Ursprungligen publicerad på Nordfront.dk.
Mina nästan sex år i kampen, både som aktivist och senare som chef först för ett näste och nu den danska grenen, har lärt mig mycket om det danska folkets upplösning och splittringen i den nationalistiska miljön. Klyftan mellan vanliga danskar är avgrundsdjup, en avgrund som bara på några få ställen kan överbryggas av svaga broar som bildats av själviska konsumentintressen eller naiva föreställningar om parlamentariska lösningar.
Avgrunden är djup och broarna över den måste sträcka sig ännu längre för att nå till nationalisterna. De ”vanliga” danskarna som helt enkelt följer med strömmen tycks för varje dag komma längre och längre ifrån varandra. I ett samhälle där den förda politiken uteslutande och helt och hållet leder till en förintelse av folket, följt av ett utmattningskrig mot moralen och de naturliga värdena, skulle en uppdelning i två läger vara en helt naturlig utveckling. Vi och de. Vi som kämpar och står för bevarandet och de som med sin oupplysta och naiva röst samt sitt engagemang i människofientlig politik möjliggör förstörelsen.
Men utvecklingen av den naturliga kraftmätningen har saboterats av just den orm som borde vara i allas blickfång, nämligen kulturmarxismen i kombination med liberalismen och dessa doktriners utplåning av folkets själ och rötter i syfte att binda samman människor kring internationalistiska, konsumtionsinriktade och antihumanistiska behov och bekymmer. Detta judiska sabotage har drivit in en kil och skapat en klyfta även mellan nationalister. En klyfta som sedan skapar splittring och ett hav av nationalistiska identiteter som konsumeras snarare än levandegörs, vilket resulterar i att nationalismens själva kärna; organisering, förkastas till förmån för själviska intressen.
Jag har hört nationalister säga att de inte behöver någon annan organisering än den de får genom sig själva och några få kamrater som arbetar i det dolda. Att man inte vågar eller är ovillig, båda grundade på feghet, att ställa upp eller förknippas med en nationalistisk eller nationalsocialistisk organisation. Att man inte tror på aktivismens effekt i förhållande till makthavarna. Eller att man inte tror att man är tillräckligt bra för att vara en del av Motståndsrörelsen. Ursäkterna är många och alla beror på att vi inte har kunnat förstå att vi inte har tid eller råd att sätta munkavel på oss själva eller darra av rädsla för att behöva leva upp till högre standarder eller stå upp för våra egna övertygelser.
Ingen vet hur framtiden kommer se ut, men vad som är säkert är att det kommer bli mycket värre innan det blir bättre. Ingen kan veta om det kommer en nästa Covid-våg och om vår folkfientliga regering, med drakoniska speciallagar i högsta hugg, skickar sina lakejer till våra hem för att köra oss till interneringsläger, det är dock en möjlighet som skulle kunna bli verklighet. Ingen kan veta om den nuvarande inflationskrisen kommer att leda till total ekonomisk kollaps och fattigdom, vilket blir gnistan till ett raskrig där miljoner rasfrämlingar väljer att gå ihop och komma till ditt vita samhälle för att lägga beslag på dina resurser, men det är också en möjlighet. En sak är säker, det kommer att bli värre och det kommer inte att bli bättre förrän Nordiska motståndsrörelsen tar makten i Norden.
I egenskap av nationalist som inte är rädd för att föreställa sig utan också se de värsta tänkbara utgångarna för vårt folk och land anser jag att man måste förbereda sig på de värsta scenarierna, åtminstone mentalt. Hoppas eller tror jag att vi kommer att hamna i tvångsinternering eller raskrig? Nej, det gör jag inte. Tror jag att vi kommer att undvika en förödande ekonomisk kollaps och att företrädarna för Nordiska motståndsrörelsen kommer att bjudas in i lugn och ro till maktens salar? Nej, det tror jag inte heller. Framtiden kommer förmodligen att ligga någonstans i mitten, men en sak är säker. Det kan bara finnas en organisation som kämpar för Nordens framtid, allt annat innebär splittring och förlorade ansträngningar. Endast en stor organisation som Nordiska motståndsrörelsen kan stå fast för våra värderingar och våra familjer, medan våra soldater utkämpar den aktivistiska och politiska kampen mot ett maktvälde som annars kommer att krossa mindre oorganiserade grupper och utöva förmyndarskap över alla när väl den dissidentidentiteten har neutraliserats.
Vår kamp behöver inte små spridda nationalistiska grupper utan kontakt med varandra och utan övergripande ledarskap. Vi behöver inte feghet hos våra män som gömmer sig i skam inom familjens sköte medan landet brinner utan att våga ta några risker. Vi behöver inte ”irony bros”, defaitister, lama provokatörer eller människor som sticker folk i ögonen med digitala petitioner eller medborgarförslag till politiker som gång på gång bevisar att de inte bryr sig om vare sig folket eller folkstyret.
Å andra sidan behöver människor inte heller nödvändigtvis vara välutbildade aktivister med kroppar av granit när de ansluter sig till Motståndsrörelsen. Både fysisk och ideologisk träning kommer att äga rum också efter rekryteringen. Det viktigaste vi behöver är att vi nationalister håller ihop och inser att det bara kan finnas en kamporganisation och att alla har en vilja att förändra och förbättra samhället såväl som sig själva.
En del nationalister som jag har talat med säger att de känner till Nordiska motståndsrörelsen och att de är medvetna om samhällets förfall, men att de väntar med att ansluta sig tills ”skiten träffar fläkten” på riktigt. Det är en naiv idé att tro att man kan komma till mönstring i sista timmen och förvänta sig att bli inlemmad i en sammanhållen kår utan att ha bevisat sin förmåga. Återigen anklagar jag en världsförgiftande strömning som står i skarp kontrast till nationalsocialismens kollektivism; individualismen. Den individualistiska tanken och föreställningen att man redan har förtjänat respekt, enbart på grund av sina egna tankar om sig själv. Men när sirenen väl ljuder måste man veta att man inte bara kan promenera in i en organisation och åtnjuta samma respekt som de medlemmar och aktivister som ägnat åratal åt att bygga upp den.
Nordiska motståndsrörelsen är inte bara en politisk organisation utan också en gemenskap. En vit gemenskap där kamratskap, självförbättring och kåranda, samt vänskap, kärlek och identitet är lika viktiga som den dagliga politiska aktivismen. Det är gemenskapen som ger ramarna för kampen, och i kampens värsta fall blir gemenskapen din säkerhet, medan den i bästa fall blir din gemenskap, parader och fester och i slutändan skaparen av hela ditt folks världsbild.
Ingen vit kvinna eller man som har sin vita identitet intakt, liksom viljan och förmågan att arbeta för en bättre framtid för sitt folk, ska förvägras sin del av en vit gemenskap. Ansök därför redan idag.
