Ursprungligen publicerat på Frihetskamp.net.

En ny dag har kommit och det vita folkmordet har tagit ett steg närmare sin fullbordelse då Marianne Amundsen, NAV-arbetaren som blev nedhuggen på jobbet, har gått bort minst 20 år i förtid.

Jag förstår instinkten att cyniskt rycka på axlarna och påpeka att detta är det nya normala i västvärlden. Gudarna vet att jag har haft samma reaktion otaliga gånger när jag läst om liknande fall, som när allt kommer omkring har tagit mig dit jag är idag.

Men detta är inte den korrekta reaktionen. Den korrekta reaktionen är ilska, glödande ilska. Raseri över varenda aspekt i fallet.

Abdella Ahmed H, en kvotflykting från Libyen, mördade den här kvinnan. Han mördade henne för att antivita lögnmedier hade fyllt hans huvud med idéer och krav på guld och gröna skogar från ett land han aldrig har lyft ett finger för att bygga upp.

Och när han inte fick sina krav uppfyllda ögonblickligen, kände han att det var fullständigt rättfärdigat att ta fram kniven han hade tagit med sig och mörda en vit kvinna och lemlästa en annan fysiskt och psykiskt för resten av livet.

Och vad är samma lögnmediers reaktion på det här mordet som de var delaktiga i att orsaka?

NRK:s beskrivning av mördaren:

”Gärningsmannen är en norsk medborgare, (39). Han sitter häktad i fyra veckor, misstänkt för mord och grov misshandel.”

Hur passande är det inte att den stora snackisen dagarna innan mordet var Lindmos intervju med Tinashe Williamson, författaren till ”Handbok för unga antirasister”.

Samtalet, med inspel från NRKs Fredrik Solvang, berörde mestadels historier från Willamsons barndom, ”som definitivt skedde och inte är överdrivet eller påhittat i det minsta, gott folk”. Det hela handlade om den ”förfärliga” rasismen hon utsattes för som ett brunt barn.

Det hade inte varit förvånande om Amundsen själv satt i publiken, fullständigt ovetande om att hon bara hade ett par dagar kvar att leva.

Se då framför dig Amundsens sista ögonblick i livet. Flera minuter, kanske längre, i ren terror medan hon vred sig på golvet. Rött blod forsade ut från hennes kropp och spred sig över golvet, medan en förfärlig iskall smärta blev hennes enda ledsagare in i döden. Föreställ dig tankarna som gick till dottern hon aldrig fick se igen. Detta medan hennes mördare ruvar över henne, med blodig kniv i hand, full av brännande glöd över sitt ”rättfärdiga uppror mot den vita förtryckaren”.

Hela systemet är uppbyggt för att skapa det här utfallet, vilket är anledningen till att man måste beskriva det vid dess rätta namn: Strukturell antivithet.

Det här var ingen olyckshändelse, ingen tillfällig tragedi som inte hade kunnat undvikas. Marianne Amundsen dog på grund av en medveten och målinriktad politik. Hennes dödsattest signerades ögonblicket då Ahmed fick asyl, ”på flykt” från ett krig som varken Marianne, du eller jag hade någon roll i att starta.

Om någon norrman bär skulden så är det dåvarande utrikesminister Jonas Gahr Støre, som deltog i att skicka ett fullständigt välfungerande land in i inbördeskrig och kaos. Ett krig startat å Israels vägnar.

Kriget startades av eliten och finansieras av vanligt folk. Ofta med livet. Marianne Amundsen betalade med livet, som otaliga andra har gjort före henne och som otaliga andra kommer att göra innan den tyranniska och antivita regimen vi lever under har störtats.

Hur många fler måste dö innan vi nordmän, DE ÄKTA NORDMÄNNEN, är villiga att stå upp för oss själva och säga att ”nog är nog”?

Inga fler judiska krig. Inga fler asylsökare. Inga fler döda vita kvinnor. Ingen mer antivithet.

Vi har lidit nog, det måste ta slut. Det måste ta slut NU!

/ Russleman