har skjutit från höften när det gäller att åtala oss för ”hitte-på-brott”. Man fick med sig (((media))), men man nådde inte hela vägen. De flesta av oss gav inte upp, vi tog istället striden och vann på flera fronter. Vi är mer juridiskt kunniga idag. Det här beror inte på att systemet blivit mer rättvist, utan snarare på att vi är mer kompetenta i vårt försvar än tidigare.

Kan man räkna med att politiker med anledning av dessa segrar nu kommer försöka motarbeta oss genom att stifta nya lagar?

Ja, det kan man, de vet att rättvisans kvarnar mal långsamt. De vet att juridiskt försvar är resurs- och tidskrävande för oss. Men, både polischef Erik Nordh och justitieminister Morgan Johansson har offentligt gjort bort sig och deras trovärdighet i offentligheten är minst sagt naggad i kanten. Nu har de redan deklarerat att de ska försöka förbjuda vårt parti innan nästa val, men de kommer inte att lyckas utan att öppet visa hur korrupta de är. För övrigt upphör aldrig motståndet!

Sedan Motståndsrörelsen bildades 1997 har ett antal såväl allmänt nationella som specifikt nationalsocialistiska organisationer kommit och gått. Orsaker till nedläggningar har varit motgångar som till exempel utbrytningar eller oförväntat låga valresultat. För vår del tycks motgångar av den typen snarast ha stärkt oss över tid. Hur kan man förklara detta?

Det är klart att om vi hade haft lite mer rättvist klimat där vi tävlade på samma villkor så hade vi varit mycket större än vad vi är idag. Men fördelen med motgångar är att endast de mest motiverade blir kvar. Det skapar en spjutspets av dedikerade kämpar som har kvar sin heder. Sedan ställer vi ganska höga krav på våra medlemmar, man kan inte bara teckna medlemskap via Internet, det gör att vi håller bra kvalitet på organisationen och det gynnar oss i svåra tider.

Det brukar sägas att kampen är ett maratonlopp snarare än ett sprinterlopp. Men, hur lång är kampen? Går det ens att beskriva?

Nej det gör det inte, men jag brukar tänka, vad är alternativet? Om samhället är i fritt fall och våra barns framtid är i fara så är det vår skyldighet att ändra på det. Man mår dessutom bra av att göra gott. Det finns andra värden än bara de materiella. Vissa menar att den egentliga kampen för vårt folk har pågått i minst 2000 år, vi måste alltid värna om vårt folks existens. Det är viktigt att vi vidgar våra sinnen så att vi på ett metafysiskt plan förstår med vilken ondska våra fiender opererar. Det skulle räcka med den upplysningen för att vårt folk skulle agera annorlunda än de fredsskadade zombies som många har blivit.

Vasastenen i Rättvik, rest till Gustav Vasas minne. Utan honom hade vi inte haft något Sverige. Foto: Pär Öberg.

Ge ett eller några skäl till att Nordens folk slutligen kommer besegra de globalistiska krafterna, vinna sin frihet och upprätta den fria nordiska staten.

Vårt folk har uppvisat enorm styrka när det verkligen behövts förr. Se bara på segrarna vi vann i Teutoburgerskogen i början av vår tidräkning eller Gustav Vasas hjältedåd för att ena Sverige och slänga ut utländskt inflytande. När vi väl förstår att det verkligen råder ett farligt läge då väcks vårt ursinne. Våra fiender vet att vi kan göra processen kort med dem. Därför vill man biologiskt förinta oss (med mångkultur), eller förgifta oss (med vacciner med mera).

Hur kan man som frihetskämpe uppnå balans mellan kamparbete, försörjningsarbete och familjeliv? Har du några råd att ge den unge motståndsmannen / unga motståndskvinnan?

Ett viktigt råd är att din partner är väl insatt i varför vi måste kämpa för vår framtid. När man bildar ett seriöst par är det viktigt att man arbetar för att det ska bli en dynamisk enhet. Vi män måste blanda in våra kvinnor i kampen och inte bara se det som en manssyssla som man smiter iväg till ibland. Det är viktigt att man grundligt förklarar varför man tycker att det är viktigt att man ska säkra framtiden för barnen.

Hur man ska få dygnets timmar att räcka kanske inte jag ska svara på, då jag tidigare löste det genom att sova för lite. Det ledde i slutändan till en hjärnblödning på grund av högt blodtryck. Kroppen behöver sina nattimmar för att återhämta sig. Mitt råd efter det är väl att inte slarva med sömnen. Sedan är det viktigt att man kommunicerar med sina chefer om man inte hinner lösa det man skulle.

Hur ska du fira din 100-årsdag?

I det fria Norden med min fru, barnbarn och barnbarnsbarn i en liten stuga kring Dalarna. Då ska jag sitta och berätta för de små historien som alla vid det här laget har hört flera gånger om hur Norden befriades av ett från början ganska litet antal dedikerade kämpar. Med färdtjänst kommer även alla som var med på min 50-års fest. Sjögren som då blott är 91 år ansvarar för att organisera en kubbturnering på min gräsmatta.

Tack för din tid och dina svar Pär – och återigen grattis till ditt halvsekel i kampens tecken! Önskar dig ett minst lika framgångsrikt nästa!


Tack själv och jag måste säga att detta är den mest omfattande intervju jag någonsin varit med i – påminn mig om att jag aldrig ska säga ja om du frågar mig någon annan gång (skrattar). Skämt åsido. Jag tackar dig för att jag fick bli intervjuad och för att det var så genomtänkta frågor.

Titel:Intervju med nyblivne 50-åringen Pär Öberg Författad av:Kristoffer Boström Publicerad:2021-08-31 Uppdaterad:2021-09-14

Läs också: