I september 2021 greps Vyacheslav Matrosov från Vintai i Ryssland misstänkt för mord. Matrosov hade upptäckt att hans vän, Oleg Sviridov, våldtagit hans sexåriga dotter. Sviridov tvingades ut i skogen av Matrosov där han fick gräva sin egen grav och där också hans kropp senare hittades.

När nyheten spreds om vad Matrosov var misstänkt för och varför, växte ett väldigt starkt stöd från folket för Matrosov och en namninsamling startades som krävde att han skulle frias. Matrosov hade gjort vad ”Vilken fader som helst skulle gjort”. Åklagaren i fallet kom fram till att Sviridov inte blivit mördad utan tvingats ta sitt eget liv, varför Matrosov endast kom att åtalas och dömas för att ha assisterat självmord. Matrosov dömdes till 18 månaders fängelse, men blev frigiven redan efter 6 månader.

Fallet med Matrosov väcker två frågor. Var det moraliskt rätt agerat av Matrosov och var det rätt ur ett statsperspektiv? Hämnd är något som ligger djupt rotat inom alla människor. Det är något fundamentalt och naturligt. Det är en mänsklig instinkt. Att förneka rätten till hämnd går mot den mänskliga naturen.

Blir en person utsatt för en orätt behöver personen få upprättelse. Den som har utsatt personen för oförrätten måste straffas. I detta ligger hela personens och personens familjs och närståendes heder som måste få återupprättelse. Den utsatta måste få frid och kunna gå vidare.

Matrosovs sexåriga dotter hade blivit våldtagen vid upprepade tillfällen av en 32-årig man. Det finns inget sätt att urskulda eller förmildra detta. Att det dessutom var en nära vän som fått förtroendet att vara barnvakt gör det ännu värre. Som fader gjorde Matrosov inget annat än sin plikt mot sin dotter och även mot alla andra unga flickor. Självklart var det moraliskt rätt agerat.

Samhällskontraktet mellan stat och individ

Ur ett statsperspektiv blir det dock en svårare fråga. Kan ett samhälle och en stat fungera om dess invånare har rätt att själva ta ut sin hämnd? Det blir ett samhälle som styrs av den starkes rätt. Endast den starkare kan ta ut hämnd och straffa den skyldige. Detta skapar också ett samhälle där den starkare kan begå övergrepp utan risk för att straffas för detta. I praktiken ett laglöst samhälle.

Vidare kräver många brott grundliga utredningar och ibland väldigt avancerade och resurskrävande undersökningar för att finna den skyldige och en noggrann genomgång krävs för att garantera att den utpekade verkligen är skyldig. Detta är något som en vanlig person inte kan förväntas genomföra, varför risken är stor att hämnden går ut över oskyldiga eller att den skyldige aldrig hittas.

Slutligen måste också straffet stå i proportion till brottet. Det är inte rimligt att till exempel en fickstöld leder till att den skyldige brutalt slås ihjäl. Inte heller är det rimligt att en mördare kommer undan med någon svag hämnd då den mördades anhöriga av olika anledningar inte har det som krävs för att straffa mördaren ordentligt.

”Land ska med lag byggas och icke med våldsverk” är ett uttryck från våra gamla landskapslagar som nedtecknades under 1200-1300 talet och byggde på många generationers visdom. För att ha ett fungerande samhälle och stat måste lag råda. För att lagen skall råda och efterföljas behöver det finnas en part som säkerställer detta.

Invånarna kan inte själva sköta detta rättssäkert varför staten måste gå in och ta på sig hela ansvaret. För att invånarna ska respektera detta behöver staten vara oberoende och opartisk inför lagen. Staten måste minimera risken för att påverkas av mutor, hot eller av politiska eller ekonomiska strömningar. Staten måste avsätta resurser och ha en vilja att utreda alla oförrätter som begåtts och göra sitt yttersta för att finna den skyldige. De behöver grundligt gå igenom allt för att garantera att den utpekade faktiskt är skyldig för att sedan döma ut ett straff som står i proportion till brottet.

Det är detta som kallas ”samhällskontrakt”. Invånarna överlåter åt staten att skipa rättvisa i utbyte mot att staten garanterar att rättvisa kommer skipas. Endast med detta kontrakt mellan folk och stat kan ett rättssamhälle byggas upp.

Tar en person lagen i egna händer och hämnas en oförrätt bryter denna person mot samhällskontraktet och inte bara bryter personen mot själva kontraktet utan mot hela rättssamhället. Ur detta perspektiv gjorde Matrosov fel och borde själv straffas för samhällsbrott. Samhällskontraktet gäller dock åt bägge hållen. Staten måste stå för sin del. När staten inte längre är opartisk, när de inte utreder alla oförrätter eller när de inte dömer ut proportionella straff har istället staten brutit sin del av kontraktet. Om detta händer har invånarna heller ingen skyldighet att lyda kontraktet utan tvärtom blir det inte bara en rätt, utan även en skyldighet att själva ta lagen i egna händer. Då är det enbart moralens rätt som råder.

Hur ser det då ut i Sverige? Upprätthåller staten sin del av kontraktet vad gäller opartiskhet, att inte låta sig styras av politiska intressen eller att göra sitt yttersta för att utreda alla oförrätter och inte samla dem på hög och lägga ned på rutin? Dömer de ut straff som är proportionella till brotten?

För den som är det minsta insatt blir svaret att det är ytterst tveksamt. Bara ett av många exempel som visar hur det ser ut i Sverige är när fem ”ensamkommande” araber, för att brutalt ha gruppvåldtagit en ung svensk flicka, dömdes till kort ungdomsvård och i ett av fallen endast till att inte festa kvällstid på helgerna. Staten i Sverige fullföljer i flera fall inte sin del av samhällskontraktet.

Behovet av dödsstraffet

I Sverige är de flesta straff relativt milda jämfört internationellt och även historiskt. Det hårdaste straffet är livstids fängelse som döms ut vid de allra grövsta brotten. Även om livstids fängelse i teorin faktiskt kan innebära precis vad ordet betyder, omvandlas de flesta livstidsdomar efter en viss tid till tidsbestämda fängelsestraff.

Är detta straff alltid rättvist nog? Kan en mördad person finna vila i graven så länge den skyldige lever vidare och med stor sannolikhet efter en tids fängelse får leva resten av sitt liv i frihet? Kan den mördades familj släppa oförrätten som begåtts mot den älskade och bara gå vidare och känna att allt är försonat och hedern upprättad så länge den skyldige kan njuta av livet? Kan fadern till en dotter, som blivit så grovt våldtagen att hon blivit hjärnskadad och invalidiserad för resten av livet, bara släppa allt för att den skyldige fått sitta ett fåtal år i fängelse? Är inte ett offers liv värt mer än några år i fängelse för ett avskräde som sedan kan begå de allra mest ohyggliga brott åter igen?

Om man sätter sig in i offrens situation vid de allra grövsta brotten, kan man då ärligt säga annat än att endast dödsstraff är nog? Kan något annat än dödsstraff vara ett proportionellt straff vid ytterst grova brott? Då hämnd alltså ligger i människans natur är det att gå mot den mänskliga naturen att inte döma ut dödsstraff.

En person eller en persons anhöriga, som utsatts för ett grovt brott men inte får sin hämnd tvingas mot sin natur att acceptera denna orättvisa och att antingen leva med en undertryckt vrede eller försonas med tanken på att den skyldige snart kommer vara en fri person. En stat som inte dömer ut dödsstraff fullföljer inte sin del av samhällskontraktet. I ett sådant läge är det moraliskt rätt att ta lagen i egna händer och själv utkräva hämnd.

Här måste också tilläggas att dödsstraff är ett straff som inte går att ta tillbaka. När straffet är verkställt går det inte att göra ogjort. Det är av yttersta vikt att det står utom allt rimligt tvivel att den utpekade verkligen är skyldig. Detta är ytterligare en anledning till varför det är så viktigt med en stat som undersöker, dömer och fullgör sin del av samhällskontraktet istället för att detta hamnar i händerna på invånarna själva. Att heller inte lägga några eventuella skuldkänslor på brottsoffer för att ha tagit den skyldiges liv är ytterligare ett argument för hur viktigt det är att staten står för dömandet och verkställandet.

För att sätta press på både stat och invånare att följa samhällskontraktet borde lagen ”brott mot samhällskontraktet” införas. När en person tar lagen i egna händer ska personen utredas för detta brott. Kommer det fram att personen har agerat på egen hand för att staten inte fullföljt sin del ska personen frias från brott. Detta leder till att personens handling blir fullt laglig för alla i samhället vilket sätter hård press på staten att genast åtgärda sina brister. Har staten dock fullföljt sin del är det personen som brutit mot sin del och ska därför dömas.

Vad som är moraliskt rätt ska dock i alla brottsfall ses som förmildrande. Blir du eller en anhörig till dig utsatt för en oförrätt måste detta hämnas. Klarar inte staten av att utreda, finna den skyldige, stå opartisk i målet eller döma ut ett straff som står i proportion till brottet är alltså samhällskontraktet brutet. Då är det upp till dig att själv finna den skyldige och straffa denna. Detta är moraliskt rätt och en skyldighet mot din egen natur och heder.

För vidare läsning om dödsstraff rekommenderas Marcus Hanssons artikelserie i tre delar om dödsstraff.