Fiendestatens folkförakt
Efter att en ung Hitler anlänt till Wien började hans sociala analys över staden ta form. Den redan då mångkulturella staden hade en hel del sociala problem. Framför stadens myndighetsbyggnader drev horder av arbetslösa omkring samtidigt som gränder och mörkbelagda områden beboddes av hemlösa.
Detta resulterade i att Hitlers syn på begrepp så som välgörenhet och folkgemenskap fick sin grund i de upplevelser han fått från staden. Upplevelser som tillkommit efter att författaren själv blev en del av huvudstadens socialt utsatta. Några som dock inte delade Hitlers upplevelser var stadens elit. Hitler påstod att de styrande i Wien totalt saknade förståelse för den sociala frågan. Detta då de själva aldrig blev utsatta på det sätt som många av stadens invånare varit.
Den, som inte själv känner ormen klämma om sin hals, kommer aldrig att göra bekantskap med dess gifttänder. I annat fall blir resultatet endast ytligt svammel eller förljugen sentimentalitet. Båda är skadliga. Det ena, då man aldrig förmår tränga till problemets kärna och andra, då man förbigår det väsentliga. Jag vet inte vad som är mest ödesdigert: ett nonchalerande av den sociala nöden, som majoriteten av de av lyckan gynnade och de, som själva arbetat sig upp dagligen ses göra, eller den lika högmodiga som ofta påträngande taktlösheten och det alltid nådiga sättet att vara nedlåtande, som vissa modedockor i kjolar och byxor visar, vilka ”känner med folket”.
Hitler, 2020, s. 33
Ett nationalsocialistiskt alternativ
För att lösa detta problem som både Hitler och det tyska folket blivit utsatta för krävdes det enligt författaren ett nytt och revolutionärt tankesätt. Detta tankesätt var uppfattningen att hjälpandet av dem i nöd inte handlar om vänlighet utan om att skipa rättvisa inom folket.
Att en social verksamhet inte har något som helst att göra härmed och framför allt inte får framställa några anspråk på tacksamhet, då den ju inte ska utdela nådegåvor utan skipa rättvisa, har sådana människor mycket svårt att få klart för sig.
Hitler, 2020, s. 33
Att skipa rättvisa inom folket är dock ingenting som kan göras i ett vakuum. De som ska skapa denna rättvisa behöver egenskaper och förmågor som många gånger inte existerar i vårt liberalmarxistiska samhälle. På grund av detta kom författaren fram till två olika förutsättningar som måste råda om ett bättre samhälle ska vara möjligt.
Redan då insåg jag, att här kunde bara två vägar leda till det mål, som utgjorde en förbättring av tillståndet: Djupaste sociala ansvarskänsla för åstadkommande av bättre underlag för vår utveckling, kombinerat med hänsynslös beslutsamhet vid utrotandet av obotliga cancersvulster.
Hitler, 2020, s. 37
När väl Hitler hade förstått att den sociala verksamheten ska handla om rättvisa och inte om vänlighet, samt att det krävdes ansvarskänsla och beslutsamhet för att få denna rättvisa började bitarna falla på plats. Författaren avslutar sitt resonemang med att den betydelselösa välgörenheten måste underkasta sig den nationalsocialistiska folkgemenskapen om hela folkets existens ska kunna säkras.
Uppgiften för den sociala verksamheten kan aldrig någonsin vara den lika löjliga som meningslösa och slentrianmässiga välgörenheten, utan endast genom avlägsnandet av sådana fundamentala brister i organisationen av vårt ekonomiska och kulturella liv, som annars måste leda eller åtminstone locka till vissa individers utplåning.
Hitler, 2020, s.38
Källförteckning
Hitler, A. (2020). Min kamp (första upplagan s. 32-38). Greenpilled förlag
