Nordiska motståndsrörelsen anordnade återigen en utflykt till nationalparken Jotunheimen i Norge, känd för sitt magnifika bergslandskap, sina gamla glaciärer, sina häftiga bergsryggar och toppar och sina oförutsägbara väderförhållanden året runt. Gruppen, som bestod av medlemmar och sympatisörer, satte som mål att erövra två toppar över 2200 m inom två dagar, ett mål som visade sig vara mer utmanande och ansträngande än väntat, särskilt för dem som inte har någon tidigare erfarenhet av liknande expeditioner.

Vi anlände till Jotunheimen sent på torsdagskvällen efter en lång bilresa under en stark sommarsol. När vi gick in i denna nordiska alpina enklav och började stiga i höjd sjönk temperaturen och luften blev kyligare och renare. På en höjd av cirka 1200 m, i centrala Jotunheimen, var vår bilresa över och vi slog läger nära en sjö som tycktes fungera som en reservoar för det kalla och kristallklara vattnet som forsade ner från bergen som en högljudd och mäktig fors, innan den med okontrollerad kraft häller ned i en djup klyfta och ned till slätterna nedanför, där den har gett liv åt de outtröttliga norska bönderna sedan deras förfäder bestämde sig för att plöja dessa ogästvänliga marker för århundraden sedan.

Vi sov nöjda då vi visste att väderförhållandena för morgondagen skulle vara gynnsamma, utan stekande sol eller kraftigt regn. Vi hoppades bara på att topparna skulle vara fria från moln när vi skulle närma oss dem.

Tidigt nästa dag var gruppen redo att bege sig. Vi kunde redan se vårt mål för dagen, den svindlande toppen av Store Smørstabbtinden på 2208 meter, fri från moln! Vår campingplats låg i ett litet plan både långt och nedanför platåerna väster om berget och från vår position syntes bara toppen. Vi studerade kartan och kom överens om en rutt som skulle kringgå de mycket branta och farliga delarna men som skulle lägga till några extra kilometer på vår vandring.

Vi följde den mäktiga forsen upp till första platån där vi kunde undersöka landskapet bättre – och vilket landskap det var! På vår högra sida kunde vi se höga och vertikala klippor som stödde Smørstabbsglaciärens östra gränser och genererade många spektakulära vattenfall som försörjde forsen vi följde från början. Framför oss stod Smørstabbtinden massiv, stolt, åldersslös och likgiltig för oss som såg ut som dvärgar omgivna av jättar!

Vackra, branta och otillgängliga (för dåligt utrustade amatörbergsklättrare som oss själva) toppar ansluter till den högsta toppen – vårt mål – med knivvassa bergsryggar mot söder, och i norr kröker vårt berg ned sig mildare, jämnare, snötäckta toppar som vi skulle behöva gå rakt under för att nå det sista platta området innan den sista klättringen till toppen. Vi tog oss längs samma flod tills vi slutligen kom till dess källa, bergssjön på basen av Leirbrean-glaciären.

Denna glaciär är verkligen extraordinär. Glaciären hänger nedför en halvcirkelformad bergsrygg, klättrar till nästan 2000 meter, precis under vår topp, och utstrålar en fascinerande blåaktig färg. Kall, avlägsen, ogästvänlig och magisk, den sträcker sig som ett hav av is runt Smørstabbtinden och tillåter endast en relativt liten och brant stenig korridor till toppen. Glaciärsjön var helt frusen och hela landskapet var utspritt med stora öar av sensommarsnö som vi var tvungna att korsa över många gånger och som blev bredare och längre medan vi kom högre.

Vår orienteringsförmåga sattes på prov eftersom vi var tvungna att ändra vår rutt ett antal gånger för att undvika lömska korsningar över bäckar uppsvällda av rikligt med regn och glaciärvatten och snötäckta fläckar undergrävda av vatten som rinner under dem – vilket vi kunde höra men inte se – och som lätt kunde kollapsa under vår tyngd. Medan vi klättrade högre blev landskapets vidd, grovhet och ensamhet klar för oss.

Vägen var sedan länge borta från vår syn. Det fanns inga stigar utan sporadiska fläckar av stenar som klumpigt byggts av vandrare som kunde ge en grov orientering. Utan nytta för oss dock, eftersom de vanliga vägarna fortfarande var blockerade av vatten och snö och nya måste göras. Det fanns inga hus, inga människor, inga tecken på civilisation så långt ögat kunde nå. Terrängen var full av svarta och gråa stenar av alla möjliga storlekar och former, brutna av vita snöfläckar vilket gav oss en avlastande komfort när vi korsade dem eftersom de var mycket bekvämare att gå på.

Otaliga små och större bäckar överförde vatten från de snötäckta topparna och glaciärerna genom detta Mars-landskap ned till lågländerna, oförutsägbara och ständigt flödande.

En kuslig, mystisk tystnad dominerade landskapet, förstärkt av den fantastiska synen av gigantiska vertikala toppar som reser sig runt oss. Trots all sin kraft och dramatiska stränghet inspirerade bergen oss med en känsla av tröstande sinneslugn och lugn vakenhet som är omöjlig att beskriva med ord eller fånga på bild. En sann pilgrimsfärd till Nordens gudars sista boning.

Inom några timmar nådde vi slutstoppet före toppen. En platt del av bergsryggen mellan vår topp och grannberget. Vi gjorde en paus för att hämta andan, vila benen, fokusera våra sinnen och planera för den sista uppstigningen. Toppen av Smørstabbtinden reste sig nu som ett mytologiskt monument 200 meter över oss. Denna häpnadsväckande pyramidiska formation kan endast bestigas vid dess norra sida. Väster och österut finns nästan vertikala klippor många hundra meter höga från glaciärerna nedanför och södra sidan, nästan lika brant, leder till nästa topp (Sokse 2189m) via en bokstavligen knivskarp ås som lämpligen heter ”Kniven”.

Den enda vägen upp till toppen skulle erbjuda oss det som var för mig, den mest spännande delen av vår vandring, klättring! En brant vägg, cirka 150 m hög, tornade sig framför oss som skulle kräva goda klätterkunskaper, balans och behärskning – och givetvis användning av båda händerna. Det är den typen av klättring som ligger på gränsen för teknisk klättring, lite brantare och det skulle vara omöjligt att klara sig utan rep, selar och annan bergsklättringsutrustning. En riktig utmaning som skulle testa oss både fysiskt och mentalt. Vi drev på med fokus och uthållighet och klarade det tryggt och nöjt.

Några hundra meter av en mildare stigning skiljde oss nu från toppen, nu berodde allt på vädret. Att ta sig till toppen i ett dimmoln är för farligt för sådana vassa, smala och lömska toppar. Orientering är nästan omöjligt om man inte känner till området som sin handflata, sten för sten, annars kan risken att gå vilse och gå ned mot fel sida vara det sista man gör. Vi var oroliga. Under vår klättring kunde vi se mörka moln täcka toppen. En bitter besvikelse höll på att ta över. Har vi kommit hela vägen hit bara för att missa toppen?

Nej! Den förste i vår grupp bar på sina armar de rätta symbolerna som verkar fungera som en ceremoniell nyckel i dessa berg. Gudarna som vaktar topparna kände igen dem och släppte igenom oss. De mörka molnen skingrades och den strålande solen lyste upp toppen. Vi var där!

En vänlig bris svalkade våra överhettade kroppar och utsikten var häpnadsväckande. Omöjligt att fånga på bild och meningslöst att beskriva med ord. Man måste vara där för att förstå.

Nedstigningen av den vertikala väggen var farligare än uppstigningen. Gruppen behöll lugnet och tog sig ned utan problem och olyckor. Inga kängor eller händer tappade greppet och inga stenar föll på våra huvuden. När vi vandrade bort från pyramiden förändrades vädret och regnet började falla. Gudarna gav oss fönstret vi behövde, men det var det.

Under resten av vandringen skulle vi ”njuta” av bittert fjällväder. Regn, dimma och gråhet. Vi planerade om vår rutt ned eftersom vi kunde se en korsning över en flod som vi hade undvikit under vår uppstigning. Det var brantare men möjligt och sparade oss ett par jobbiga kilometer. Resten av vägen var lång men säker och förutsägbar. Vi var nöjda med vår framgång och inget annat spelade någon roll. Vi studerade landskapet ännu en gång och försökte ta in det och etsa in det i vårt minne, både vyerna och känslorna som det väcker, oförglömliga!

Några timmar senare var vi i vårt läger. Vilar, äter och förbereder för vårt nästa äventyr dagen efter då vi skulle bestiga Galdhøpiggen som på 2469 meter är den högsta toppen i Norden.

Nästa morgon åt vi en snabb frukost och körde till vårt mål, fjällstugan under Galdhøpiggen. Denna vandring skulle vara mindre utmanande och äventyrlig men mer fysiskt krävande eftersom stigningen är cirka 1 400 m jämfört med cirka 1 000 m dagen innan.

Skandinaviens högsta berg lockar många besökare och de konventionella vägarna till toppen kan vara välbesökta. Att möta färgglada skaror av människor är inte vad vi letade efter i vårt bergsäventyr och det kan nästan förgifta upplevelsen. Å andra sidan uppskattar vi friluftsmänniskor som söker sig till bergen och hellre svettas och stönar på Jotunheimens branta sluttningar av skäl som vi delar, än att ”vila” och ”slappna av” nere vid slätterna från sina livsrutiner.

Dessutom, att bestiga det högsta berget i norr innehåller en ideologisk och andlig symbolik som väcker en oförklarlig attraktion att erövra den heliga toppen, liknande våra ansträngningar för att erövra oss själva och våra individuella och gemensamma mål.

Med dessa tankar i huvudet och blandade känslor började vi vår vandring. Vägen till toppen är nästan en oändlig uppförsbacke med varierande terräng som kommer att utmana även de bäst tränade. De första 700 meterna av stigningen var svåra medan man sicksackar på mycket ojämna och branta stigar som leder bort från den smala dalen nedanför med det måttliga klimatet och landskapet, upp till de första snöiga sluttningarna och glaciärerna i berget som kröns av toppen av Galdhøpiggen.

Så fort vi kom in i den mer alpina miljön vände vädret. Moln och dimma blockerade våra vyer och resten av dagen kunde vi bara njuta av korta glimtar av de spektakulära topparna, bergsryggarna, klipporna och glaciärerna som dominerar nationalparkens hjärta. Den begränsade utsikten har dock sina fördelar. När moln och dimma blockerar horisonten och allt man ser bortom några hundra meter är vithet vänds fokus inåt. Du kan bättre känna rytmen i kroppen som kämpar i uppförsbacke, du kan koncentrera dig på din andning, observera och kontrollera din fysiologi mer effektivt.

På samma sätt förvandlas sinnet – i brist på kraftfull yttre stimuli – inåt till ett tillstånd av alert meditation som är utmärkt för att begrunda och filosofera över små och stora frågor som förbryllar ens tankar. När vi drev på visade terrängens hårdhet sig ännu en gång, precis som dagen innan. Ett främmande och urgammalt landskap där ingenting växer, fyllt med stenar söndrade till alla möjliga storlekar och former av tyngden av de gamla glaciärerna som höll i sig i Jotunheimen långt efter de drog sig undan från Skandinavien. Ett landskap som ständigt förändras av kraftfulla vattenfall och enorma mängder snö som faller varje lång vinter.

Snötäckta backar, som vi var tvungna att korsa många gånger, påminde oss om att sommaren aldrig riktigt kommer till Jotunheimen och att förhållandena här styrs av ett strikt mikroklimat som är specifikt för området och oberoende av vädret och årstiderna nedanför. Vi hade sol, regn och snö – allt inom några timmar och eftersom vädret förändrades snabbt kämpade vi för att hålla ett stabilt humör inom oss.

Vägen till Galdhøpiggen är mycket spektakulär. Vi passerade två toppar över 2000m som stod som landmärken på vägen upp, korsade åsar vars ena sida var en nästan lodrät klippa hundratals meter hög och använde oss av våra händer vid de svåraste passagerna. Stigen var väl markerad och orienteringen var aldrig ett problem ens när vi inte kunde se mer än 30 m framför oss. Vi kunde känna att vi närmade oss toppen, men varje gång vi skulle komma till slutet av vår sikt i den molniga dimman framför oss, dök en ny sluttning upp och när spänningen, förväntan och frustrationen ökade såg vi äntligen det lilla ”monumentet” som markerade toppen.

Gruppen samlades, skakade hand och gratulerade varandra till den lyckade och säkra uppstigningen, stämningen var god då vi alla var nöjda med vår lilla prestation. Rutten ned var händelselös, under liknande väderförhållanden och lättare för nu kunde vi nästan springa ned, glida på de snöiga backarna med lätthet, komfort och ett gigantiskt leende på läpparna.

Som jag skrev tidigare lockar Galdhøpiggen många besökare under sommarsäsongen och vi stötte på några mycket intressanta grupper av människor.

Vi såg familjer med små barn, 5–10 år gamla, som tog sig hela vägen till toppen. Steg för steg, stadigt och långsamt, i regn och snö, trängde de fantastiska ungdomarna upp och klättrade med händer och fötter över stenar som vi bara skulle gå över. Vi hälsade och gratulerade, både föräldrar och barn, för deras häpnadsväckande insats, nöjda med att det fortfarande finns familjer som fostrar unga vikingar, trots degenerationen och frestelserna i medellivet nedanför.

Vi träffade en grupp tonåringar som eskorterade sin modiga vän som gick hela vägen till toppen med rullskridskor bara för skojs skull, som en personlig utmaning. Vissa kanske tycker att det här är lite dumt, men jag kan inte låta bli att beundra den här artiga unge mannens uthållighet, envishet och tålamod. Dygder som är extremt sällsynta nuförtiden, särskilt i ungdomen. Vi vet att han tog sig till toppen och om han läser detta så gratulerar vi honom ännu en gång och uppmanar honom att ansluta sig till oss!

Vi såg idrottare tävla i ett bergsultramaraton. Loppet började vid fjällstugan i Glitterheim på 1384m, upp till toppen av Glittertinden på 2452m, ned till dalen på 1111m, upp till toppen av Galdhøpiggen på 2469 m, ned till dalen igen på 1111 m och uppåt till en platå på 1841 m! Vänligen läs detta igen så att du förstår vilken väldig prestation detta är! Dessa fantastiska män och kvinnor sprang och kämpade upp och ned för bergen med oöverträffad styrka och uthållighet som verkade nästan övermänsklig. En sann elit av idrottare som utövar en sport för adelsmän.

Fjällområdet Jotunheimen är ett spektakulärt monument av äkta nordisk natur. Det fysiska och mentala intrycket det gjorde på mig liknar de bilder som min fantasi skapade i mitt huvud när jag för första gången läste de unika nordiska myterna. De nordiska gudarna och hjältarna kan bara ha fötts i detta landskap och landskapet i sig speglar alla deras egenskaper och krafter. Det är rent, fientligt, dramatiskt och respektingivande. Kallt, oförlåtande, skrämmande och storslaget.

Att vara där anpassar ditt tankesätt och ett primitivt, urgammalt och nästan heligt medvetande uppstår. Ett medvetande dämpat av de oändliga tankarna som ofta överväldigar våra sinnen, men som nu återuppväcks av den magiska styrkan i dessa isolerade berg. Ingen annanstans i Skandinavien är den nordiska själen mer exakt präglad i landskapet och inget annat landskap kan bättre tillskriva den rika, djupa och komplexa helheten i termen nordisk. Vi kände oss hemma!

Kuriosa om Sagasøylen

Det enastående pelarmonumentet Sagasøylen sträcker sig 34 m upp i skyn (ett av de högsta i världen) utanför Elvester hotell, mitt i hjärtat av Jotunheimens nationalpark. Monumentet skapades av den berömda norska skulptören Wilhelm Rasmussen, som vann uppdraget utfärdat av Norges regering 1926, tävlandes mot bland annat Gustav Vigeland. Det var tänkt att bli Norges nya nationalmonument och skulle placeras utanför Stortinget. Rasmussen var professor i skulptur vid norska Statens hantverks- och konstindustriskola från 1921 fram till 1945 och var en av de sista stora mästarna inom europeisk klassisk romanticism.

Han var också en engagerad nationalsocialist och medlem I Nasjonal Samling. Han avtjänade ett fängelsestraff för förräderi efter slutet på andra världskriget. Vid den tiden stod monumentet fortfarande ofärdigt och kastades i någon form av förråd i Oslo, förpassat till glömska på grund av skaparens politiska och filosofiska världsåskådning. Ägarna av Elvester hotell har varit ivriga konstsamlare och efter att av misstag ha återupptäckt delar av pelaren i Oslo återställde de monumentet och placerade den vid sin nuvarande plats 1992.

Pelaren avspeglar centrala delar i Norges historia. Toppen är krönt av kung Harald Hårfagre, symbolen för övergången från ett splittrat land till en enad nation. Vi tycker att det är moderna Oslo och landets parlament som inte förtjänar monumentet, och inte tvärtom. Det nuvarande läget för denna häpnadsväckande del av nationens konst, omsluten av de praktfulla norska fjällen, är ideell och lämplig för syftet den skapades för och symbolismen den bär med sig. Den ska ta sin rättmätiga plats i centrala Oslo igen när landet återupptäcker och återerövrar idealen och andan som monumentet står för.