För vissa medlemmar började dagen redan på morgonen innan trafiken kommit igång på riktigt. Banderoller sattes upp runt om i Stockholm över vältrafikerade vägar in mot stan. Kort därefter möttes flera kamrater upp på en välbekant bro söder om huvudstaden.

Här höll man en broaktion dagen till ära, med budskapet Inga Pedofiler På Sveriges Gator, med flera ledande gestalter ansvariga för Stockholm Pride i åtanke som faktiskt blivit dömda för pedofila brott genom åren. Responsen var så pass positiv att en medlem som tidigare inte stått vid bron blev överraskad över hur glada människor faktiskt var över Motståndsrörelsens närvaro.

En stund in i aktiviteten kom statens våldsmonopol på besök, envisades med att en anmälan skulle upprättas, trots att inget brott begåtts, och höll sig sedan kvar vid platsen under resten av aktiviteten. Med polisen efter sig, något som skulle bli ett signum för dagen, begav man sig sen till närmaste tunnelbana för att ta sig vidare in mot de centrala delarna av Stockholm och den kommande Pride-demonstrationen.

En lämplig plats hade på förhand valts ut för dagens fokus, som var att med en specialgjord banderoll visa upp att det finns ett sunt alternativ till alla sinnes- och könsförvirrade människor som i vissa fall rest långväga bara för att ta sig in till stan för att beskåda eller delta i spektaklet. Redan flera timmar innan tåget skulle passera bron vid Kungsgatan hade ivriga homofiler ställt upp för att kunna få första parkett.

I den långa väntan på att aktiviteten skulle kunna inledas samlades det på fler och fler polisbussar fyllda med statens knektar. Dessa sökte direkt kontakt och uppförde sig allmänt odrägligt utan anledning, kanske för att dagen i deras ögon är helig. Åskådarna vid bron förstod ännu inte vad som väntade, utan var mest överraskade över den enorma polisnärvaron, vilka de trodde berodde på koranbränningar och terrorhot.

En väldigt pratsam farbror från Skåne drog en riktig PK-klyscha för en ”familj” med två mammor och en son, om att han hade tänkt att det kunde komma någon taliban och självmordsbomba pridetåget, men han ska minsann få älska vem han vill och det är ingen annans ensak, så han kom modigt till platsen ändå.

Farbrorn var ett perfekt exempel på hur närheten till dekadens leder till moraliskt förfall. Han hade bott nästan 30 år i Stockholm, efter att ha vuxit upp i Skåne, där han hade haft fru och fått flera barn som nu var vuxna. Den långa tiden i huvudstaden hade dock nu lett till att han blivit homofil, som han såklart var väldigt stolt över. Mannen samtalade även med motståndsmännen bredvid honom, som han sa att han gillade ärligheten från, och gav komplimanger till för att de var såna stora starka män. En attityd som senare snabbt skulle vändas upp-och-ned.

En medlem hade fått i uppdrag att ställa sig framför tåget med ett plakat när det närmade sig. Innan tåget ens var i närheten, och utan att ens ha vecklat ut plakatet fick han besök av en grupp med poliser, som ansåg att han inte fick vara där (på trottoaren med alla andra människor), och han blev förvisad från platsen och informerad om att han skulle bli arresterad om han kom tillbaka.

När tåget till slut kunde ses komma runt hörnet rullade man ut en stor banderoll med texten Värna Familjen – Mamma, Pappa, Barn, som skulle föras över åskådarnas huvud ner till utsidan av bron. Ett förhållandevis okontroversiellt budskap, men som verkligen inte uppskattades av deltagarna i tåget. Homofilerna blev dock så upprörda över att missa några sekunder av tåget, som knappt syntes för tillfället, att de började slita i banderollen och det krävdes att aktivisterna röt till för att de skulle förstå att den skulle stå under deras synfält och inte hindra deras syn, innan de gav med sig.

Nu började de överlägset längsta timmarna i aktivisternas liv. Flera timmar av att bevittna homofiler, transvestiter, nudister och andra avvikande. Att sitta häktad 24 timmar i ett annat land är att föredra framför att behöva beskåda det som sågs under dagen.

När åskådarna runt aktivisterna till slut förstått vilka som stod bakom banderollen tog det inte många minuter innan flera av dem gjorde utfall och försökte rycka tag i banderollen. Polisen insåg direkt vilka de var tvungna att skydda (från sin egen idioti), och kastade sig över motståndsmännen för att hålla fast dem så att homofilerna inte skulle skadas. Fler poliser kom och ställde sig runt banderollen, vilket skulle visa sig vara helt verkningslöst.

Flertalet gånger försökte homofiler av bägge kön slita till sig den 10 meter långa banderollen från den grupp motståndsmän som höll i den, något som bara bevisar deras fullständigt världsfrånvända syn. Polisen misslyckades varje gång att hindra angreppen, trots att de bokstavligt talat var i tjugotalet på den lilla ytan. Kamraterna släppte dock aldrig taget om banderollen, och fler och fler rabiata dårar avlägsnades från platsen.

Nämnas bör även att samtliga antagonister var fullständigt rosenrasande så att det svartnade för ögonen på dem. Detta alltså på grund av att andra människor värnar den naturliga familjen, istället för att uppmuntra till att allsköns dekadens och sexuell perversion ska flöda fritt i samhället. Deras ”kärlek” går aldrig bortom de som underkastar sig för dem, då är det bara ond bråd död man kan se i deras blickar.

Efter en batalj där någon blev tillrättavisad och någon annans glasögon åkte ner från bron, blev polisen våldsamma och avvisade några kamrater från platsen, och krävde framledes att banderollen skulle stå ovanpå bron, med resonemanget att det skulle vara mindre risk att den ramlade ner från bron, även fast den tidigare stått på en avsats på utsidan.

Det positiva med detta var att kamraterna i alla fall slapp se allt som hände på gatan under, samtidigt som budskapet ändå kunde fortsätta spridas och paraddeltagarna var precis lika kränkta över budskapet. Den tidigare nämnda skånska homofilen blev väldigt hätsk när han förstod att han stod i närheten av motståndsmän, varpå en polis försökte lugna honom och hålla honom tillbaka. Han som en stund tidigare hade berömt de stora starka männen påstod nu att han inte behövde polisens beskydd, för han kunde minsann ta alla kamraterna själv. Ett tydligt tecken på att förmågan att resonera logiskt kraftigt sjunker när man är agiterad.

När den första brandbilen passerade under bron kände sig personen som hade tillgång till vattenslangen så pass kränkt av budskapet på banderollen att han försökte tysta sina meningsmotståndare genom att blöta ner dem med vatten. Tilltaget misslyckades såklart då banderollen var vattentät och det mesta av vattnet istället träffade homofiler. Det lilla vattnet som hamnade på aktivisterna svalkade ganska skönt i stadens stekande hetta. En stund senare kom en bekymrad medborgare fram till polisen på bron för att ifrågasätta det uppenbara försöket att tysta oppositionen med fysiska medel, och frågade om det upprättats en anmälan om ärendet. Polisen verkade dock föga intresserade över att göra sitt jobb och ignorerade mannen.

Under de minst fyra timmarna som man uppehöll sig på platsen kunde stadens rödingar inte ens skrapa ihop fem personer, trots att tillställningen borde vara som paradiset för en degenererad röding och de sannolikt alla befann sig i staden. Tåget tog efter en omänskligt lång tid äntligen slut, och man begav sig vidare i staden.

Många otäcka tankar och insikter infann sig i aktivisternas huvud när de efter aktionen vandrade runt i huvudstaden. Man såg på flera människor tydliga tecken på nedstängningen av de flesta av Sveriges mentalsjukhus. På väg till nästa aktivitet såg man till slut ett ljus i mörkret, tro det eller ej, men det var en rasfrämling som förespråkade något annorlunda.

Mannen predikade för människorna som samlats runt honom sin mening att homofili är en synd, och hur människorna går emot naturen. Homofilerna var föga imponerade, men stod ändå kvar och lyssnade. En homofil i 50-årsåldern närmade sig sedan predikanten, med ett bottenlöst hat i blicken, och var oerhört arg över att hans leverne ifrågasattes. Polisen avlägsnade omgående personen innan han kunde gå till fysiskt angrepp.

Efter att ha stått kvar lyssnat en stund på predikan och applåderat utvalda delar fortsatte kamraterna mot Sergels Torg i centrala Stockholm.

Vid talarpodiet ställde några kamrater upp för att här hålla ett kort anförande för människorna som uppehöll sig på torget, samt elda upp en regnbågstrasa man tagit med sig, för att visa sitt motstånd mot i stort sett allt som skedde i staden denna dag. Direkt när fanan dränkts in i tändvätska så beslagtog polisen fanan, då de ansåg att det var förberedelse till brott.

Under dialogen med polisen kom de fram till att de skulle höra med högre befäl om det kunde vara ett brott eller inte, en vanlig företeelse med svensk polis, att de inte ens själva kan lagarna. Samtidigt som polisen höll om sin älskade fana körde det raggarbilar runt rondellen vid torget (stadens cruising inföll samma dag som paraden), spelandes Grotesco-låten ”Bögarnas fel” på högsta volym, vilket fick aktivisterna att dra på smilbanden.

Med befälet till slut på plats fick man veta att det kunde vara ett lagbrott att elda en fana på grund av vilken dag det var, men fanan återbördades i alla fall när polisen förstått att fanan medtagits, och inte stulits från platsen som polisen felaktigt fått för sig. Polisen var dock nojiga om att det skulle vara farligt för allmänheten att elda en fana, trots sten eller betong så långt ögat kunde se, så man ställde sig mitt på torget där det var gott om plats.

Fanan lades ut på marken och en aktivist ställde sig på den och höll ett kortare anförande. Han sa att man i Sverige har rätt att elda heliga religiösa skrifter, men om du vill elda en fana som symboliserar sexuell avvikelse, då är det plötsligt ett brott, och detta är för att den symboliserar den liberala skitdemokratin. Genast fick han medhåll från publiken, som mestadels bestod av rasfrämlingar, som började ropa mer och mer till stöd för aktionen.

Som avslutning togs fanan upp från marken för att sättas eld på, men i och med polisens långa överläggning hade tändvätskan nu sjunkit in i tyget och visade sig svår att få fjutt på. Publiken var dock inte blyga med att i flertalet närma sig med tändare i högsta hugg, alla ivriga över att få elda upp fanan.

Några hål i fanan lyckades man få till med tändarna, men några eldslågor syntes inte till. Till slut tog publiken saken i egna händer och började slita i fanan från alla håll. Fanan gick sönder i flera bitar som kastades på marken där den fick motta fötterna från många olika personer.

Polisen hade för ovanlighetens skull hållits sig på avstånd under aktionen, men närmade sig när man var klara och började försöka lagföra en tonåring som deltagit i förstörelsen av fanan, med argumentet att killen ”sett lite väl glad ut när han slet sönder fanan”. Han fick rådet att svara inga kommentarer till polisen då han inte begått något brott. Med ofrivillig poliseskort begav man sig därefter ner till tunnelbanan för hemfärd, och märkte samtidigt den stora mängden människor som samlats ovanför torget.

Tillbaka till bilarna gick färden, och därifrån åkte kamraterna vidare för att gemensamt intaga lite mat, vissa för första gången för dagen, vilket i somligas mening var tur då maten annars hade kunnat komma upp samma väg den gått in med tanke på vad som bevittnades under dagen. Reflektioner över dagen diskuterades, och foto- och videomaterial tittades över medans man åt. I och med att Pride firas under en hel vecka i Stockholm hade autonoma nationalsocialister lyckats få tag på flertalet fanor under veckan som gått, som givit till skänks åt organisationen.

Dessa medtogs till en öde plats någonstans i Stockholmsområdet, där de lades ut i en lång rad och sedan fick en dusch av bensin. När elden startades kändes omgående en intensiv hetta som gjorde det svårt att stå närmare än 5 meter från flammorna. Fanorna slukades en efter en av ett hav av eld som spred sig längst med och lös upp området i skymningen. Kameramannen som dokumenterade händelsen uppgav att känslan av den intensiva hettan fick honom att tänka på predikanten i staden som talat om hur syndare brinner i helvetet. Ett passande avslut på en väldigt lång dag och flera möten med direkt ondska!

Oavsett vad etablissemanget och den stora massan tror, så blir inte omoraliska handlingar till moraliska handlingar bara för att en majoritet tyst stödjer dem. Motståndsrörelsen kommer alltid att stå upp mot sexualisering av barn och sådant som går emot naturen och skadar vårt folk. Till värn för familjen, folket och nationen!