Ursprungligen publicerad på Nordfront.dk.
För drygt 8 månader sedan lämnade jag tillfälligt kampen, min familj och min vardag för att avtjäna ett fängelsestraff för ett brott jag blev oskyldigt dömd för. Jag släpptes nyligen och är nu tillbaka hemma med min familj som en starkare och klokare människa.
En sak man verkligen får lära känna i fängelset är systemets paranoida förhållande till nationalsocialismen och de som kämpar offervilligt för kampen. Redan innan mitt fängelsestraff startade yttrade sig systemets paranoia när normal praxis frångicks genom att jag blev placerad i ett högriskfängelse istället för på en öppen anstalt. Högriskfängelserna är under ordinära omständigheter menade för de som ska avtjäna 5 år eller mer.
Ganska snart efter min ankomst till Kragskovhedefängelset fick jag besked om att jag nog inte ska räkna med att bli utsläppt på varken permission eller skyddstillsyn, vilket ytterligare pekar på systemets paranoia gentemot nationalsocialismen och hur man behandlar folk med obekväma åsikter annorlunda. Kriminalvården och polisen tyckte att det skulle vara för farligt att ha mig på fri fot och därigenom ge mig möjlighet att radikalisera vita ungdomar, så de bestämde sig för att jag istället för att avtjäna halva mitt straff och sedan få en villkorlig frigivning, skulle jag sitta inlåst under hela strafftiden, under alla 8 månader.
Just systemets paranoia över nationalsocialism och radikalisering var också det som medförde ytterligare flera onormala åtgärder under min fängelsevistelse, då Kriminalvården, på initiativ av PET (Danmarks motsvarighet till SÄPO, red.anm.), placerade mig på en i stort sett helt svart avdelning, där jag tillsammans med en enda annan vit man fick sitta av mitt straff med 10 rasfrämlingar. Varför ska det vara så att en chef i en organisation som har som målsättning att utvisa majoriteten av rasfrämlingarna från Norden måste sättas ihop med en sådan övervägande andel rasfrämlingar? För att PET vill ha det så, det var svaret från Kriminalvårdens personal.
Kanske ville de att jag skulle inse att araber och afrikaner faktiskt är bra människor att umgås med, eller att jag skulle bryta ihop, sticka svansen mellan benen och svika kampen så jag kunde få hjälp av PET. Inget av det hände dock.
När man står fast vid sina ideal för sig själv, såväl som mot sina fiender, stark i tron att nationalsocialismen måste vinna, och även kommer att vinna om de vita människorna ska ha en framtid, då utstrålas en styrka som i mitt fall tycktes få PET att så småningom ge upp sin förhoppning om att lyckas avradikalisera mig och rasfrämlingarna på avdelningen att respektera mig, trots att jag inte på något vis dolde Motståndsrörelsens politiska mål när det kommer till invandring och repatriering. Min fängelsetid med rasfrämlingar gick förhållandevis problemfritt, men det var ändå välkommet när jag flyttades till ett annat fängelse efter att ungefär halva min strafftid var avtjänad.
Jag vet inte om det berodde på platsbrist eller för att Kriminalvården och PET hade lättare att övervaka mig i ett nyare fängelse, men jag flyttades till Enner Mark-fängelset. Här visade sig systemets paranoia ytterligare en gång när jag fick mina medhavda böcker beslagtagna, böcker som jag haft med mig i det tidigare fängelset. Det fanns också ett mönster att skönja i att Kriminalvårdens ena hand inte hade en aning om vad den andra handen höll på med, och även den tidigare ansträngningen att isolera mig från andra vita misslyckades när jag nu hamnade på en helt vit avdelning i Enner Mark-fängelset.
Om systemet varit oroligt för radikalisering av andra vita hade de nu på allvar skjutit sig själva i foten. Under otaliga samtal med mina nya tillfälliga samboende mötte jag stora sympatier när det kom till nationalsocialismen, både det samlande begreppet i sig och de enskilda politiska åsikter som inryms. I stort sett alla jag pratade med bar på en stor oro runt både folkutbytet och hbtq-agendan.
Jag lärde mig dock också att genuint förstå att nationalsocialism kräver en personlighet grundad i värden som är sällsynta hos den moderna människan av idag. Kan man som modern människa med en förgiftad modern värdegrund kalla sig nationalsocialist och förvänta sig att kunna förändra världen? Eller kan bara en rörelse bestående av sanna nationalsocialister med instinkterna intakta föra denna ödeskamp?
Motståndsrörelsen lyfter ofta fram tre ideal; trohet, ära och styrka. Olika människors förståelse av till exempel ära beror dock på deras värdegrund. Vissa människors heder är kopplad till liberala värderingar, medan nationalsocialisternas heder är kopplad till den nationalsocialistiska värdegrunden. För nationalsocialisten betyder ära trohet mot de ideal, som för honom är naturliga och genom historien har säkerställt hans folks välstånd och storhet. I varje fråga i livet navigerar nationalsocialisten efter äran som mål när han ska agera i förhållande till idealen och det är det som skiljer oss från det ”vanliga” moderna folket och de som helt enkelt kallar sig nationalsocialister utan att kanske egentligen vara det fullt ut.
Vi och dom! Lika farlig som det pågående folkutbytet är den vita delen av befolkningen som inte ens förstår att de leds av främmande ideal. I samtal med mina rumskamrater i fängelset, precis bakom insikten om det pågående folkutbytet, lurade impulser för eskapism, individualism och anarkism; främmande instinkter i ett förgiftat modernt sinne.
Jag har nu blivit frisläppt efter att ha avtjänat mitt straff och på många sätt är jag tillbaka i ”friheten” som en stärkt människa. Jag ägnade tiden åt att läsa Alfred Rosenbergs ”Mythus”, samt hans politiska dagbok, jag lärde mig olika maskinkunskaper på arbetsplatsen, jag förbättrade min fysik på gymmet, men min största vinning var den enkla insikten om att ingen människa kan vinna sin frihet ledd av främmande ideal. Vi måste individuellt och kollektivt lägga vår inlärda småaktighet bakom oss och sträva efter högre ideal; en sannare moral för de fantastiska människor som vi naturligt är.
Med denna vetskap, om att så många står så långt ifrån vår sanna moral som nordiska män och kvinnor, återupptar jag nu mitt arbete i Nordiska motståndsrörelsen. Den kommande tiden kommer jag göra det med ett ökat fokus på trohet, ära och styrka i förhållande till högre ideal, både externt och internt inom organisationen.
