Äntligen var det dags! Jag hade väntat på denna tillställning sedan kamphelgen i Stockholm då jag såg Martin Saxlind, Årets nordman 2020 göra processen kort och snabb med en nästeskamrat. Jag såg hur kamraten, som för övrigt är en bra boxare, blev riktigt vimmelkantig och till slut så fick kampen avbrytas och Saxlind stod som segrare.
Givetvis var årets upplaga av Organisationsdagarna mer än att bara slå kamrater, men för mig personligen var detta en viktig del och jag kan såklart bara återge min egen bild och upplevelse kring det hela och det tänkte jag försöka göra i denna text.
Det kan ta lång tid att färdas med bil i vårt avlånga rike och resan som skulle gå mot Småland var sannerligen lång, men jag såg ändå fram emot att tillbringa flera timmar i bilen. Jag skulle även få ansvara för att större delen av medlemmarna från Näste 1 möttes upp på en samlingsplats och delades in i bilarna.
Som vanligt när man ser fram emot något och är eggad så blir det lite svårt att sova. När jag förstod vid tvåtiden på natten att det inte skulle bli någon sömn, så valde jag istället att kolla runt på alla de olika Telegramkanalerna med härligt mycket förbjudna alster och symboler. Med ett ryck vaknar jag plötsligt av att kamrater jag skulle hämta innan samlingsplatsen ringer och frågar vart jag är – jag hade försovit mig rejält och kunde härmed äventyra att mina kamrater kommer på plats i tid!
Alltsammans gav mig en rejäl klump i magen, men istället för att begå harakiri över det stora sveket mot kamraterna så förflyttade jag klumpen i magen ned till högerfoten där den pressade min bils gaspedal ordentligt. Några samtal senare så kunde kamrater stuva om och planera upphämtningsplatser, jag plockade upp en person och kunde konstatera när vi nådde Södertälje att vi trots allt höll tiden.
Härefter är inte mitt minne så bra, det kan delvis bero på kraften i Saxlinds armar, eller att jag har ökänt dåligt minne. Vi hinner i tid, det hålls några anföranden och man språkar runt med kamrater och känner sig väldigt hemma. Det ska hållas kurser och de som ska vara med på repellering ombedes att räcka upp en hand. Repelleringen kommer ta tid och av flera anledningar så måste man här på förhand veta vilka som ska vara med. Armar höjs lite varstans och jag tänker bara för mig själv att det där vill inte jag göra, jag är ju fan höjdrädd. Nej, en kurs i bokföring låter som något för mig. Plötsligt hörs en hög röst i det stora rummet: JOAKIM KANNISTO FRÅN NÄSTE 1 SKA VARA MED PÅ REPELLERINGEN!
Fan, det var chefen som sa det och hans ord är lag. Vi har faktiskt haft lite aktioner som skett på höjd och det blir en annan sak när man har goda kamrater med sig. Visst är man rädd, men man är aldrig osäker.
På plats för kursen så börjar min nervösa hjärna agera, något som verkligen gör mig orolig är att de som håller i kursen är… skåningar! Hur kan dessa som lever i landets plattaste område på något vis ha tillskansat sig adekvata kunskaper och ordentlig praktisk kunskap för att lära mig att utföra ett moment som faktiskt kan innebära livsfara?!
Sanningen är dock att de hade enorm kunskap och praktisk erfarenhet. Efter genomgången var jag inte lika nervös, inte förrän jag började vira ned mig själv så blev jag lite orolig igen. När det bara var några meter kvar så kom en avsats och om inte kameramannen på backen sagt hur jag skulle göra så hade jag haft riktigt svårt att komma ned. Kursen gav mig mer självförtroende och kunskap i ämnet och nu är jag bara orolig för i vilka våghalsiga moment nästeschefen eventuellt vill att jag ska tillämpa de nyvunna kunskaperna.
Efter att vi hade kommit tillbaka till lokalen, ätit och andra anföranden hållits, så kom en för mig stor höjdpunkt. Nämligen utnämnanden av nya aktivister. Jag har faktiskt inte tidigare blivit utnämnd och tilldelad en aktivistpin, trots att jag faktiskt på sätt och vis uppfyllt kraven – anledningen till detta är dock främst min egen då jag bland annat missade förra årets upplaga av Organisationsdagarna.
Kamraterna från nästet hejade på ordentligt när Simon Lindberg kallade upp mig på scenen, jag kände mig faktiskt väldigt rörd och det av flera anledningar. Lindberg är en person jag verkligen högaktar och att få stå där och mottaga aktivist-pinen är helt enkelt oslagbart. Jag kan enbart jämföra glädjen och stoltheten med känslan jag känt när mina barn kommit till världen, helt otroligt och nästan utomvärldsligt. Att jag lyckats nå till den nivån i Nordens enda verkliga kamporganisation.
Senare hölls det samtal långt in på kvällen. Det är alltid intressant att språka med kamrater då vi är från såpass olika förhållanden, klimat och ekonomisk bakgrund. Ja, när det helt enkelt finns olika socioekonomiska faktorer och erfarenhet. Man blir förvånad över den offervilja och fanatism som andra delar och det är så oerhört skönt att det inte bara är Fredrik Vejdeland som hellre skjuter sig än att bli en ”normie” – vi är hundratals och kanske rentav tusentals.
På morgonen efter skulle det hållas träning och boxning innan Organisationsdagarna skulle avslutas. Jag är själv skadad och i dålig form och chefen sade, otroligt nog, att jag inte behövde deltaga på grund av mina problem. Självklart skulle jag delta, bara jag inte behövde springa skulle det nog gå bra ändå.
På långa rader ställdes det upp till träning och han som höll i träningen sade att som vi alla vet så fryser inte motståndsmän och därför så ska samtliga ta av sig på överkroppen. Man hörde någon säga någonting i stil med: ”Så fan heller!” De deltagande kvinnorna fick dispans och kunde träna med kläder på.
Något som verkligen slog mig här var att alla, förutom en i riksledningen, var på plats för träningen. De stod uppställda med oss aktivister och medlemmar, axel mot axel. I bar överkropp utan att frysa så lade de sig ned på asfalten och gjorde armhävningar, sit-ups, sprang och utförde andra övningar. Dessa är verkligen ledare i klass med de gamla svenska krigarkungarna och andra som ledde från fronten och med idealism – de är ta mig fan det bästa ämnet av vårt folk idag! Jag funderar fortfarande över om det finns några så kallade folkvalda som är folkliga och visar ledaregenskaper som dessa herrar. De skulle ju aldrig oheligt kalla sig för svetsare bara för att de tagit en två veckors kurs på ABF.
Nu var det äntligen dags för fight! Jag hade länge velat möta Martin Saxlind, han är välkänt stark och duktig på att slåss – att jag nu var skadad gjorde mig bara mer angelägen över att möta någon som är bättre än mig – då jag visste att jag inte skulle klara av att gå många rundor utan jag istället ville lägga all energi på en enda runda och mot någon som är min överman. Otroligt nog så fick jag honom i lottningen, vilket jag först kände mig lite lätt ängslig över, att nu jävlar kommer jag få ont, men glädjen över att få denna utmaning vägde ändå mycket tyngre.
Det hela gick snabbt, 28 sekunder tror jag och jag vet att jag iallafall fick in en ganska bra träff på hans vänstra ansiktssida. När jag låg ned på backen och kunde konstatera den förlusten som jag visste var oundviklig, så kunde jag ändå känna att jag hade presterat bra. Martin hjälpte mig upp och gav mig en kamratlig halvkram, jag hoppas att jag på något vis gav honom en match och att den ronden kändes, kanske inte lika mycket som för mig, men ändock att man märktes av som en bra motståndare.
Det som främst står klart för mig just nu är att vi kommer kämpa ännu hårdare det kommande året. Mer propaganda, fler aktioner och ännu fler käppar i hjulet för folkförrädarna. Det och att jag nu mentalt har ställt in mig på att jag under nästa upplaga av Organisationsdagarna vill slåss mot Pär Sjögren som vann årets boxning.
