Den första dagen inleddes med att man samlades på en restaurang i Jokkmokk för att äta en gemensam lunch och få magarna fyllda inför den långa vandringen. Sällskapet som skulle vandra bestod av sympatisörer, aktivister och medlemmar.
Målet för utflykten var bergstoppen Skierfe, som ligger i utkanten av sydöstra Sarek, och tanken var att ge dem som är oerfarna fjällvandrare ett smakprov på en Sarek-vandring, då Skierfe jämförelsevis med många andra turer i området är en ganska simpel vandring.
Efter att sällskapet packat magarna fulla med mat hoppade man in i bilarna igen för att bege sig till Sitoälvsbron, som markerar startpunkten för vandringen. När man närmade sig bron började fjällens vidunderliga snötäckta toppar torna upp sig vid horisonten, och väckte vandringslusten hos de bilburna nationalsocialisterna.
När man parkerat bilarna var det bara att spänna på sig den tunga packningen och börja traska framåt i rask takt, då en lång vandring väntade innan det var dags att slå läger. Den första etappen bestod av en ”cykelväg” (egentligen en smal fyrhjulingsstig), vilket gav ett bekvämt och simpelt underlag för kängorna. Denna väg snirklar sig i 10 km genom tät skog, med resultatet att den är ganska enformig och inte bjuder på mer häpnadsväckande vyer än de omkringliggande träden och kamraterna framför.
En stor fördel med att vandringen skedde i början av juni var att myggsäsongen ännu inte anlänt, till sällskapets stora förtjusning, då området lär vara ett veritabelt helvete på jorden mitt under myggsäsongen. Man hade också en fruktansvärd god lycka med vädret, som bjöd på strålande sol och behagliga vindar, vilket blev en lättnad för en del som oroat sig över fjällens nyckfulla och skoningslösa klimat.
Efter ett par timmar upphörde plötsligt vägen och man kom till en brygga, som under vandringssäsongen erbjuder turister båtskjuts till Aktse mot betalning. Men då säsongen inte börjat ännu blev det en rastplats där sällskapet över vattnet för första gången fick en liten överblick av området, med Skierfes topp rest högt i fjärran.
När man pressat i sig lite fika var det bara att spänna på sig packningen igen och fortsätta vandringen, som bestod av en 6km lång skogsstig mot det gamla fjällhemmanet Aktse, varigenom Kungsleden passerar och anses vara en port till Sarek. Stigen visade sig snabbt vara betydligt mer svårvandrad än den första etappen. Med många upp- och nedförsbackar slingrade den sig täckt av stenar och lömska rötter som väntade på att fälla ouppmärksamma vandrare. Trots att denna sträcka var kortare än den tidigare, upplevdes den av flera som längre och mer tröttsam. Vid ett par ställen rann bäckar ur vilka man kunde fylla på friskt fjällvatten i sina flaskor och ta korta pauser för att höja moralen innan man traskade vidare.
Efter en ganska lång tid nådde man till Aktse, och vid det här laget var de flesta i sällskapet märkbart trötta och utslitna av vandringen. Nu stod man inför ett val: antingen så hittar man en plats i näromårdet där man slår läger och vilar upp sig till morgondagen, eller så fortsätter man vandra några kilometer till efter Kungsleden i brant uppförsbacke för att slå läger ovan trädgränsen och därmed förenkla morgondagens vandring. Här hade man skilda meningar om tillvägagångssättet och diskussioner uppstod. Det hela slutade med att Nästeschef Daniel Byström övertalade majoriteten av sällskapet om att det bästa vore att omedelbart fortsätta vandringen, och med tunga suckar började den sista vandringen efter med kungsleden.
Denna sista etapp visade sig vara mer krävande än förväntat, och för några i sällskapet blev det så pass kämpigt att stappla sig upp för branten med tung packning att det stundtals rådde osäkerhet ifall man skulle ta sig hela vägen. Men kamratlig uppmuntring och sporrning hade god effekt och ledde slutligen till att hela sällskapet tog sig upp på kalfjället, där man utmattade slog upp sina tält innan man kunde sätta sig ned och äta kvällsmat och beskåda den fantastiska utsikten medans man svalkades av en behaglig fjällbris, innan man lade sig för att sova.
På lördagen vaknade man utvilade kring 8-tiden och möttes återigen av fantastiskt väder. Efter att man fått i sig lite mat packade man med sig lättare förtäring och började dagens vandring, som skulle leda upp på Skierfes topp. Om gårdagens vandring präglades av viss möda och enformighet mötte man här det rakt motsatta, då den inledande stigen gick längs med bergsryggen och bjöd på makalösa vyer från första stund som gjorde att man snabbt glömde bort sina värkande fötter och ömma axlar och bara njöt av vandringen.
Från tältplatsen till toppen av Skierfe är sträckan 6 km, men den slingrar sig upp och ned över fjäll innan man slutligen når den sista branten. Denna etapp bjöd på konstanta slående visuella intryck. Man bjöds också att se en hel del intressant ur den lokala faunan. Bland annat så mötte man en märklig syn i form av en fjällripa som haltade sig fram på stigen nära sällskapet, vilket väckte en del frågetecken innan en mer fågelkunnig i sällskapet påpekade att den låtsades vara skadad för att locka oss bort från dess ungar, vilka mycket riktigt bara befann sig ett kort stenkast bort. Man såg även en hel del renar och en orädd fjällpipare som uppträdde ganska oberörd när sällskapets fotograf satte sig precis bredvid den och började smattra med kameran.
Efter att ha gått kors och tvärs och upp och ned för branter nådde man slutligen början på stigningen till Skierfes topp, där det lägligt nog rann ett par jokkar ur vilka man fick en sista chans att fylla sina vattenflaskor innan man påbörjade den sista stigningen, som var ganska brant och stenig.
När man kämpat sig upp den sista biten och nått Skierfes topp möttes man ganska genast av dess mäktiga stup som går spikrakt ned 700 meter till Rapadalen, och det är nog ingen i sällskapet som kan påstå att det inte är en av de mest storslagna utsikterna de upplevt i sina liv. Många drabbades av svindel i början och tyckte att det var ganska obehagligt att befinna sig nära kanten. Så småningom avtog denna känsla för en del som till slut kunde sitta och dingla med benen utför det väldiga stupet och ta in den majestätiska utsikten på allvar, medans andra fortsatt höll sig på ett säkert avstånd.
Efter att man avnjutit och tagit in vyerna en längre stund började man vandringen tillbaka mot lägret, där man länge satt och umgicks innan det var dags att gå och lägga sig och ladda batterierna inför morgondagens vandring tillbaka mot bilarna.
När man vaknat på söndagen åt man en stadig frukost innan allting packades ned och man började vandra ned mot Aktse. Även denna dag var det strålande väder. I den branta nedförsbacken fick en i sällskapet bekymmer med en gammal knäskada som började spöka, och det blev en långsam och smärtsam vandring nedåt. Till slut nådde man återigen Aktses stugor och gav sig återigen in på skogsstigen, som denna gång upplevdes som t.o.m. ännu jobbigare än på ditvägen.
Tillbaka vid bryggan tog man en längre paus och åt mat, för att ladda upp inför den sista sträckan, som skulle försöka tas i ett ryck utan pauser. Vilket också gjordes, bortsett från någon enstaka paus för ”toalettbesök” i naturen. De sista kilometrarna blev väldigt tunga för samtliga i sällskapet, och tycktes inte ha något slut. När man till slut nådde Sitoälvsbron drog många en lättnadens suck, och när man packade in sig i bilarna började det plötsligt att regna, efter att ha varit klarblå himmel nästan hela tiden under vandringen.
Avslutningsvis samlades man återigen i Jokkmokk för en gemensam måltid som inte bestod av frystorkad mat. Det måste ha sett lustigt ut när det utmattade och fjällhärjade sällskapet stapplade in på svajiga ben och satte sig ned. Utmattningen till trots var alla mycket nöjda och började under restaurangbesöket redan att orda om att göra en ännu längre fjällvandring i ett senare skede.
Är du trött på att aldrig utmana dig själv och harva på i en händelselös tillvaro i samhällets myrstack? Ansök då om medlemskap i Nordiska motståndsrörelsen redan idag!
