Vädret för dagen var faktiskt oförskämt bra jämfört med bara ett dygn tidigare, då det hade varit en smärre snöstorm i området. Det var visserligen mulet på himlen, men det var nästan helt vindstilla och avsaknaden av snöfall gjorde att sikten nu var mycket god. Kamraterna träffades intill en mindre sjö där det var tänkt att det skulle hållas en kortare kurs i grundläggande saker som är bra att veta när man är ute i skogen under vinterhalvåret.
För att försäkra sig om att isen skulle bära under den drygt 700 meter långa promenaden över den frusna sjön hade en isborr medtagits. Ett hål började sakta borras genom den tjocka isen, vilket drog till sig en barnfamilj som besökt platsen för att leka. Barnen tittade med förundran på hur borren jobbade sig längre ned i isen, för att till slut nå slutet på den.
Minst 20 cm kunde konstateras, vilket med andra ord inte medförde någon som helst risk att en människa skulle kunna falla igenom isen under dagen. Mamman till barnen tackade för att de fick bevittna händelsen och de rörde sig tillbaka till strandkanten alla tre för att fortsätta leka.
Tillsammans började man nu promenera ut till en väldigt liten ö i mitten av sjön där det var tänkt att uppföras ett läger. En fantastisk vy uppenbarade sig under färden som tyvärr inte går att rättvist förmedla med bilder. Snön låg stillsamt på isen, och åt alla håll runt omkring sig syntes det bara till skog, vilket gjorde det svårt att föreställa sig att civilisationen var så pass nära som den faktiskt var.
Precis intill ön hittades spår i snön av något djur. Djuret såg ut att ha släpat tassarna efter sig mellan stegen, och det fanns inga fotsteg gjorda av människor i närheten. Då tassavtrycken var så pass stora gissade man på att det troligtvis var ett lodjur som hade passerat över sjön. Något sådant hade dock inte synts till under promenaden, så spåren var nog åtminstone en halv dag gamla då snön hade täckt igen dem en del.
Platsen man kom fram till var helt idyllisk. Tack vare isen kunde man vid denna tid på året få uppleva en sådan fin plats som under andra tider hade krävt någon sorts fortskaffningsmedel för att komma åt, i alla fall om man hade velat ta packningen med sig. Trots att det var vidöppet åt båda sidor av ön så var det nästan helt vindstilla, och man var till synes helt ensamma på sjön.
När alla lagt ifrån sig sin utrustning och man undersökt platsen lite samlades sällskapet för att ta del av den första delen av utbildningen. Kamraten som höll i aktiviteten tackade först alla som deltog under dagen och började sedan förklara grundläggande vad man behöver tänka på just när man är ute i skog och mark under vintern.
Valet av kläder är oerhört mycket viktigare en dag då det är -20 °C än när det är en varm sommardag. Sådant man bör tänka på när det gäller alla olika typer av klädesplagg gicks igenom och tips baserat på erfarenhet förmedlades. Deltagarna fick också chansen att ställa frågor då vissa inte alls var vana vid att befinna sig i skogen långt hemifrån en vinterdag.
Då eld är ytterst viktigt att ha tillgång till vintertid, både för att värma sig själv och för att laga mat och dryck, så hölls även en kortare genomgång om vad som behövs för att få till eld, hur man bygger en eldstad, vilka material som krävs etcetera. Direkt efter fick samtliga i uppgift att leta reda på brännbart material för att kunna starta en eld; allt från torrt gräs till små kvistar och större döda stockar.
Under tiden som insamlingen skedde förbereddes nästa del av utbildningen. När tillräckligt med bränsle hittats avbröts aktiviteten av kurshållaren som nu skulle tala om en så kallad BOB, eller bug-out-bag.
Tanken är att man i förväg ska ha vissa förnödenheter nedpackade i en ryggsäck eller liknande förvaring, som enkelt kan tas med på minimal tid då man av någon anledning behöver lämna bostaden för att bege sig ut i skogen, eller till en annan plats. Det allra viktigaste gicks här igenom av kamraten och varje föremål motiverades med en förklaring. Deltagarna fick även här möjlighet att fråga ytterligare om ämnet om det uppstod några frågetecken.
Vinden hade under tiden man stod stilla gjort sig tillkänna, varför man tillsammans satte upp en medtagen presenning mellan två träd, vilket både skulle underlätta startandet av elden samt ha en stor påverkan på den upplevda temperaturen för dagen. Nu var det dags för deltagarna att lära sig det praktiska i hur man faktiskt gör upp en eld med tändstål i naturen. Flertalet olika möjliga sätt att bygga en eldstad, och deras fördelar, demonstrerades för sällskapet, varefter den minst erfarna fick i uppgift att försöka starta elden.
Efter en kort demonstration i hur man håller kniv och tändstål på bästa sätt fick personen sätta igång med eldbyggandet. Gnistorna sprutade åt alla håll och det torra materialet verkade inte vilja ta till sig värmen. Just som personen var nära att ge upp flög en gnista åt motsatt håll som stålet var riktat åt, och en låga uppstod. På bara några sekunder stod hela stensättningen i lågor, och större och större pinnar lades ovanpå för att elden skulle hålla i sig. Långsamt blev även de grövre kvistarna uppslukade av elden, och samtliga kunde konstatera att det inte längre fanns någon risk att något skulle slockna.
Konceptet som kallas för fjäderpinne demonstrerades därefter intill den växande elden, som går ut på att med kniv skala av tunna strimlor av träbiten utan att de lossnar från huvuddelen. Denna konstruktion kan underlätta byggandet av en eldstad när det finns dåligt med mindre kvistar att tillgå. Deltagarna fick därefter möjligheten att tillaga den medhavda maten och samtala kring den ständigt växande elden.
Med maten uppäten och packning undanplockad påbörjades dagens sista moment, nämligen att bygga ett eget fiskespö. Med väldigt knapphändiga resurser kan man skapa ett självfiskande pimpelspö som man inte behöver hålla i och därför kan fiska på flera platser samtidigt. Med bara två pinnar, lite rep, lina och en krok kunde man skapa ett simpelt sätt att få tag på mat under vintermånaderna. Pinnarna läggs tvärs över varandra och fästs ihop med en bit rep, därefter placeras konstruktionen intill ett hål i isen, och kroken och linan får sitta fast i den kortare änden på pinnen. Skulle sedan en fisk hugga tag i kroken skulle den längre delen av pinnen ställa sig upp i luften, vilket gör det väldigt tydligt vilket spö det är som fått napp.
Just denna plats var i alla fall för dagen till synes stendöd på liv, då det råa köttet som användes som bete förblev orört under hela vistelsen. Då kamraterna inte var i akut behov av proviant gjordes inga ytterligare försök längre bort från ön, men man var ändå nöjda över att ha fått prova på att bygga konstruktionen, och inte bara teoretisera.
Elden hölls igång ett tag till efter mörkrets inbrott och man begrundade det primala i att bara iaktta en eld, vilket vissa påstår att man aldrig kan tröttna på. Oavsett hur det ligger till så kände i alla fall kamraterna att det fanns en väldig avkoppling i att bevittna hur elden dansade över grenarna i det becksvarta mörkret.
Klockan blev till slut så pass mycket att vissa kände att de behövde bege sig hemåt och då man inte hade planerat att sova över denna gång så tog man hand om eldstaden för att gemensamt kunna bege sig. I mörkret, bara upplysta av de få stjärnorna som kunde synas mellan molntäcket, gick man tillbaka över isen, återigen hänförda av naturens skönhet. Man tackade av varandra och skiljdes åt, några erfarenheter rikare, och lovade att återkomma till platsen en annan gång, då det verkligen var något utöver det vanliga.
