För att beskriva ett problem som finns inom den nationella sfären, tänkte jag använda mig av en klichéartad liknelse som vi i detta fall kan kalla för “det nationella isberget”. Det lilla som kan betraktas ovan ytan består av den andel nationella som är organiserade och aktivt kämpar för folkets överlevnad. Men under ytan vilar en mycket större massa, isolerade från att synas av dem som befinner sig ovan. Hade hela isberget dragits upp ur djupet och visat sig som en enhet hade det visat sig mäktigt och lämnat ett betydligt kraftigare intryck hos betraktaren.

Var vill jag då komma med detta? Jo, den massa av nationella som befinner sig “under ytan” känner sig som en del av isberget och dess storhet, men är i själva verket fullständigt osynliga och irrelevanta i fråga om att lämna ett avtryck. Dessa nationella jag talar om är de som inte organiserar sig av olika anledningar och ofta inte ens gör något på ett individuellt plan. I de fall där ren feghet inte utgör orsaken till denna inaktivitet och isolering, så beror det oftast på villfarelser.

Dessa villfarelser bygger inte sällan på direkt fientlig propaganda och ryktesspridning, skapat i syfte att skada rörelsen och avskräcka potentiella rekryter från att närma sig organisering.

Vilket leder mig till huvudämnet för denna artikel, där jag tänker bemöta en ganska ihärdig sådan villfarelse riktad mot Nordiska motståndsrörelsen. Den som handlar om att individuell frihet inte existerar inom organisationen, och att man kontrolleras under slav- eller sektliknande förhållanden.

De flesta som läser denna artikel är säkerligen fullt medvetna om det löjeväckande och osanna i dessa påståenden, men i min erfarenhet är det en ganska vanlig föreställning bland utomstående, till och med bland vissa “nationella”, varför jag ser det som befogat att bemöta detta. Jag kan själv något skamligt erkänna att jag till viss del hyste några av dessa illusioner innan jag närmade mig rörelsen. Dessa krossades dock väldigt snabbt så fort jag började lära känna medlemmar.

Om vi börjar med att bemöta påståendet att man kontrolleras som i en sekt, som ofta brukar uttrycka sig i saker som att det är förbjudet att någonsin äta mat som inte härstammar direkt ur den nordiska myllan (att äta pizza är belagt med dödsstraff), blir beordrad om hur man ska hantera varje aspekt av ens liv och beteende med mera, så ser verkligheten klart annorlunda ut.

Givetvis finns det regler att följa och handlingar som anses vara oacceptabla, men dessa är inte på något vis överdrivna eller integritetskränkande. Det handlar snarare om att medlemmar inte skall agera på ett sätt som starkt går emot den världsåskådning som förespråkas av organisationen. Detsamma kan sägas om vilken politisk eller ideologisk rörelse som helst. Om då reglerna går i linje med ideologin, så är det lika naturligt som självklart för medlemmar att följa dessa. Om man exempelvis har ett starkt behov av att injicera heroin i kroppen, så har man inte i rörelsen att göra till att börja med, helt enkelt.

Tycker man att sådant är “sektliknande” så hoppas jag att man applicerar samma tänk på vilken arbetsplats som helst, som har massvis av förhållningsregler att följa, och avstår från att arbeta av samma skäl. Det gäller att vara konsekvent! Men gå då inte till soc eller A-kassan heller, de har också en massa regler.

Då kan vi också passa på att bemöta påståendet om “individuell frihet”, som ofta uttrycker sig i tron om att man inte tillåts att ha en identitet eller ett liv utanför organisationen, där varje tanke och handling som inte bokstavstroget härstammar ur Mein Kampf betraktas som högförräderi. Detta är inte heller sanning.

Om man besöker ett större event i Motståndsrörelsens regi, som Nordendagarna, är det svårt att inte slås av mångfalden av olika personligheter som samlas där. Folk från vitt skilda samhällsklasser med olika identiteter i ett åldersspann som sträcker sig från tonåren till 90-årsåldern. Denna blandning av människor med sina olikheter förenas av något som är mycket större och viktigare än alla dessa olikheter kombinerat: Nationalsocialismen.

Denna samhörighet för dem närmare varandra än närheten man kan finna bland Svenssons som delar exakt samma intressen med sina massproducerade NPC-identiteter. Enligt min tolkning så bär denna nationalsocialistiska samhörighet med sig resultatet att man har en betydligt större acceptans och förståelse för varandras olik- och egenheter, jämfört med vad som går att återfinna utanför denna gemenskap. Jag skulle nästan vilja gå så långt som att påstå att det därav finns större individuell frihet inom Motståndsrörelsen än det gör i den pseudotoleranta demokratin, vars enda “friheter” tycks kretsa kring att få vara ett dekadent hjon som spyr ur sig värdegrundsfloskler memoriserade ur kulturmarxismens bilderböcker för svagbegåvade, men gud nåde den som uttrycker ett sunt ideal i detta förljugna och dödsrosslande kloaksamhälle. Frihet verkar bara finnas för dem som tycker exakt likadant som makthavarna.

Inom organisationen kan i många fall individuell särart komma att nyttjas och tas tillvara på i kampen, antingen direkt eller indirekt. Jag tänkte avslutningsvis ta några exempel på hur detta kan komma till uttryck. Här väljer jag att vara jävig och belysa personer från mitt egna näste, Näste 6, som dessutom råkar vara ganska utmärkande i fråga om detta.

Näste 6 har ofta kallats för medie- och kulturnästet med anledning av att vi har flertalet medlemmar som är mycket kunniga och skickliga inom dessa områden. Det handlar om allt från IT-kunskaper och medieskapare till skribenter och kulturkännare. Jag tänkte här ge två exempel från den sistnämnda kategorin.

Kulturbunkern är webb-TV med kulturell inriktning, som oftast berör filmvärlden. Här har vi ett exempel på två starka personligheter från Näste 6 med ett djupt intresse och enorm kunskap i fråga om kultur, som i detta format får ett utlopp för detta som de förmodligen inte hade haft utanför rörelsen. Dessutom är deras särintressen till gagn för rörelsen, då det sänds via dess kanaler och därmed blir en form av propaganda som kan locka in folk i organisationen.

Samma sak gäller podden Urkult, där jag själv medverkar, där medarbetarnas nästintill autistiska intressen för subkulturell mörk musik som svartmetall får ett utlopp på samma sätt. I båda fallen så har vi här kvitton på att man inte bara accepteras för sina specialintressen och personligheter, utan får kanaler och möjligheter att utnyttja dessa på mycket givande sätt som svårligen hade uppnåtts i andra sammanhang.

Nu kanske det genom artikelns innehåll framstår som att Motståndsrörelsen består av excentriska personer med svåra specialintressen. Detta är såklart också långt ifrån sanningen och faller inom ramen för ytterligare en myt sprungen ur våra fiender. Det abstrakta och världsfrånvända i detta påstående blir snabbt uppenbart och tydligt när man vänder blicken mot rörelsens aktivistkader, som uteslutande består av en morsk och rakryggad spjutspets, som är allt annat än ”kufisk”. Ett av skälen till att många inte tar första steget att närma sig rörelsen är ju just för att aktivisterna som syns i propagandan ger ett så starkt intryck att många känner att de inte lever upp till den bilden, och kanske rent av får mindervärdeskomplex. Men, sanningen är alltså att det finns många olika roller att fylla, något som borde vara tydligt efter att ha läst den här artikeln.

Du som sitter hemma och läser detta, och är nervös inför att ta det första steget av ovan nämnda anledningar, vad har du kvar att skylla på? Anslut dig och bli en del av gemenskapen!