Hur försvarar man sig mot två motståndare beväpnade med kniv? Svaret kan mycket väl vara att man bör springa ifrån dem, och att detta likväl är att betrakta som att aktivt försvara sig. För kanske är konfrontation ofrånkomligt, men om denna sker i ett senare skede kan det vara fallet att helt andra förutsättningar gäller än vad som var fallet initialt. Kanske har man sprungit ifrån en motståndare och har nu istället en situation där man står en mot en, åtminstone för en stund.
Vilka är kamraterna man har vid sin sida? Hur kommer de troligen att reagera i vissa situationer och hur väl känner man varandra och därmed varandras styrkor och svagheter? De enskilda personligheterna och dessa tillsammans skapar den unika gruppen och bestämmer hur gruppen agerar såsom grupp. Om både de enskilda och gruppen bör man därför skaffa så god kännedom som möjligt, för att realistiskt kunna bedöma olika scenarier och sannolika utfall. Man skaffar sig med andra ord en bättre kollektiv förmåga att bedöma hur man kan agera i olika situationer, utifrån gruppens begränsningar och gemensamma förmåga. Naturligtvis sker denna inlärning automatiskt när man gör aktiviteter tillsammans, men det är möjligt att medvetenheten om detta kan höjas om man fokuserar på det aktivt.
Vissa medlemmar i Näste 3 har under en viss tid prövat på olika scenarier. En gång fick deltagarna känna på hur det är att försvara sig i svåra situationer, som när man exempelvis har sprungit ett tag i hög fart, eller som ovan nämnt, då motståndarna är knivbeväpnade, liksom dessa i kombination.
Men det gällde också att betrakta och skaffa sig känsla för hur kamraterna agerade. Integrationen av detta tankesätt i träningen ger en ökad känsla av realism. Och man lär också känna sig själv. Såsom man agerar på träning, blir sannolikt också hur man ungefär kommer att agera i en verklig situation. Att integrera den ordinarie självförsvarsträningen med olika realistiska scenarier är också att programmera sig själv och gruppen att agera smart och samordnat i en verklig situation – att programmera både sin egen ryggmärgsreflex och gruppens.
En sak som dock kan vara värd att notera i vad som här har sagts är att kondition alltid är försvarsförmåga. Det är ofrånkomligt, då det gäller både i ett slagsmål, liksom för att kunna undkomma ett slagsmål som man sannolikt inte kan vinna, liksom alla stationer däremellan.
Så för att sammanfatta innefattar att föra träningen mot ökad realism både att a) integrera realistiska scenarier och b) att med träningsmomenten ta hänsyn till just de personer som ingår i gruppen; deras styrkor och begränsningar, men också personligheter. Hur är det troligt att person A faktiskt agerar i en viss situation? Detta bör de andra i gruppen ha koll på.
Det som har sagts här är ganska teoretiskt formulerat, men det finns en tanke med detta liksom att dela med sig av detta, nämligen att visa på en generell tankeriktning som kanske kan utveckla träningen i rörelsen. Tanken är vidare att specifika idéer kan ta form utifrån dessa premisser som kan konkretiseras lokalt, och framöver leda till ett utbyte.
Detta sätt att tänka kring träning implicerar att ändra de yttersta parametrarna för vad träningen går ut på. Slutmålet blir inte längre att ta x kg i bänkpress eller springa en viss distans på en viss tid, utan att klara scenariot – vad det nu innebär. Det kan naturligtvis innebära att man behöver träna kondition, boxning eller ett visst styrkemoment, men det kan också visa sig handla om psykisk träning; exempelvis att hitta en metod för att kunna behålla lugnet i upphettade situationer, eller tvärtom lära sig hitta aggressiviteten och snabbt kunna växla upp när det behövs.
Kort sagt att hitta sätt att omprogrammera sig själv på de sätt som är nödvändiga, att hitta sätt att skapa den karaktär som krävs. Generellt sett är psykisk styrka viktigare än fysisk, men en viktig fråga som uppstår här är- hur bryter man ned det till träningsbara moment?
/ Henrik Karlsson
